För några veckor sen skrev jag om mitt Värmland genom Maria Langs ögon, det inlägget hittar du här. Den texten fick jag inspiration till när jag skrev ett mycket större arbete om det litterära Värmland och möjligheten att hemestra där, för jobbets räkning. Den som är sugen på att bege sig till mitt hemlandskap (på riktigt eller i bokform) hittar massor av utflyktstips här.
Min farmor Märta växte upp i det lilla samhället Moje som är en del av Gagnef i Dalarna. Där bodde hon med sina föräldrar och sina fyra syskon, tre systrar och en bror. Hon och en av systrarna flyttade senare till Göteborg och hon gifte sig med min farfar som var från Vårgårda. Efter att föräldrarna gick bort ärvde syskonen hus och mark i byn och för farmors del betydde det en ”sportstuga” som främst användes vid jakt. Den låg fint på höjden med utsikt över Mojesjön och där, i ett rum och kök, tillbringade jag många sommarveckor tillsammans med mina kusiner. Vi var nio personer i den lilla stugan och ändå hände det ofta att vi ungar fick sova i rummet för att köket var fyllt av gästande släktingar.
När jag var lite drygt tio byggdes huset ut och det gamla huset blev två sovrum, medan vi också fick ett stort gemensamt kök och vardagsrum och farmor ett litet eget rum. Nu blev kalasen ännu större och sommarveckorna ersattes ofta av ett rejält påskfirande. Sedan barnen kom har vi varit där väldigt lite, men senast det begav sig fick jag erfara hur viktigt det är med tillhörighet i ett litet samhälle. Jag lyckades köra av vägen, hamnade ute på hea (vägen svängde, men inte bilen) och fastnade i snön. Jag tog mig till ICA för att be om hjälp och fick tala med några gubbar som satt på lagret. Jag förklarade min situation och första frågan var, vem är du i betydelsen”vem är du släkt med”. Jag redogjorde för det och då min farmors bror var en central figur i bygden då han levde fick jag snabb hjälp. Det är möjligt att jag fått det ändå, men släktskapet kändes viktigt.
När vi bestämde oss för att ha ett tema där vi läser oss runt Sverige var Sweet Home Dalarna av Karin Janson som ni förstår ett självklart val för mig. Var i Dalarna den lilla byn ligger är oklart, men det är inte Byvalla som författaren tidigare skrivit om. Kanske har samhället fått låna drag av författarens hemby Stora Skedvi i Säter kommun? Lite synd kan jag tycka att det inte finns något namn på byn, eller ens några geografiska referenser mer än titeln. Visserligen är poängen inte att beskriva miljön i det lilla samhället där huvudpersonen Madde bor, men jag hade gärna fått veta lite mer. Viktigast är förvisso kontrasten mellan Dalarna och Stockholm, eller snarare mellan land och stad.
Oavsett var Madde egentligen bor så är det ett ganska typiskt, svensk samhälle vi förflyttas till där livet lunkar på och den lokala pizzerian är där man hänger. I alla fall så hänger Madde och hennes kompis Klara där och blandar hembränt i sin läsk för att liva upp stämningen. Någon gång går de vidare till Statt. Oftast hänger Madde dock hemma i stugan hon hyr med en påse chips endast i sällskap av sin tv. Ibland kommer grannen Jonte, som också är hennes ex, förbi och det händer att de hamnar i säng. Mer uppskattar hon dock när Jontes son Ville dyker upp.
Jobbet är kanske det Madde tycker bäst om. Hon utbildar sig till hovslagare och är lärling hos Kent, en butter hovslagare med hjärtat på rätt ställe. Han är utan tvekan en karaktär som jag hade velat veta mer om, speciellt med tanke på hans beslut senare i boken. Det jag gillar mest med honom är att han tror på Madde och att han, även om han sällan säger det, verkar bry sig både om henne som person och yrkesman. Som totalt ointresserad av hästar med noll kunskaper om hovslageri blir jag förvånansvärt engagerad i de delar som beskriver Maddes yrke.
Så dyker det upp en främmande man på pizzerian och det är ganska tydligt att han är från Stockholm. Janson driver en hel del med honom i alla fall inledningsvis och det är befogad. Främlingen heter Niklas och vikarierar som brevbärare under sommaren. Han har anknytning till bygden, men är trots allt stockholmare ut i fingerspetsarna. När han får punktering är det Madde som får fixa däckbytet och det händer mer än en gång att han rynkar på näsan åt lokala traditioner.
