Kategorier
Romankoll

Lite död runt ögonen

Linda
Lite död runt ögonen är David Ärlemalms debut och det har sedan den släpptes fått mycket positivt uppmärksamhet, vilket gjorde att jag prioriterade den. Debutanter är alltid spännande och chansen att hitta en ny favorit stor.

I Lite död runt ögonen får vi möta Arto, ensamstående pappa till Bodil som går i förskoleklass. Inget konstigt med det kan tyckas om det inte vore så att Arto är före detta missbrukare och att Sofia, hans fru och Bodils mamma dött av en överdos. Han kämpar för att skapa ett bra liv för sig och dottern, men kaoset är överallt och han balanserar på den tunna linje som skiljer det bra i livet och det dåliga. När han får sparken från sitt jobb i ett skolkök efter att rykten spridits om att han skulle ha såld droger till elever står han på ett ben och håller på att välta. Chefen är inte det minsta intresserad av att ta reda på om det finns någon sanning i ryktet, utan vill bara bli av med en obekväm anställt och tysta föräldrarnas protester.

Arto är fullt medveten om att det syns på honom att han levt ett hårt liv och inser någonstans att han aldrig helt kommer ifrån sitt förflutna. Trots detta hittar han snart ett nytt jobb på en lunchrestaurang, men det strular till sig lite och han tvingas klara sig en period utan inkomst. Ditte, en av Sofias vänner, erbjuder honom ett städjobb och där borde det stannat. Arto vill dock ha mer än så och kontaktar två gamla bekantar som säljer stulna bilar. Några snabba stölder, en rejäl betalning och sedan ska han lämna det struliga livet bakom sig en gång för alla.

Det jag tycker om med Lite död runt ögonen är den ärliga beskrivningen av Arto. Det är inte så enkelt att en människa är god eller ond utan snarare i ständig kamp för att skapa ett liv värt namnet. Att bo med Bodil är fantastiskt och Arto älskar verkligen sin dotter, men varje gång någon påminner honom om att han är en pappa som inte går att lita på krymper han en aning. Det kan vara personalen på Bodils skola, socialtjänsten eller andra människor runt honom. Faktum är att de ibland har rätt, Arto är inte alltid en bra pappa, men större delen av tiden har de faktiskt fel. Beskrivningen av relationen mellan far och dotter är riktigt fint skildrad och det går inte att tvivla på Artos kärlek.

Det jag inte tycker riktigt lika mycket om är spänningsmomentet som Ärlemalm väljer att lägga till och som får väl mycket plats i slutet av boken. Berättelsen om Artos kamp hade räckt för att skapa spänning i boken och jag önskar att hans berättelse hade fått fortsätta vara mer lågmäld. Trots detta är Lite död runt ögonen en bra debut och jag är glad att jag fått stifta bekantskap med David Ärleman, en författare jag är säker på att vi kommer att få se mer av.

 

Foto: Gabriel Liljevall

 

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Nyfiken på

helena-top

Undertecknad rundar av temaveckan Debuter och debutanter med att titta framåt – med hjälp av Svensk bokhandels sommarkatalog – och lyfta fem sommardebuter som gör mig lite extra nyfiken.

Silvervägen av Stina Jackson – Albert Bonniers förlag

“Silvervägen är en stämningsfull och berörande psykologisk spänningsroman. Med den lilla orten som fond, där alla känner alla, utvecklar sig ett drama om att aldrig ge upp, om att orka vara stark när det är som mörkast.”

För såna som vi av Tiina Nevala och Henrik Karlsson – Wahlström & Widstrand

För såna som oss är en roman om att vara trettionånting och plötsligt inse att man valt fel väg i livet, eller att man inte valt alls. Det är en historia om böcker, om uppblåsta författare och självgoda kolleger. Om födslar, skilsmässor och begravningar. Och det är en berättelse om kärlek.”

Sjöhästar av Niklas Mesaros – Rabén och Sjögren

“Nilo och Nasim har varit ett par i fem år. En dag är det inte så längre. Det finns plötsligt ett före och ett efter. Lägenheten i Hornstull har utsikt över den gamla fabriken. Regnet piskar mot rutan. Katterna trampar på Nilos mage som om ingenting har hänt. […] Sjöhästar är en relationsroman om ett uppbrott, om att våga släppa taget för att kunna älska sig själv igen.”

