Det jag hatar älskar han och vice versa

Linda
“Opposites attract” brukar det heta och så är det verkligen när det gäller mig och maken. Vi brukar skoja om att Bo Kaspers orkester skrev låten Ett och noll om oss. Det är jag som står för extremerna, himmel eller helvete, allt eller inget och ont eller gott, medan maken snarare vandrar omkring utan koll någonstans i mitten. När det gäller kultur har vi visserligen någon slags ingenmansland där vi kan mötas, men allt som oftast befinner vi oss i varsin skyttegrav. Egentligen är krigsmetaforen missvisande, för bråkar gör vi inte. Däremot finns det en hel del kulturellt som vi aldrig delar.

När maken ska varva ner till sin favoritmusik sätter han på hysterisk jazz som gör mig superstressad och jag dönar gärna i med The Cure eller Kent, som han klarar sig bra utan. Om vi ska mötas blir det ofta just Bo Kaspers orkester.

När jag tittar på serier som The Crown och Victoria och njuter av hur dessa historiska drottningar skildras avfärdar han dem som “kostymserier” och är helt ointresserad av allt som har med kungligheter att göra. Inte heller förstår han fascinationen över Downton Abbey, utan den fick jag se själv. Däremot fastnade vi både för Peaky Blinders som vi började se i veckan.

När maken får välja blir det någon “förkortningsserie”, som jag lite föraktfullt säger. Då menar jag CSI från alla möjliga och omöjliga städer eller NCIS. Jag klarar mig helt klart utan dem, men ser gärna The Blacklist tillsammans med resten av familjen. Märkligt nog gillar vi alla även Lucifer, trots att jag har väldigt svårt för alldeles för otroliga serier. Vi har just börjat se säsong fyra som nyss släpptes.

Jag förstår över huvud taget inte grejen med Starwars och maken skulle aldrig titta på Grey’s Anatomy eller This is Us eller någon annan ganska långsam och realistisk serie med relationer i centrum. Däremot funkar Suits perfekt för hela familjen. Realistisk, men ändå inte för vardaglig. Vi kan också mötas kring The 100, trots att det är en totalt orealistisk historia och dessutom egentligen för våldsam för min smak.

Och så de där reality-showerna. Maken ser gärna Spårlöst och gråter en skvätt varje gång. Själv ser jag hellre Idol, men där får jag inte med mig någon i familjen längre. Masterchef Australia är dock en serie som vi båda uppskattar.

Det gäller att balansera på linjen mellan den enes kärlek och den andres hat alltså. Det är väl det som kallas att kompromissa. Tur att det numera finns mer att titta på än den enda tv:n i vardagsrummet och hörlurar, det är verkligen tur att sådana finns. Annars hade vi kanske haft ett lokalt kulturkrig, alternativt varit helt säkra på att Ernst Rolfs låt “Jag är ute när gumman min är inne” var skriven för precis just oss.

 

 

 

Photo by John Soo on Unsplash

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.