Selma, Gösta och en lång, lång läsresa

helena-top
Jag älskar Selma Lagerlöf, det är fakta. Jag älskar henne som stencool förvaltare på Mårbacka, som tuff sanningssägare i och utanför Akademien och jag älskar hennes världar, hennes Värmland. Kejsarn av Portugallien är en av mina bästa böcker och nog min allra största läsupplevelse, flera gånger om. Serien om den Löwensköldska ringen har jag bara läst en gång, men den har etsat sig fast i minnet på ett otroligt sätt. Jag har också tyckt mycket om Bortbytingen, En herrgårdssägen och Herr Arnes penningar. Jag älskar helt enkelt Selma Lagerlöf av hela mitt hjärta. Så jag tänkte, jag läser hennes debut till den här veckan och slänger ut lite älsk på den här, vad kan gå fel?

Till en början gick precis allt fel.

För att göra en egentligen inte så komplicerad historia oerhört lång så började jag ge mig i kast med Selma Lagerlöfs debutroman i september 2016. Jag hade precis sett Västanå teaters uppsättning av Lövensköldska ringen, läst om den boken och i ren Selmakärlek drabbats av en oerhörd lust att läsa mer. Och just Gösta Berlings saga hade jag ju inte läst förr. Så jag började, kom 20 sidor in och sen kom sammanbrottet. Mitt alltså. Utmattningen och allt det förfärliga föll över mig och jag kunde inte läsa (det var inte Gösta Berlings fel alltså, det råkade bara sammanfalla i tid…).

Så i vår slog mig tanken att jag nog var redo för Gösta igen, jag tyckte ju om de där 20 sidorna. De lovade gott. Så jag började lyssna på den som ljudbok. Och avskydde allt.

Jag avskydde kavaljererna, majorskan på Ekeby, Gösta Berling och alla jäkla fruntimmer som blev kära i honom. Jag avskydde den förnumstiga berättarrösten. Allt utom naturen avskydde jag. Att skriva naturen och det värmländska som en karaktär är Selma Lagerlöfs bästa grej. Ingen annan skriver värmländsk vemodig skog så som jag känner den i själen.

Tack och lov kunde jag inte riktig försona mig med att inte alls tycka om Gösta Berlings saga. Jag avbröt det där ljudbokslyssnandet (där Per Myrberg förvisso läser fint men där produktionen är totalt undermålig med tydliga knapptryckta pauser efter varje stycke) och greppade boken. Och släppte avskyn lite eftersom.

Gösta Berlings saga blev aldrig någon favoritroman för mig, ingen stor läsupplevelse. Jag vill gärna känna saker när jag läser en bok, på djupet, känna människorna (trött avsky räcker inte) och dithän når vi inte den här boken och jag. För att det inte är en sån roman. Gösta Berlings saga är egentligen inte alls berättelsen om Gösta Berling. Det är berättelsen om bygden. Bygden vid Lövens långa sjö, vid Gurlita klätt, vid Ekeby. Det är en bygd jag känner väl och jag uppskattar att få alla dessa minnen, sagor och legender berättade för mig. Och naturen känner jag som sagt i kroppen. Människorna inte alls eftersom de är så många och så flyktiga, de är symboler för det större. Och som sådan berättelse är Selma Lagerlöfs debut mycket skickligt skriven, chockerande skicklig nästan. Men jag känner ingen i hjärtat som jag känner kejsarn eller Klara Fina, eller Charlotte Lövensköld eller Anna Svärd. Jag kommer inte fyllas av den där brinnande kärleken när jag tänker på den här boken. Men jag kommer tycka att det var värt att kämpa, den långa resan var värd ansträngningen.

Bild: Utsikt från Tossebergsklätten, verklighetens Gurlitta klätt.

2 comments Add yours
    1. Jag har ju inte det. Än. Den står härnäst i tur, har sparat lite på den bara, men jag förhåller mig starkt skeptisk till att den skulle vara bättre än Kejsarn av Portugallien faktiskt 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.