Kategorier
Barnbokskoll Evenemangskoll Kulturkoll

Tidigt i december

Ja, det är inte längre sent i november utan tidigt i december. Idag tänder vi första ljuset och igår öppnade vi första luckan i Pixi-kalendern där hemma. Vi var också på teater igen faktiskt, och såg dramatiseringen av Pija Lindenbaums bilderbok “Pudlar och pommes”. Boken är verkligen att rekommendera för såväl stora som små och passar kanske extra bra just nu då den handlar om medmänsklighet och värme. Något det passar extra bra att fokusera på i höst- och vintermörkret och nu när julen närmar sig.

Historien går i korthet ut på att några hundar får slut på både potatis och vatten på den lilla ön där de bor. De blir tvungna att lämna sitt land i en liten båt och söka efter en ny plats att bo. När de hittar Pudlarnas lilla ö så blir de först glada och tacksamma men alla på ön är inte lika generösa. En fantastisk bok att läsa på förskolan eller i skolan på tema klimat, flyktingar eller bara om hur man är en bra kompis. Sonen som är 5 (snart 6) tycker att den är lite läskig, och det är den ju, men samtidigt har vi haft många bra samtal efter att vi läst den. Lillan på 2 år tycker mest bara att den är hemsk när hundarnas lilla sällskapshund trillar i vattnet och senare när hundarna inte får bo i Pudlarnas stora hus. Men så är den ju tänkt för lite äldre barn också.

Kategorier
Barnbokskoll Romankoll

En trollvinter

helena-top
Vintern 2016 vill jag inte gärna minnas så noga. Då kunde jag inte tänka, sova, läsa, sätta ihop ord till meningar eller egentligen existera särskilt bra. Jag var tokutmattad helt enkelt. Det var en förfärlig tid. Men det var också, förunderligt nog, en tid då mycket bra hände. Jag lärde mig saker under de där månaderna och det är kanske inte så konstigt eftersom man nog gör det när man får chansen att gå i ide en vinter. När man tvingas umgås med sig själv och lära sig vad som egentligen spelar någon roll för en.

Jag lärde mig bland annat att Mumintrollet var en sån figur som betydde något för mig. När jag lyssnade till Mark Levengood som läste historierna (först Pappan och havet och Sent i november) för mig så var det min första egentliga kontakt med berättelserna. Och trygghetskänslan var total. Jag kom hem till Mumindalen och resten är historia. När jag befann mig i den där processen så skrev jag ett inlägg här om Mumin mot stress och till det inlägget fick jag en kommentar från Ela som berättade att hon alltid läser om Trollvinter såhär års.  I år när jag känner mig redo att återbesöka Mumindalen i sällskap av Levengood (jag har läst alla böckerna för min 11-åring sen dess, men det är ändå något annat) bestämde jag mig för att följa hennes exempel.

Trollvinter är ett nedstigande i mörkret, till vinterriket, och en chans att uppleva den där känslan av att det aldrig ska ta slut på ett helt nytt sätt. För Mumintrollet är det för allra första gången som han är vaken en vinter och han gillar det inte särskilt mycket. Jag har ju varit vaken några fler vintrar, men jag gillar det ändå inte…

Å vad jag känner igen Mumintrollets rädsla för att mörkret aldrig ska vika. Den där rädslan som blir till en kokande ilska. För visst är det så att det inte känns alldeles självklart att det faktiskt ska vända också i år. Vi får hoppas på att solen kommer tillbaka och att vi än en gång ska sitta på verandan och låta solen värma oss om ryggen.

Att lyssna på Trollvinter är att flyttas tillbaka. Det är lite, lite jobbigt och väldigt, väldigt fint och vilsamt. Att sitta och sticka och höra om Mumintrollets vinteräventyr är fortfarande avslappnande. Jag vidhåller att muminterapi mot stress fortsatt fungerar mycket fint. Ett litet tips såhär när vi går in i en tid som kan, om det vill sig illa, bli riktigt stressig.

Kategorier
Sakprosakoll

Höst i Tyskland 1946

Linda
Till skillnad från Lotta tillhör jag de som avskyr november passionerat och därför kändes det rätt passande att välja en bok att läsa och skriva om som faktiskt gav mig perspektiv. November må vara en mörk och ruggig månad, men jag lever i alla fall inte i Tyskland efter krigets slut 1946 med allt vad det innebar.