Trettonde sommaren av Gabriella Sköldenberg – Natur & kultur

“Hela sommarlovet är de oskiljaktiga på landet hos morfar. Det är de två mot världen och världen är väldig och fri. Men de är också utlämnade åt varandra och långt från de vuxnas blickar. Under den trettonde sommaren svänger pendeln och ­Sandra framstår plötsligt som välkammad och ­kontrollerad. Angelica då, vem är hon? Hon som alltid fått beröm för att inte vara som Sandra? Och hur långt är hon beredd att gå för att fortsätta vara Sandras vän? Successivt förflyttas gränserna till en lek på liv och död.”

Tack till alla som på något sätt har bidragit till veckan – tack till er som läst, kommenterat, interagerat och/eller skrivit egna inlägg. Imorgon är det som vanligt ett nytt tema.

Ha en fortsatt fantastisk söndag!

 

Kategorier
Lyrikkoll Romankoll

Vad hände med debutanterna?

Linda
Ett av de finaste pris du kan vinna som debutant i Sverige är Borås tidnings debutantpris, som delas ut i februari varje år. Första pristagaren var Lotta Lotass, som 2001 tilldelades priset för sin debut Kallkällan. För Lotass har det gått bra, i alla fall statusmässigt och 2009 valdes hon in i Svenska Akademien. När chansen gavs att begära utträde tog hon den, efter att inte ha deltagit i Akademiens arbete på flera år.

Borås tidnings debutantpris har hittills delats ut 18 gånger och bland vinnarna finns några av våra största författare, men också sådana som aldrig blev mer än väldigt lyckade debutanter. Gemensamt för många av pristagarna är att de är författare med cred. Lite svåra, smala oavsett försäljningssiffror och inte sällan rejält nyskapande.Om jag ska vara helt ärligt har jag läst få av pristagarna. De känns ofta för pretto, men det finns också pristagar vars böcker jag absolut älskar. Bland de mest kända finns Jonas Hassen Khemiri, som tilldelades priset 2004 för sin debutbok Ett öga rött, Sara Mannheimer som fick det 2009 för Reglerna och Thomas Bannerhed som prisades 2012 för romanen Korparna. En av mina personliga favoriter är Helena Östlund, vinnaren från 2011, vars debut var den helt fantastiska diktsamlingen Ordet och färgerna

När det gäller några namn är de i princip nya för mig, vilket mycket väl kan säga mer om mig än om pristagarna i sig. Jag har till exempel inte läst något av Andrzej Tichý och namnet klingar knappt ens vagt bekant. När jag läser hans författarpresentation hos Albert Bonniers förlag förstår jag att det här är en riktigt pristagarförfattare. Inte nog med att debuten Sex liter luft från 2005 belönades med Borås Tidnings Debutantpris. De efterföljande romanerna Fält (2008) och Kairos (2013) var båda nominerade till Nordiska rådets litteraturpris. Klart är dock att ett debutantpris snarare ger en topplacering på kritikerlistan än på försäljningslistan.

Igår publicerade vi Annas intervju med Agnes Lidbeck, som tilldelades debutantpriset 2018. Vi diskuterar dessutom hennes Finna sig i vår grupp Kulturkollo läser på Facebook. Jag kämpade inledningsvis med Lidbecks debut. Faktiskt gav jag två gånger upp efter ungefär 70 sidor, men till slut gav jag den en tredje chans och läst den då i ett svep. Jag förstår att Lidbeck prisades för Finna sig. Det är en typisk pristagarbok som är nyskapande och originell. Bra och välskriven, men kanske mer imponerande än gripande.

