Kategorier
Kulturkoll

Det jag hatar älskar han och vice versa

Linda
“Opposites attract” brukar det heta och så är det verkligen när det gäller mig och maken. Vi brukar skoja om att Bo Kaspers orkester skrev låten Ett och noll om oss. Det är jag som står för extremerna, himmel eller helvete, allt eller inget och ont eller gott, medan maken snarare vandrar omkring utan koll någonstans i mitten. När det gäller kultur har vi visserligen någon slags ingenmansland där vi kan mötas, men allt som oftast befinner vi oss i varsin skyttegrav. Egentligen är krigsmetaforen missvisande, för bråkar gör vi inte. Däremot finns det en hel del kulturellt som vi aldrig delar.

När maken ska varva ner till sin favoritmusik sätter han på hysterisk jazz som gör mig superstressad och jag dönar gärna i med The Cure eller Kent, som han klarar sig bra utan. Om vi ska mötas blir det ofta just Bo Kaspers orkester.

När jag tittar på serier som The Crown och Victoria och njuter av hur dessa historiska drottningar skildras avfärdar han dem som “kostymserier” och är helt ointresserad av allt som har med kungligheter att göra. Inte heller förstår han fascinationen över Downton Abbey, utan den fick jag se själv. Däremot fastnade vi både för Peaky Blinders som vi började se i veckan.

När maken får välja blir det någon “förkortningsserie”, som jag lite föraktfullt säger. Då menar jag CSI från alla möjliga och omöjliga städer eller NCIS. Jag klarar mig helt klart utan dem, men ser gärna The Blacklist tillsammans med resten av familjen. Märkligt nog gillar vi alla även Lucifer, trots att jag har väldigt svårt för alldeles för otroliga serier. Vi har just börjat se säsong fyra som nyss släpptes.

Jag förstår över huvud taget inte grejen med Starwars och maken skulle aldrig titta på Grey’s Anatomy eller This is Us eller någon annan ganska långsam och realistisk serie med relationer i centrum. Däremot funkar Suits perfekt för hela familjen. Realistisk, men ändå inte för vardaglig. Vi kan också mötas kring The 100, trots att det är en totalt orealistisk historia och dessutom egentligen för våldsam för min smak.

Och så de där reality-showerna. Maken ser gärna Spårlöst och gråter en skvätt varje gång. Själv ser jag hellre Idol, men där får jag inte med mig någon i familjen längre. Masterchef Australia är dock en serie som vi båda uppskattar.

Det gäller att balansera på linjen mellan den enes kärlek och den andres hat alltså. Det är väl det som kallas att kompromissa. Tur att det numera finns mer att titta på än den enda tv:n i vardagsrummet och hörlurar, det är verkligen tur att sådana finns. Annars hade vi kanske haft ett lokalt kulturkrig, alternativt varit helt säkra på att Ernst Rolfs låt “Jag är ute när gumman min är inne” var skriven för precis just oss.

 

 

 

Photo by John Soo on Unsplash

 

 

Kategorier
Romankoll

Daisy Jones & The Six

Lotta

Hatkärlek är veckans tema, men till Taylor Jenkins Reid nya roman Daisy Jones & The Six känner jag inget annat än kärlek. Det här kan vara årets bästa läsning för mig, den är så galet bra och jag blev helt uppfylld och uppslukad av berättelsen. 

Hat och kärlek hittar man däremot mellan romanens två huvudpersoner: Daisy Jones och Billy Dunne. Det ångar passion – men de kan inte samarbeta. De dras till varandra – men kan inte vara i varandras närhet. De skapar magisk musik – men tävlar om vem som har mest talang. De är så rätt för varandra – och så fel. De har ett minst sagt komplext och komplicerat förhållande till varandra – och till sin omgivning.

Daisy Jones & The Six är ett fenomenalt romanbygge om ett fiktivt rockband. Man läser den precis som en verklig rockbiografi där alla bandmedlemmar, producent, familj, vänner, får komma till tals och berätta sina versioner om vad som egentligen hände under de vilda och framgångsrika åren på 70-talet. Allt blir så levande, det känns som att jag gått på deras konserter och äger alla deras skivor, och jag vill bara googla fram alla låtar jag glömt och frossa i gamla bilder. Jag vägrar liksom tro att det här inte är på riktigt.

Och det är inte bara jag som blev helt såld. Reese Witherspoon köpte filmrättigheterna, och boken blir nu en 13 delar tv-serie på Amazon. OCH självklart med specialskriven musik. Jag är så taggad att det är inte klokt. I väntan på den “riktiga” musiken så har Random House gjort en spotifylista som sätter stämningen så länge.

Än så länge finns romanen bara på engelska, men jag anar att den svenska översättningen är på gång. Oavsett, så är jag säker på att man avnjuter denna, likt vanliga rockbiografier, bäst på engelska. Eller lyssnar, ljudboken är inläst av ett helt gäng så varje karaktär har sin unika röst.

Sex, droger, rock’n’roll och inte minst läsglädje!