Trots olikheterna blir Madde och Niklas självklart ett par och det funkar riktigt hyfsat till en början. Så bra att Madde bestämmer sig för att flytta med honom till Stockholm och in i den tvårumslägenhet på Östermalm som han bor i. Om hon i alla fall befann lite i överläge så länge de var i Dalarna så blir läget totalt tvärtom i Stockholm. Madde har inga vänner, inget jobb, inga kontakter och hon passar verkligen inte in. Mer än en gång ifrågasätter hon sitt beslut, men inser samtidigt att hon inte har mycket mer än jobbet som håller henne kvar i Dalarna.
Sweet Home Dalarna är en underhållande berättelse om ett par som inte direkt känns som gjorda för varandra. Jag tycker väldigt mycket om Madde, som är en svensk, lantlig Bridget Jones, men har faktiskt lite svårt att förstå vad hon ser i Niklas. De kulturkrockar som uppstår när en total lantis flyttar till Stockholm är underhållande, men också ganska fördomsfull både mot Madde och mot stockholmare. Jag förstår idén att vända på det ganska vanliga perspektivet där en ung kvinna från stan börjar om på landet, men jag är inte helt förtjust. Med det sagt finns det ändå tillräckligt mycket bra i Sweet Home Dalarna för att jag ska läsa och dessutom fnissa en hel del. Niklas mamma Jill och hennes partner Joppe är till exempel ett helt fantastiskt par. Svärta finns det också och här hade berättelsen gott kunnat stanna till ett tag. Det är inte fel med svärta i feelgood, snarare tvärt om. Sweet Home Dalarna hade kunnat bli en riktigt bra film eller ännu hellre tv-serie där karaktärerna kunnat få utvecklas ännu mer. Då kunde vi dessutom få njuta av Dalarnas vackra natur, oavsett var det nu är Madde bor.
Jag är en sån som 
gillar att ströva kring i parker och trädgårdar och bara njuta, ibland får jag inspiration till att fotografera något och ibland blir det en bloggtext. Favoritträdgårdar för mig är Trädgårdsföreningen som just nu har ett överdåd av blommande rosor och Botaniska i Göteborg som är världsklass! På västkusten finns också den fina slottsträdgården vid Tjolöholm, Gunnebo trädgårdar och Jonsereds trädgårdar som jag ofta besöker. I en trädgård syns människors hand, människornas omvårdnad i samverkan med årstider och väder gör att trädgårdarna aldrig är sig lika från gång till gång.
På resor så besöker jag alltid flera trädgårdar och höjdpunkten hittills är förstås Virginia Woolfs trädgård runt Monk’s house. I år hade jag väldigt gärna rest till Agatha Christies Greenway men det får bli en annan gång. I Sverige så är en författarträdgård som jag gärna tänker tillbaka på Ellen Keys Strand. Trädgården där var eftersatt i skötsel när jag besökte den men den samverkade så himla fint med huset och omgivningarna var så fina!
Kanske kanske blir det en tur till Mårbacka den här sommaren, det vore inte dumt.
Imorgon är det dags för en återkommande och mycket inspirerande aktivitet som jag gärna vill tipsa om. Riksförbundet Svensk Trädgård ordnar Tusen trädgårdar 2020, då visar trädgårdssverige upp sin mångfald av trädgårdar och öppnar upp för besök. Det finns såväl privata trädgårdar som trädgårdsföreningar, koloniföreningar, trädgårdsamatörer, stadsparker, kyrkogårdar, skolträdgårdar och många trädgårdsentusiaster. En entusiast ska jag besöka imorgon, det är så säkert. Och inspirerad det kommer jag bli, det är också säkert. I en sommar av virus är det dags att odla sin trädgård!
Vill du hitta en öppen trädgård att besöka imorgon så finns kartan här!
PS. Vill du frossa i brittiska trädgårdar som på olika sätt inspirerat författare så måste jag tipsa om den underbara Författarens trädgård av Jackie Bennett och Richard Hanson och vill du läsa en roman där odlandet spelar en avgörande roll så tipsar jag om Rules for Visiting av Jessica Francis Kane.
Något som jag återkommer till med jämna mellanrum och särskilt i tider av oro och trötthet är mina omläsningar av Maria Langs deckare. De är så hemtrevliga och mysrysliga och tidsbundna och bekanta att ingenting kan mäta sig. Idag tänkte jag att vi ska titta närmare på en av mina favoriter och kombinera detta med en liten rundtur i mitt Värmland (jag måste ju se till att få in riktigt många värmländska hållpunkter på vår karta).