Tysk höst av Stig Dagerman är en sammanställning av en rad reportage som författaren gjorde för Expressen hösten 1946. Boken publicerades 1947 och gavs 2010 ut med ett nyskrivet förord av Elfriede Jelinek. Dagerman möter tyskar som nu har det sämre än de hade det under kriget och som när de påpekar detta blir anklagade för att fortfarande vara nazister. Människor som bara lytt den makt som krävt deras lydnad straffas nu som vore de alla skyldiga till nazismens grymheter. När jag läser om det elände som drabbat krigets förlorare och hur alla tyskar kollektivt bestraffas för något som långt ifrån alla varit en del av, inser jag att vi vet otroligt lite om deras öden. Vinnarna skriver utan tvekan historia och det blir extra tydligt under läsningen av Tysk höst.

Tänk dig att du överlevt ett krig och nu bor i en sönderbombad stad. Ditt hem är förstört, kanske bor du i en källare eller på något annat eländigt ställe. Den ledare som styrt ditt land är skyldig till fruktansvärda saker och världen hatar honom och hans anhängare. Du vill bara överleva i ett land som det visserligen är fred i, men som ockuperas av krigets vinnare och där en av dem, Ryssland, hela tiden skickar människor från “sin” sida av landet, till den andra för att slippa ta hand om dem. Vissa är skyldiga, alla drabbas.

Så här skriver Stig Dagerman om det kollektiva straff som drabbat tyskarna:

Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymheten överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte riktigt kan råda mer än en mening. En annan sak är om det nu är riktigt, ja om det inte i sin tur är grymt att betrakta de tyska lidanden, som bland annat redovisas i denna bok, som rättvisa därför att de utan tvivel är följder av ett misslyckat tyskt erövringskrig. Redan ur juridisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt i hög grad felaktigt, därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det.

Något som är riktigt intressant och som jag också hade dålig koll på är den demokratiska utvecklingen i ett land som varit en diktatur med en diktator som verkligen styrde sitt folk med järnhand. Nu behöver folket hitta ett nytt “vi” och tillsammans skapa en demokrati som innefattade dem alla. Detta “vi” hade “räddats” av engelsmännen, men också fått smaka på deras  bomber, som drabbat alla oavsett klass. Samtidigt var det de fattigaste som bodde i ruiners källare eller övergivna bunkrar, medan de inte lika fattiga och utsatta, de “mellanfattiga” trängde ihop sig i små hyresrum och de ännu mindre fattiga till och med kunde tilldelas en våning. Klasserna hade inte suddats ut, bara för att alla hade blivit fattigare. Skulle ett nytt “vi” utgå från den intellektuella medelklassen som stått för en antinazism, men också sluppit lida lika mycket under nazismen som många andra, eller från de som drabbats värst?

Att ett “vi” skulle vara emot nazismen var ganska klart, då de som under kriget inte varit det nu var tvungna att genomgå en “avnazifieringsprocess”, men också emot kommunismen. Till slut gick det knappt att skilja de nya partierna åt. Dagerman skriver om en namnlös författare som skojar om att “de olika partiernas program ännu inte är klarare uttryckta än att folk går på fel valmöte och först vid utgången, om ens där, märker att de besökt socialdemokraterna istället för de kristliga demokraterna eller liberaldemokraterna istället för de konservativa.” Författaren påstår sig vara född antinazist, men har ändå röstat på Cdu, som bildades 1945 och lockade många ex-nazister, då socialdemokraterna inte sågs som något alternativ för den som hade pengar. Nu skulle ingen förknippa CdU med nazister, men Dagerman gör det definitivt. Inte för att CdU på något sätt var nazistiska, utan för att det var ett alternativ mer än socialdemokraterna och definitivt mer än kommunisterna för de som röstat på Hitler. För att tydliggöra är Dagerman helt på det klara med att alla som röstade på Hitler inte var övertygade nazister och han problematiserar det en hel del i sina reportage.