 

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll

Älskade hatade Mello

linje-ulrica

Linda var ju inne på Melodifestivalen och Eurovisionfestivalen i sitt inledningsinlägg, men vi måste ju prata mer om det, eller hur? Kanske är det inte heller en slump att vi valt detta tema just denna vecka då vårens mello-bonanza kulminerar i den stora finalen i Eurovision Song Contest på lördag.

För visst är Mello (jag avskyr det ordet förresten – Mello – bah!) något som väcker stort engagemang hos svenska folket. Vissa älskar det förbehållslöst, andra har gjort det till en stor sport att hata spektaklet. Men tittar det gör många av hatarna också – för att få det stora nöjet att få ösa på med kritik över dåliga programledare, märkliga klädval, dåliga låtar, ostadiga sångröster och galna scenshower. Jag är själv ganska förtjust i fenomenet och hatar inte så mycket (även om jag tycker “det var bättre förr” men en inhemsk final och en Eurovision-final), men är med i en Facebook-grupp som heter Mellognäll vars syfte är att få ösa ur sig över hur dåligt allt, precis allt, är! Och det är faktiskt väldigt roligt att följa med dissarna där, speciellt de som är lite mer välformulerade och pålästa så att de kan relatera och jämföra med tidigare års bidrag. Jag har också ett par vänner som gör en otrolig bevakning av alla bidrag och livekommenterar dem på FB och twitter. De hatar inte, men är inte alltid snälla i sina omdömen. För mig är nog mer än halva behållningen att följa tävlingen genom deras kommentarer.

Jag tror inte heller det är en slump att bröderna Norbergs mello-parodier har blivit så omåttligt populära. De fångar och förstärker klicheerna och det banala och i det ligger mycket av det där som vi så gärna eldar upp oss över.

Ikväll är det dags för Sveriges representant John Lundvik att försöka sno åt sig en plats i finalen och självklart hoppas jag att bidraget går vidare. För oavsett om man hissar eller dissar är det ju roligare att titta på finalen om Sverige tävlar.

Dela gärna med dig av din inställning till mello och eurovision i kommentarerna!

Kategorier
Kulturkoll

Sockor och darrande ståltrådsfigurer…jodå, det är den där Staffan Westerberg

carolina-top

Jag är född 1967. Det innebär att jag är uppvuxen med 70-talets barnprogram, och alldeles särskilt att jag har fått min dos av Staffan Westerbergs alldeles speciella kreativitet. Och röst. Och blick. Och värld av besjälade tingestar, alltifrån stickade strumpor till taskigt uppstoppade ankor, till ståltrådar och till potatisar.

Jag älskar att hata Staffan Westerbergs barnprogram. Jag kan kolla på gamla klipp och vällustigt rysa över knasigheten i det hela, den vidriga rösten, de skrämmande figurerna… herregud, kollade vi på det här när jag var liten? Utan att vara fastbundna framför TVn? Hur… svårt, liksom? Ta nu bara den här serien, Herr Ingentings funderingar, och den filosofiska inledningen med en ask i en ask i en ask (med rätt sorglig musik till…):

När det pratas om Staffan Westerberg brukar de flesta dra upp Vilse i pannkakan med den där jämra Storpotäten…

… men för mig kom den serien ganska sent och var väl rätt OK ändå. Lite kul, sådär. (jo, men tänk vad jag hade att jämföra med?) Min mardröms-Staffan-Westerberg är den där med de konstiga grejerna. Ståltrådarna och allt det andra han höll i sina darrande händer. Här är det absolut typiska, där vi får se ett rafflande inslag med hängande kristaller och en ståltrådsfisk som flyger omkring i kristalluniversat och har existensiell ångest. Eller nåt. Kolla själv. Det räcker gott med sisådär 2 minuter så har du fått nog. (och missa för allt i världen inte hallåan först i klippet. Glasögonen!!)(ja, vi såg ut så där. Jag hade också några liknande glasögon, fast med bruntonade glas också)(herregud)

Sen gick han ju all in med strumporna, karln, och gjorde en hel serie med strumpor med knappögon: Lillstrumpa och Syster Yster på villovägar: 

Alltså. ÄR DET SÅ HIMLA KONSTIGT ATT JAG ALDRIG TITTAR PÅ TV?? VA? VAVAVAVA???

 

Bild: Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Det som väcker hatkärlek

Linda
Låtar du egentligen inte gillar, men som ändå fastnar i din hjärna. Konst du inte förstår, men ändå fascineras av. Böcker som du avskyr under läsningen, men som ändå stannar kvar i ditt minne. Författare som skriver fantastiskt, men som är osympatiska och därför står i vägen för sina verk. Tv-serien som har spårat ur för länge sedan, men som du ändå inte kan sluta titta på. Den där filmen du älskade som tonåring, men som egentligen är rätt sunkig nu.

Veckans utmaning handlar om det du älskar att hata eller hatar att du älskar! Skriv om något kulturrelaterat eller något helt annat. Lämna gärna en länk och/eller kommentar här, så att vi kan hitta ditt inlägg och få ta del av dina starka känslor.