Att vara en lyckad debutant betyder inte automatiskt att den litterära karriären är utstakad. Inte heller betyder en misslyckad och bortglömd debut att det inte kommer fler chanser. Faktiskt kan din debut vara helt fantastisk och uppmärksammas massor, men ändå är en nominering det enda du får. Athena Farrokhzads Vitsvit tillhör de nominerade böcker som fått stor uppmärksamhet. Johannes Anyuru nominerades 2003 och trots att vinnaren istället hette Daniel Sjölin kan vi konstatera att den författare som hittills lyckats bäst av de två är den förstnämnde, även om Sjölin också gjort sig ett namn. 2008 vann Viktor Johansson, men det är Elin Boardy som jag minns mest och bäst och det beror inte bara på att jag ser henne på biblioteket i alla fall någon gång i veckan.

Vilken är din favorit bland debutanterna som prisats av Borås tidning? Du hittar hela listan här.

 

 

 

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Romankoll

Kulturkollo möter: Agnes Lidbeck

Foto: Agnes Lidbeck

 

 

“När ens far dör är det lätt att låta annat gå samma väg

det finns ett antal melodier ingen annan kunnat texten till

och alla kvarvarande människor är osäkra

på hur man får liv i utombordaren”

ur UR. DIKTER. av Agnes Lidbeck

 

Anna: På kulturkollo den här veckan skriver vi inlägg på tema “debutanter” och du har ju nyligen debuterat med en diktsamling: UR. Jag tyckte så mycket om den och jag läste den i samband med att en nära anhörig gick bort. Den känns mycket personlig. Var det skillnad att debutera med lyrik jämfört med när du debuterade med din roman Finna sig?

Agnes: Lite skillnad finns det ju i att det finns ett lite slutet system inom lyriken, som jag aldrig varit en del av. På så sätt kan prosan vara öppnare tror jag. Därför var jag nog mer nervös kring Ur, än jag var när Finna sig skulle komma.

Anna: Finna sig vann ju Borås Tidnings Debutantpris i februari. Hur påverkar ett sådant pris ditt skrivande? Gör det det?

Agnes: Jag blev såklart glad för priset men det påverkar inte mitt jobbande alls. Jag skriver på som vanligt helt enkelt.

Anna: Under veckan så har vi en digital bokcirkel där vi diskuterar Finna sig, har du något tema eller någon fråga som du tycker vi borde diskutera i vår cirkel?

Agnes: Oj vad svårt! Något som jag funderat en del på är om Anna alls skulle kunna bli nöjd med livet, eller om hon oavsett hur det såg ut skulle hitta fel.

Anna: Är du förresten själv med i någon bokcirkel?

Agnes: Nix, inte en enda 🙂

Anna: Din roman Finna sig är enligt oss en perfekt bokcirkelbok. Där finns så många frågor att diskutera och samtala om. En av frågorna som vi samtalade om är karaktären Anna. Hon är så fascinerande och vi känner igen vissa tankar, sidor och sätt att vara hos henne samtidigt som mycket hos henne väcker något som gränsar till avsmak. Hur hittade du fram till henne?

Agnes: Jag tyckte det var ganska enkelt att skriva Anna, hon kändes som någon man kan träffa på gatan eller något kalas. Då skulle hon verka lyckad och normal. Men jag undrar så mycket vad som finns under ytan, vad det kostar att vara perfekt utåt…

Anna: Annas liv skildras som att hon inte har några reella val, kan hon välja eller är hon fast i sin roll?

Agnes: Den svarar inte jag på – det får man bestämma själv!

Anna: Offerkofta och tagelskjorta på, man kan irritera sig på Annas prioriteringar. Vems behov är det egentligen som Anna försöker fylla? Sina egna eller andras? Hur tänkte du om det när du skrev?

Agnes: Definitivt sina egna, skulle jag säga. Hon har ju ett väldigt stort behov av att vara behövd. Att göra andra beroende av en själv är ju en sorts själviskhet.

Anna: Förlåten är din aktuella roman, den handlar om två systrar som ska städa ur sin fars dödsbo och den berörde mig mycket. I den var skärgårdsmiljön viktig, har du någon miljö som du känner dig extra hemma i och gärna placerar dina texter i?

Agnes: Jag själv har en stark relation till Skåne men har inte skrivit om de platserna ännu. Kanske kommer någon gång…

Anna: Kvinnorollen och relationen mellan två systrar har du skrivit om i dina romaner hittills, har du någon tanke om vad du vill skriva om härnäst?