De röda kattorna handlar om Bodil som söker sin lillasyster Ingalill som sågs senast i just mitt skogiga hemlandskap. Bodil beger sig till:
Uddeholm
Det här är väldigt hemma för mig eftersom det faktiskt är det. I Uddeholm växte jag upp och där bor mina föräldrar, bara några hundra meter från det brukshotell som spelar en viktig roll i Maria Langs berättelse. Uddeholm är en plats så vacker och full av brukshistoria att den förtjänar en egen bok, men det är himla kul för den här Lang-nörden att Bodil inte bara gör ett utan två besök ”hos mig”. För den som har vägarna förbi så rekommenderar jag en simtur i Rådasjön (minst lika mörk och ruvande som Langs Skogasjö) och ett besök vid herrgården (som är herrgården som syns i en gammal filmatisering av Gösta Berlings saga för övrigt) och kapellet. Helst skulle jag vilja ta er på en bärplockarutflykt i skogen bakom mormor och morfars hus också, men det är ju inte längre deras hus så…
Mårbacka, Västra Ämtervik
Förstås. De röda kattorna går igen i såväl legender (de återfinns i Selma Lagerlöfs novellsamling Mårbacka) som i den här boken. Ingalill har arbetat som guide på Mårbacka och nu ska här utspela sig mystiska dramer. Det märks vilken aktning Maria Lang har för Selma Lagerlöf som hon till och med låter vara med i en drömsyn. Det är fint.
Alster
Hit görs bara en kort utflykt, men nog lång för att Gustav Frödings Säv, säv susa-dikt ska hinna citeras. I Alster skulle jag tipsa besökaren om att söka sig till Alsters herrgård (Frödings barndomshem) och gå längs promandslingorna däromkring. Naturen är bedövande vacker och kan man sin Fröding ser man både ett och annat att känna igen och förstå. Strövtåg i hembygden kan vara lämplig lyssning i lurarna.
Rämmen
I Rämmen händer inga roliga saker i den här boken, men i verkligheten ska det vara mycket vackert. Jag har avlägsna minnen om att jag varit där som barn och att jag då tyckte att det var bedövande vackert vid kyrkan. Jag har långtgående planer på att ta mig dit igen denna hemestersommar. I Rämmen kan man också besöka Esaias Tegners förlovningsgrotta vilket låter väldigt obskyrt, jag längtar dit.
För mig är ju detta landskap mitt barndoms landskap och jag tycker mycket om hur Maria Lang fångar det i boken. Jag känner hur hon förstår landskapets vemod och sagotrolldom, jag känner att hon trivs. Och sånt tycker vi om vi värmlänningar, när någon begriper oss och tycker om det vi älskar.
Jo, jag vet att författaren Mattias Edvardssons bok Goda grannar inte utspelas i Löddeköpinge, utan i den fiktiva orten Köpinge, men om man bara har något litet hum och lokalkännedom om Lödde (som man säger) är tydligt att han lånat mycket från sin egen hemort, som ligger ett stenkast från min hemort Lund. Jag hoppas dock att han har trevligare grannar än karaktärerna i boken.
Edvardsson följer upp sin succéroman En helt vanlig familj med ytterligare en spännande roman. ”En roman om ett brott” står det på omslaget, men i mina ögon är det är inte en kriminalroman eller traditionell spänningsroman utan väldigt mycket en relationsroman.
Boken börjar med en olycka. I det lugna radhuskvarteret blir Bianca påkörd av sin granne Jacqueline som inte hinner stanna när hon svänger in på gatan samtidigt som Bianca kommer cyklandes på väg till affären för att handla det sista till familjens fredagstacos. I denna helt vardagliga miljö slår olyckan till och idyllen rämnar.
I centrum för berättelsen finns Mikael och Bianca som flyttat från Stockholm till den skånska småstadsidyllen med sina två barn för att få en nystart. Micke ha fått jobb som lärare på den lokala högstadieskolan och Bianca hoppas på att snabbt hitta nytt jobb som mäklare. På gatan bor redan Jacqueline och hennes tonårsson Fabian. Hon har levt ett kringflackande liv som fotomodell, men har sökt sig till Köpinge för att skapa en stabil tillvaro för Fabian aldrig riktigt har varit som andra barn. Men hon gör ofta dåliga val när det gäller relationer och gör det svårt för henne att styra rätt. Vi får också lära känna Ola som lever ensam efter en skilsmässa och pensionärsparet Gun-Britt och Åke som bott i huset sen det var nytt och som har koll på alla grannarna.