 

Photo by Lacie Slezak on Unsplash

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Älskade barnbok, du åker ut genom dörren

Vad älskar jag att hata? Ja, det blev en rejäl djupdykning måste jag erkänna för det jag verkligen avskyr eller ogillar, ja, det ligger inte direkt någon njutning i att hata det. Nej, det måste ju vara något man liksom frossar i att tycka illa om. Och gärna med kulturkoppling då så grannarna och diverse facebook-grupper går bort. (Och nej, jag har faktiskt bara trevliga grannar, på riktigt.)

Jag följer inga realitysåpor och har ingen sunkig deckarserie som jag inte kan hålla mig borta från. Jag tittar inte på Eurovision så det ligger ingen kärlek i att ogilla schlagers heller. Nej, det närmaste jag kan komma på är barnens favoritböcker. För även om jag ÄLSKAR att de gillar att läsa så önskar jag så att de kunde välja något annat då och då eller inte ville läsa samma bok ca 348 gånger. Här kommer en topplista över vad barnen gillar att läsa och som jag uppskattade första men kanske inte senaste gången:

1. Babblarna.

Herregud. Säg den småbarnsförälder som kommit undnan Babblarna. De är fantastiska och språkutveckande och nu har jag en trea som än så länge verkar mest förtjust i Dadda medan de övriga två har Babba och möjligen Doddo som favoriter.

2. Pippi

Jag vet, jag svär i kyrkan här nu, men alltså. Pippi-serierna är ju inte toppen faktiskt. Lite lagom utan handling och slutar ofta utan slut, liksom. Någon av bilderböckerna är också lite sådär, faktiskt. Tror egentligen inte att min snart 3-åring hänger med alltid men ändå älskar hon det. Suger i sig hela tiden.

3. Stora pekböcker.

En annan sak hon suger i sig är stora pekböcker av typen nedan. Hitta mönstren : gå på skattjakt i naturen och upptäck olikheter (kartonnage)Hon älskar att peka och göra fel och fnissa för att hon luras och sedan välja vilka bilder hon vill ha och vilka hon kan dela med sig av. Det kan bli väldiga slagsmål när både hon och storebror tingar någon pryl i en bild som båda vill ha. Jag menar, en bild? De kan ju inte få den ändå? Och vad leder slagsmålet till? Ingenting? Förstår verkligen inte. Varför slåss om vem som ska ha en legobit på en bild, den är ju bara påhittad ändå?

Så funkar det! (kartonnage)4. Böcker med flikar.

Jodå, jag förstår att det är spännande. Första, andra och tredje gången. Men 7824:e? Den här boken, Så funkar det, måste vara den mest läsa boken någonsin henna hos oss. Ihop med “Dadda hälsar på”. Jag skulle kunna citera den i sömnen. Om någonsin det fanns en bok jag skulle kunna bokprata om så är det den här. Dessutom finns det små figurer på bilderna som fixar och trixar med alla uppfinningar som mank an skratta åt och låtsas att de liksom faktiskt ingår i maskinerna. Ganska märkligt upplägg, men tydligen oäääändligt underhållande.

Det här är några av våra “favoriter”. Har era barn haft några böcker som de velat läsa om och om igen tills ni funderat på att gömma dem eller råka lägga dem på spisplattan någon gång?

Kategorier
Kulturkoll

Den tunna linjen mellan kärlek och hat

Linda
Att älska och att hata, starka känslor som ibland går in i varandra. I huvudet snurrar en textrad ur en gammal låt av Style där the sjunger “the line is so thin between love and hate” och visst kan det vara så. I Erasures låt “Love to hate you” krockar den  glada och poppiga melodin med det ganska hemska budskapet “jag älskar att hata dig”. Håkan Hellström vänder istället på det hela i låten “Jag hatar att jag älskar dig” och visst finns det kärlek vi hade mått bättre utan. Destruktiv eller bara omöjlig för att den du älskar gått vidare till någon annan.

 

Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig

 

I veckan är det dags för Eurovision i Tel Aviv. På lördag går den stora finalen och då hoppas vi att vår egen John Lundvik står på scenen. Först måste han dock gå vidare från semifinalen på torsdag, men det känns som en enkel uppgift. När det gäller just Lundviks låt är det definitivt mer kärlek än hat som väcks hos mig, men inför tävlingen som helhet känner jag mig helt klart kluven. Hat är en stark känsla och ett ord som jag sällan använder, men visst hyser jag en slags hatkärlek inför det spektakel som Eurovision är. När det käller förra årets vinnarlåt Toy är det helt klart hatkärlek jag känner. En fruktansvärd och underbar låt på samma gång framförd av Netta som är lika delar fantastisk och påfrestande, men kanske mest fantastisk ändå.

Vi talar om hatkärlek, saker vi älskar att hata och det vi hatar att vi älskar, med fokus på kultur vi älskar att hata eller kanske hatar att vi älskar. Kanske är motsatsen till kärlek egentligen inte hat, utan snarare sorg eller kanske rädsla eller i vissa fall ren frustration.

 

Välkommen till de starka känslornas vecka!

 

Photo by Anika Huizinga on Unsplash