Agnes: Just nu jobbar jag på en roman om en man som tror att han är bra på att förstå kvinnor. Och på en samling med dikter om kärlek.

Anna: Jag läser gärna dina texter i DN och funderar ofta på om dina olika skrivuppdrag som kritiker och författare berikar varandra eller mest ställer till det i ditt skrivande?

Agnes: För mig är det bara roligt att få testa olika tankar och former, teman och röster. Så ju mer jag får skriva ju bättre tycker jag själv att jag blir på att hitta olika grepp.

/Agnes Lidbeck, maj 2018

 

Kategorier
Aktuellt Romankoll

Måste man läsa debutanter?

Ja, det här var inte något lätt tema för mig måste jag erkänna. För några år sedan läste jag oftare debutanter men jag inser att jag blivit mer och mer skeptisk ju mindre lästid jag har numera. Det finns helt enkelt inte lika mycket lästid i vardagen längre, som det fanns förr, och med det kommer snålheten in. Varför satsa på ett osäkert kort när det finns så många säkra? Jag vet att jag låter som en grinig gammal tant när jag plockar upp mina betrodda gamla favoriter och välkända författare som ”jag kan lita på” men hey, jag tycker jag är ursäktad ändå. För blir någon uppmärksammad så är jag inte sen att ändra mig. Inte för uppmärksammad dock. Då slår jag fortfarande bakut igen (se tidigare kommentar om grinig tant) och blir skeptisk. Sådan har jag dock alltid varit, det KAN helt enkelt inte vara bra om det blir för hajpat och sedan sätter jag mig i den hörnan i åratal tills jag inser att jag faktiskt förmodligen har fel fast ändå inte riktigt kan ändra mig. Så är det exempelvis med Fredrik Backman. Jo, jag vet, han skriver inte samma typ av böcker längre. Han har numera en väldig massa cred och jag förstår det och kan rekommendera honom. Jag har dock fortfarande inte läst en enda bok av honom, huvudsakligen pga ”En man som heter Ove” som helt enkelt blev för stor, lite för snabbt. Plus att jag inte läser humor. Jag kommer heller aldrig läsa ”Hundraåringen..” av samma anledning.

Kategorier
Romankoll

Selma, Gösta och en lång, lång läsresa

helena-top
Jag älskar Selma Lagerlöf, det är fakta. Jag älskar henne som stencool förvaltare på Mårbacka, som tuff sanningssägare i och utanför Akademien och jag älskar hennes världar, hennes Värmland. Kejsarn av Portugallien är en av mina bästa böcker och nog min allra största läsupplevelse, flera gånger om. Serien om den Löwensköldska ringen har jag bara läst en gång, men den har etsat sig fast i minnet på ett otroligt sätt. Jag har också tyckt mycket om Bortbytingen, En herrgårdssägen och Herr Arnes penningar. Jag älskar helt enkelt Selma Lagerlöf av hela mitt hjärta. Så jag tänkte, jag läser hennes debut till den här veckan och slänger ut lite älsk på den här, vad kan gå fel?

Till en början gick precis allt fel.

För att göra en egentligen inte så komplicerad historia oerhört lång så började jag ge mig i kast med Selma Lagerlöfs debutroman i september 2016. Jag hade precis sett Västanå teaters uppsättning av Lövensköldska ringen, läst om den boken och i ren Selmakärlek drabbats av en oerhörd lust att läsa mer. Och just Gösta Berlings saga hade jag ju inte läst förr. Så jag började, kom 20 sidor in och sen kom sammanbrottet. Mitt alltså. Utmattningen och allt det förfärliga föll över mig och jag kunde inte läsa (det var inte Gösta Berlings fel alltså, det råkade bara sammanfalla i tid…).

Så i vår slog mig tanken att jag nog var redo för Gösta igen, jag tyckte ju om de där 20 sidorna. De lovade gott. Så jag började lyssna på den som ljudbok. Och avskydde allt.

Jag avskydde kavaljererna, majorskan på Ekeby, Gösta Berling och alla jäkla fruntimmer som blev kära i honom. Jag avskydde den förnumstiga berättarrösten. Allt utom naturen avskydde jag. Att skriva naturen och det värmländska som en karaktär är Selma Lagerlöfs bästa grej. Ingen annan skriver värmländsk vemodig skog så som jag känner den i själen.