Vi befinner oss i slutet av november och det må vara en hemsk månad, men hjälp vad glad jag ändå är att jag befinner mig just här, just nu. Jag är också mycket glad över att mitt sökande efter passande läsning inför den här veckan ledde mig till Tysk höst, då det är en riktigt intressant bok. I vår när mina elever i Historia 1b ska läsa om 1900-talet och kunna redogöra för händelser ur olika perspektiv kan utdrag ur Dagermans reportage ge även dem kunskaper som våra läroböcker definitivt inte ger. 

 

 

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Där finns alltid tid för ett besök i Mumindalen

Nu känner jag mig lite tjatig men har man ännu inte upptäckt Mumindalen med dess invånare så är det hög tid, det spelar nämligen absolut ingen roll vilken man ålder man har. Det finns alltid en anledning för ett besök i Tove Janssons värld där varelserna är så annorlunda än oss och ändå så lika. Man kan testa sig själv och se vilken av dem man själv liknar – föga överraskande så blir jag vandraren och vårälskaren Snusmumriken. Helst vill man ju vara Lilla My men att gå omkring och vara arg mest hela tiden det orkar man ju bara inte … Ska man nu bege sig ut i julhandeln och köpa något riktigt mysigt så tycker jag att man skall köpa något muminrelaterat, helst förstås en bok men det finns väldigt mycket fint. Muggarna är min last men har man en liten människa i sin omgivning så tycker jag att man ska pröva den helt nyutkomna Sagor från Mumindalen, där texten är varsamt bearbetad av Alex Haridi och Cecilia Davidsson, Cecilia Heikkilä har gjort nya illustrationer väldigt mycket i Toves anda.

Varför gör man ens en bearbetning av texterna hämtade från Småtrollen och den stora översvämningen och Trollkarlens hatt? På bokmässan i höstas lyssnade jag till Sophia Jansson som berättade att hon vill öppna upp för att nya genrationer skall upptäcka Toves värld och då har hon valt att samarbeta med erfarna och duktiga samtida barnboksförfattare. Texterna skall moderniseras utan att Toves språk skall utplånas och bilderna skall vara mer anpassade till yngre barns och ändå ha tydliga band till Tove Janssons bildspråk. Med detta har förlaget verkligen lyckats och sagosamlingen med tre berättelser är riktigt härlig läsning. Det börjar med att Mumintrollet och hans mamma har vandrat genom storskogen i blötan i många dagar, vattnet stiger och de letar efter en torr och trygg plats där de kan stanna. Muminpappan är försvunnen och de två trollen känner sig mycket ensamma. Så får de syn på en gul topp mellan träden, och snart hör de ett munspel. Snart möter de Snusmumriken och livet blir något lite enklare. Så börjar den fortsatta vandringen mot platsen som småningom skall döpas till Mumindalen.

Hoppas att många av er vill gå med på den vägen och oavsett om ni läser den nya utgåvan eller går till klassikerna så finns det alltid tid för ett besök i Mumindalen.

Kategorier
Barnbokskoll Evenemangskoll Kulturkoll

Veckoutmaning: Sent i november

November har som sagt potential att bli en av årets mest kulturella månader. Vi behöver sysselsätta hjärnan, samtidigt som julstressen ännu inte har dragit igång. mörkret sänker sig och liksom invånarna i Mumindalen söker vi oss gärna tillvarandra men vi vill också har lugn och ro. En del försjunker i någon av alla höstens böcker (ypperlig läsmånad ju) medan andra söker sig till olika typer av arrangemang. Författaraftnar känns som en idealisk novemberaktivitet, eller vad säger ni? Ja, vad säger ni, egentligen? Vad upplever ni för kultur i november? Eller kan ni kanske komma på något kulturtips som utspelar sig just under november? Kanske vill ni berätta om en konstutställning eller novell ni läst just den här månaden?

Själv har jag lyckats peta in inte mindre än tre teater/showföreställningar den här månaden. Allt för barnen dock. Bamse har åkt på turné och och barnen formligen älskade att få sjunga med och jaga såpbubblor även om deras mamma tyckte att det var aningens hög ljudnivå… Om det var hysteriskt och stort så var nästa föreställning vi var på desto mindre. En enmansföreställning med Knittes Sagoteater är aktiv i Lund med omnejd och den här gången var det en berättelse om en Gårdfarihandlare som sålde mössor. Båda kidsen älskade nog denna ännu mer än Bamse, vilket värmer hjärtat. Det behövs så lite för att skapa en stor upplevelse. Man behöver inte banka och stå i. En kvinna, en resväska och några mössor och hattar. Det är allt som behövs för att hjälpa fantasin på traven.

