I våra skogars djup

carolina-top

Jag har precis läst ut Bergtagen av Camilla Sten, och det tog en stund för mig att landa där hemma i uterummet och junikvällen. De senaste timmarna (och dagarna) har jag nämligen varit ute i den jämtländska skogen, och det har varit december, snö och kallt. Och det har varit ruggigt spännande och bra läsning hela vägen så jag var mycket nöjd när jag lade boken på bordet (om än lite frustrerad eftersom detta är första boken i en trilogi, vad jag förstår, och jag vill veta mer. Men får alltså lugna mig.)

Ett par timmar med bil eller tåg från Östersund finns samhället Järvhöga. Kanske inte på riktigt, men det skulle kunna finnas. Människorna som bor där känns i alla fall helt äkta på alla vis. Ungdomarna går på gymnasiet, kommunicerar via mobiler som en förlängd del av kroppen, jobbar med sina gymnasiearbeten och går på Harrys för att dricka billig öl. Men så finns det de andra ungdomarna – de som går på Läroverket. De är liksom av en annan sort. De kommer från andra delar av landet, bor på skolan och håller sig för sig själva.

Nu är det en av läroverkskillarna, Markus, som försvunnit. Han har gått ut i skogen en kväll och aldrig kommit tillbaka. Det är klart att sökande görs – polis är inkopplad och Missing People samordnar frivilliga i sökningen. Men det är ändå så att alla i Järvhöga vet detta: Det är inte lönt. Det är så här det är i Järvhöga. Pojkar och män försvinner. De går ut i skogen och kommer inte tillbaka, så har det alltid varit.

Vi får läsa om Emil, Markus rumskompis som är helt förtvivlad eftersom han är övertygad om att det är hans fel att Markus försvunnit. Och så får vi läsa om Julia, som går på vanliga gymnasiet, jobbar extra på hotellet och tillsammans med bästa vännen Astrid deltar i sökandet efter Markus i skogen. Julia och Emil träffas och söker vidare, och vi får tillsammans med dem veta allt mer om de här försvinnandena, om det som hänt förr, och hur det kan vara så att folk nöjer sig med det där ”så har det alltid varit”. Skogen tar, så är det. Och jag tänker att titeln ”Bergtagen” avslöjar något, utan att jag för den skull ännu vet några detaljer. Det är grymt bra läsning, jag gillar den verkligen!

Jag har läst fler barn- och ungdomsböcker senaste tiden som använder vår egen mytologi och om det som gömmer sig i de djupa skogarna och fjällen. I Johan Theorins fantasyserie Krönikan om Jarmaland finns vittrorna med som en stor och viktig del, ”hwitrerna” som de kallas. Serien består nu av två böcker, Slaget vid Salajak och Jakten på hwitrerna och förutom vittror får vi också träffa självaste Storsjöodjuret.

För de yngre barnen (ca 9-12) finns Charlotte Cederlunds serie Bråfalls hemlighet där jag läst och gillat första boken Trollen i skogen. Och jadå, trollen bär sig åt precis som jag tänker att troll ska bära sig åt: bråkiga, giriga och inte jättesmarta. Nästa bok är också utgiven, heter Jätten i berget, och vad jag förstår ska en tredje bok, Monstret i gruvan, komma ut efter sommaren.

Tomtar och troll, vittror, skogsrår och fler – ut i skogen! Men gå inte ut när det blivit mörkt!

 

Bild: Forest av Loren Kerns (CC BY 2.0)

2 comments Add yours
  1. Ja, vi läste Bergtagen här hemma och tyckte mycket om den. På samma tema tipsar jag om fina serien Hallahem av Susanne Trydal och Daniel Åhlin. De tre delarna heter Staden under berget, Sveket vid sjön och Striden i skogen.

    1. Dem har jag sett många gånger men det har aldrig blivit av med läsning. Borde ta tag i det!
      Och så har vi trilogin av Madeleine Bäck, på det här temat och där jag ännu bara läst första boken: Vattnet drar, Jorden vaknar och Berget offrar. Vattnet drar var väldigt bra, så jag vet inte riktigt varför jag inte läst de andra två än. Annan sak att ta tag i, alltså!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.