En trollvinter

helena-top
Vintern 2016 vill jag inte gärna minnas så noga. Då kunde jag inte tänka, sova, läsa, sätta ihop ord till meningar eller egentligen existera särskilt bra. Jag var tokutmattad helt enkelt. Det var en förfärlig tid. Men det var också, förunderligt nog, en tid då mycket bra hände. Jag lärde mig saker under de där månaderna och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog gör det när man får chansen att gå i ide en vinter. När man tvingas umgås med sig själv och lära sig vad som egentligen spelar någon roll för en.

Jag lärde mig bland annat att Mumintrollet var en sån figur som betydde något för mig. När jag lyssnade till Mark Levengood som läste historierna (först Pappan och havet och Sent i november) för mig så var det min första egentliga kontakt med berättelserna. Och trygghetskänslan var total. Jag kom hem till Mumindalen och resten är historia. När jag befann mig i den där processen så skrev jag ett inlägg här om Mumin mot stress och till det inlägget fick jag en kommentar från Ela som berättade att hon alltid läser om Trollvinter såhär års.  I år när jag känner mig redo att återbesöka Mumindalen i sällskap av Levengood (jag har läst alla böckerna för min 11-åring sen dess, men det är ändå något annat) bestämde jag mig för att följa hennes exempel.

Trollvinter är ett nedstigande i mörkret, till vinterriket, och en chans att uppleva den där känslan av att det aldrig ska ta slut på ett helt nytt sätt. För Mumintrollet är det för allra första gången som han är vaken en vinter och han gillar det inte särskilt mycket. Jag har ju varit vaken några fler vintrar, men jag gillar det ändå inte…

Å vad jag känner igen Mumintrollets rädsla för att mörkret aldrig ska vika. Den där rädslan som blir till en kokande ilska. För visst är det så att det inte känns alldeles självklart att det faktiskt ska vända också i år. Vi får hoppas på att solen kommer tillbaka och att vi än en gång ska sitta på verandan och låta solen värma oss om ryggen.

Att lyssna på Trollvinter är att flyttas tillbaka. Det är lite, lite jobbigt och väldigt, väldigt fint och vilsamt. Att sitta och sticka och höra om Mumintrollets vinteräventyr är fortfarande avslappnande. Jag vidhåller att muminterapi mot stress fortsatt fungerar mycket fint. Ett litet tips såhär när vi går in i en tid som kan, om det vill sig illa, bli riktigt stressig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.