På torsdag är det dags igen. Vi ska lyssna på Rytmikarin och höra berättelsen om Hunden Rund. Jag är så glad över att kunna ta med mina små på upplevelser, när det nu blir rätt sällan jag kommer iväg själv. Och ärligt talat får jag ju ofta också ut något av alla de där mysiga föreställningarna och berättelserna. Annars skulle jag ju kanske inte valt att jobba som skolbibliotekarie.

Kategorier
Kulturkoll

“November always seemed to me the Norway of the year”

Lotta

Raden ovan skrev Emily Dickinson i ett brev till Elizabeth Holland 1864. Men vad ville hon egentligen säga? Att november är en överflödig månad? En månad vi klarar oss utan, där allt är mörkt och kallt och gudsförgätet? Betydelselöst? Förmodligen.

För mig betyder det snarare att november är kronan på året, dramatisk och omväxlande. En vacker månad, och en månad att längta till. Jag stämmer inte i den här hatanovember-kören, jag älskar november. Det är en månad av vila. En mellanmånad till skillnad från december med all sin stress och måsten, alla projekt som ska slutföras på jobbet, allt som ska pyntas hemma, det är lucior och julfirande och nyår och lussebullar julkonsterer och glöggmingel – och om än jag älskar allt det så blir det inte så mycket vila. Det finns ju inte så många decemberhelger att välja på för sin glöggfest och julafton går inte att rucka på.

Men november kommer inte med några förväntningar eller krav. Det är 30 dagar av ingenting och mörker. Har man tur kommer första snön och gör tillvaron lite ljusare, men oftast är det mer eller mindre regnsvart. Inga helgdagar som kräver uppmärksamhet – mer än allhelgona med sin ljuständning, men det finns ingen stress eller press kring den högtiden. Nu försöker handlarna trycka in en black friday/week som förstör min lugna november, men å andra sidan är det lätt att stå över den “köpfesten” om man vill. Det enda svarta i november ska vara vädret.

Mörkt och tråkigt, men vilsamt väder. Och hur mycket mer uppskattar man inte den gulbleka solen när den lyckas masa sig upp över horisonten eller titta fram bakom molnen, några timmar här och där under månaden. Att få solsken en helg i november är som att vinna jackpot. Karlstad hade i år ynka 7 soltimmar 1-13 november, jämfört med 56 en normal november. Luleå hade 9 mot för normala 34. Lund hade i år hela 32 timmar sol första halvan av november, men det är ändå ingenting jämfört med normalvärdet 52. Dystrare väder än vanligt, men jag omfamnar det.

I november är det aldrig någon som säger åt dig “Varför sitter du inne i det här vädret?”. Dammråttorna syns inte heller i mörkret. Mjuka filtar och stora tekoppar samt att bo i din pyjamas känns aldrig mer rätt än i november. Jag njuter för fullt de här sista skälvande dagarna av dysterhet, för snart är det julglitter som gäller.

November, och Norge, det är fint det.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Romankoll

Sent i november…

Regn, storm, mer regn och temperaturer som plötsligt dippar 20 grader på en vecka. Solen ser man endast som små glimtar om vad som en gång varit. Var det bara några veckor sedan det var sommar? Svårt att tro.. En som verkligen kunde skildra novembermörkret var Tove Jansson. I år skulle hon ha fyllt 104 år. I boken “Sent i november” både regnar och ruskar det och invånarna i Mumindalen söker sig till varandra för såväl fysisk som mental värme. Ett sätt att överleva den här mörka månaden kan vara att just läsa om Tove Jansson, vilket valda delar av Kulturkollo också gör just nu. Själv läser jag åter igen och kanske för 1000:e gången om “Vem ska trösta knyttet?” för sonen som till min stora glädje älskar den. Vi har också lyssnat på Jojje Wadenius låtar på repeat och det börjar bli svårt att läsa texten med normal röst. Satsmelodin tar efter musiken. Nyligen hittade han också min stora Muminbok i bokhyllan så nu gör vi djupdykningar i fler berättelser. Kometen kommer är en stor favorit, liksom bilderboken “Hur gick det sen?”.