av 
Tage är namnet för dagen och det är ett namn som jag hört ropas på badstränderna i sommar. Tage och Astrid verkar vara namn på frammarsch. Kanske är de små Tagarna döpta efter den statsminister som suttit längst i Sverige nämligen Tage Erlander? Eller kanske inte, vem vet?
Jag har i allafall gett mig på att läsa Dick Harrisons biografi om Tage Erlander som kom 2017. I Jag har ingen vilja till makt så skriver Harrison en illustrerad biografi över en man som var med och byggde upp det välfärdssamhälle som vi alla nu tar för givet. Det går lite trögt faktiskt och genren med politiska biografier är inte riktigt min paradgren, vill man läsa Erlanders egna ord så finns hans dagböcker utgivna av Gidlunds Förlag.
En man som får symbolisera den enskilda människan i konstruktionen folkhemmet är Ragnar, Sveas son .
I sin roman om honom personifierar Lena Andersson den resa som många invånare i Sverige gjorde under 1900-talet. Jämnårig med folkhemmet, 1932, är Ragnar som är mannen som av samhället fostras in i tron på moderniteten, ordning och reda och staten som en institution som vet medborgarnas bästa. Ragnar arbetar hårt, vill inte ligga någon till last och uppskattar precision och räta vinklar. I en sund kropp bor en sund själ och han lever för rutiner och disciplin. Så förändras allt, liberalismens vindar drar in över landet och Ragnar känner inte igen sig längre. Det samhällskontrakt som han trodde på, och arbetade för var brutet. Pensionen blev en tumme och sjukvården består av väntetider. Här någonstans finns en grogrund för missnöje som man kan tänka sig tar sig uttryck i det politiska landskapet idag.
Jag är ingen politisk analytiker så mina funderingar stannar där. Önskar er alla en fin Tage-dag!