Tack och lov kunde jag inte riktig försona mig med att inte alls tycka om Gösta Berlings saga. Jag avbröt det där ljudbokslyssnandet (där Per Myrberg förvisso läser fint men där produktionen är totalt undermålig med tydliga knapptryckta pauser efter varje stycke) och greppade boken. Och släppte avskyn lite eftersom.

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd. Jag kommer inte fyllas av den där brinnande kärleken när jag tänker på den här boken. Men jag kommer tycka att det var värt att kämpa, den långa resan var värd ansträngningen.

Bild: Utsikt från Tossebergsklätten, verklighetens Gurlitta klätt.

Kategorier
Kulturkoll

Veckoutmaning: debuter och debutanter

helena-top

Den här veckan pratar vi om debuter och debutanter – vi pratar förstlingsverk, om premiärer och första framträdanden. Vi pratar om författaren, låtskrivaren, artisten, skådespelaren, regissören och konstnären som gör sin debut och vi pratar så klart om deras verk.

Veckans utmaning är helt enkelt att nämna en eller flera debuter som har satt sina spår hos dig – oavsett om vi snackar mästerlig eller kalkon. Vilka har berört dig? Det behöver inte bara handla om debutromaner – tänk lyrik, musik, film, tv eller konst.

Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att nämna oss @kulturkollo och använda taggen #debuterochdebutanter eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.

Foto av Ace of Base. De olika versionerna av albumet Happy Nation (Europa och Nordamerika) sålde tillsammans 1997 23 miljoner exemplar och var för en tid det bäst säljande debutalbumet någonsin.

Kategorier
Kulturkoll

Debutanternas tretusen tecken

carolina-top

Tre gånger om året dunkar tidskriften Svensk Bokhandel ner på mitt jobbskrivbord: de extratjocka numren Vårens böcker, Sommarens böcker och Vinterns böcker. Och i dem är det klart att jag kollar igenom alla förlagens sidor om kommande bokutgivning, antecknar, bevakar och längtar.

Men jag tycker också väldigt mycket om att läsa den delen som alltid kommer före förlagssidorna: debutantporträtten. Här trängs de som debuterar med barnböcker, vuxenböcker, fackböcker, skönlitteratur, dikt, prosa… allihop. Varje debutant får en hel sida, där de (invid ett porträttfoto) i en begränsad mängd text ska fånga vem de är, vad de skriver om, på ett sätt som visar hur de skriver.

Även om jag sedan inte läser särskilt många av debutverken i sig så tycker jag om att läsa debutantporträtten – så fascinerande! Så mycket vånda och vändande på orden jag anar bakom varje presentation! Särskilt mycket kollar jag in förstameningen i presentationerna – vilket sätt har de här ordkonstnärerna valt att fånga in alla oss bokmänniskor att läsa om dem? Jag dyker ned i den senaste, nämligen Sommarens böcker (SvB 2018:6) och kollar lite:

Maria Engstrands (Kod: Orestes) förstamening gillar jag:
”Mitt namn är Maria Engstrand, jag är civilingenjör, patentexpert och tvåbarnsmamma och jag borde verkligen inte vara här.”
Eller Helena Hedlunds (Det fina med Kerstin):
”Jag är född på samma dag som Astrid Lindgren.”
Jag ba: You had me at Astrid Lindgren…

Här blandas fina barndomsminnen med berättelser om riviga livssår:
My Feldt debuterar med en bakbok som heter Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga, och skriver i sin presentation om mormors mjuka pepparkaka, avnjuten i det lilla huset mitt i skogen. Josefin Dahlberg debuterar med Idag är jag fri – att omvandla ett beroende till livskraft och presentationen dyker ned i besök på alkoholmottagningen och uppvaknanden i trappuppgångar och inleds med frågan ”Kan man vara alkoholist när man är 20 år och tjej?”

Oskar Kroon (Mitt fönster mot rymden) väljer metavägen och skriver om hur han skriver sin presentation (tretusen tecken inklusive blanksteg får jag veta att den ska vara), Ellen Greider (Lunchbox) förklarar att hon inte skriver om sig själv. I stället ritar hon sig själv – hon debuterar med en serieroman.

Unga författare och inte fullt så unga författare, påhittade mord och handfasta tips till att sy om kläder, livscoaching eller eskapism. Här blandas allt.

Vilka kommer jag själv nog att läsa av dessa, då?

Angeliqa Mejstedts fackbok Vandra, tror jag. För att längta till, och tänka mer kring mitt vardagspromenerande som blivit till en livsnödvändighet.

Anna Bjelkholm & Mia Olofssons bilderbok Juno och Jillis flyttar.

Och så Emelie Novotnys Vänd rätt upp, en hästbok för unga vuxna.

 

Bild: tagen från en bibliotekarisk arbetsplats i skribentens omedelbara närhet

Kategorier
Kulturkoll Romankoll Ungdomsbokskoll

Debuter och debutanter

helena-top

Jag kan bara leka med tanken vilken skräckblandad förtjusning det måste vara att debutera som författare. Äntligen får man respons på sina sömnlösa nätter och ångestladdade brevlådebesök (i min fantasi existerar inga elektroniska inkorgar). Äntligen får man göra sitt  avtryck i världslitteraturen och får möta läsaren. Samtidigt har man lämnat över tolkningsföreträdet av texten till någon annan. Så tänker jag mig det. Om det ligger någon sanning i mina antaganden vet inte jag.

Det finns en tjusning i att läsa en debutroman. Kanske har författaren inte hittat sitt litterära språk än, eller så har hen det. Kanske har författaren inte ännu hittat sin genre eller sin målgrupp, eller så har hen det. Det ligger också en tjusning i att vara allra först att upptäcka någon ny författare som kan sätta mina tankar och känslor i skrift. Det finns också en tjusning i att få en unik läsning där jag ännu inte har hunnit bli påverkad av andra läsare och deras tyckande. I skrivande stund sitter jag och funderar på om den första romanen månne vara den vars historia är mest genomtänkt (= långtänkt) – en historia som författaren har burit på under flera år innan hen lyckas sätta den på pränt. Så tänker jag om det.

Det finns en hel del debutromaner som verkligen har satt sina spår hos undertecknad. Jag tänker bland annat på Flickorna, som handlar om kvinnorna runt Charles Manson, av Emma Cline som stort imponerade på mig: “Hon har ett språk, en ton som är få förunnat att ha hittat så tidigt i sitt författarskap. Hon skildrar också karaktärerna på ett oerhört intressant och moget (rätt ordval från en dilettant?) sätt där hon lyckas berätta en historia utan att ta fram stora fördömarpiskan – hon varken delar ut brasklappar eller förminskar.”

Jag tänker också Bill Cleggs Familjen jag hade, som handlar om June som i ett ögonblick förlorar sin dotter, pojkvän, f.d. make och sin blivande svärson. Men den handlar också om pojkvännens mor, paret som äger motellet som June flyr till, en städerska och en pojke. Alla har de det gemensamt att de på något sätt berörs av eller har samband med det som hände den natten. Ord som “mästerlig” och “briljant” nämns i min recension av den.

Andra debutanter och debutromaner som berört mig är Vända hem av Yaa Gyasi, Vargarnas historia av Emily Fridlund och för att nämna några svenska exempel: Kaninhjärta av Christin Ljungqvist och Saker ingen ser av Anna Ahlund.

Innan jag avrundar vill jag också tipsa om Debutantbloggen, som är en arena där litterära debutanter får dela med sig om sina tankar och funderingar kring just att debutera. “Om magont, sömnlöshet och fantasier om världsherravälde. Om sena möten på bokmässor och uppläsningar på avlägsna bibliotek. Om recensioner och redigeringsmaraton – och om när den där boken nummer två ska bli av.”

Den här temaveckan viger vi åt debuter och till dem som debuterar – förhoppningsvis letar vi oss utanför den litterära världen. Om debutantpriser, om hur de framställs och kanske någon av oss också frågar sig om man måste läsa debutromaner. Välkomna in i “Debuter och debutanter”!

Foto: “Topanga Mail Box” av Eric Demarcq