Medan Bianca kämpar för sitt liv på intensiven ger oss författaren på ett skickligt sätt glimtar av händelser och relationer på gatan, mellan grannar och mellan familjemedlemmar. I det som från början så självklart verkat som en sorglig olyckshändelse sås tvivel hos läsaren – kan detta vara en överlagd handling? Bokens kapitel utspelas ömsom efter olyckan och ömsom efter, och berättarrösten växlar mellan Mikael, Jacqueline och Fabian. Skiftet i både tids- och berättarperspektiv skapar ett enormt bra läsdriv och för historien framåt på ett sätt som gör det nästan omöjligt att sluta läsa. En obehaglig tryckt stämning stegrar i takt med att jag som läsare får veta mer och mer om vad som döljs bakom radhusdörrarna. Karaktärerna är, trots de till början schablonartade dragen, väldigt mänskliga. Precis som i sin förra roman använder Mattias Edvardsson små förändringar i perspektiv och fokus för att ändra bilden av sina karaktärer och det leder i det här fallet till en på samma gång väntad och överraskande upplösning. Det här är en bok man inte ska berätta för mycket om för den som inte har läst den.
Goda grannar är ytterligare en riktigt spännande, välskriven och smart roman av Mattias Edvardsson och jag tror att den kommer att läsas i många hängmattor, solstolar och soffhörnor i sommar.
Titel: Goda grannar
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2020
Läs också gärna Kulturkollo konfererar om författarens bok En helt vanlig familj (men varning för spoilers) och Mattias Edvardssons gästinlägg ”Skriver om hemma” om att som författare gräva där man står.
Jag har precis läst ut Bergtagen av Camilla Sten, och det tog en stund för mig att landa där hemma i uterummet och junikvällen. De senaste timmarna (och dagarna) har jag nämligen varit ute i den jämtländska skogen, och det har varit december, snö och kallt. Och det har varit ruggigt spännande och bra läsning hela vägen så jag var mycket nöjd när jag lade boken på bordet (om än lite frustrerad eftersom detta är första boken i en trilogi, vad jag förstår, och jag vill veta mer. Men får alltså lugna mig.)
Ett par timmar med bil eller tåg från Östersund finns samhället Järvhöga. Kanske inte på riktigt, men det skulle kunna finnas. Människorna som bor där känns i alla fall helt äkta på alla vis. Ungdomarna går på gymnasiet, kommunicerar via mobiler som en förlängd del av kroppen, jobbar med sina gymnasiearbeten och går på Harrys för att dricka billig öl. Men så finns det de andra ungdomarna – de som går på Läroverket. De är liksom av en annan sort. De kommer från andra delar av landet, bor på skolan och håller sig för sig själva.
Nu är det en av läroverkskillarna, Markus, som försvunnit. Han har gått ut i skogen en kväll och aldrig kommit tillbaka. Det är klart att sökande görs – polis är inkopplad och Missing People samordnar frivilliga i sökningen. Men det är ändå så att alla i Järvhöga vet detta: Det är inte lönt. Det är så här det är i Järvhöga. Pojkar och män försvinner. De går ut i skogen och kommer inte tillbaka, så har det alltid varit.
Vi får läsa om Emil, Markus rumskompis som är helt förtvivlad eftersom han är övertygad om att det är hans fel att Markus försvunnit. Och så får vi läsa om Julia, som går på vanliga gymnasiet, jobbar extra på hotellet och tillsammans med bästa vännen Astrid deltar i sökandet efter Markus i skogen. Julia och Emil träffas och söker vidare, och vi får tillsammans med dem veta allt mer om de här försvinnandena, om det som hänt förr, och hur det kan vara så att folk nöjer sig med det där ”så har det alltid varit”. Skogen tar, så är det. Och jag tänker att titeln ”Bergtagen” avslöjar något, utan att jag för den skull ännu vet några detaljer. Det är grymt bra läsning, jag gillar den verkligen!
Jag har läst fler barn- och ungdomsböcker senaste tiden som använder vår egen mytologi och om det som gömmer sig i de djupa skogarna och fjällen. I Johan Theorins fantasyserie Krönikan om Jarmaland finns vittrorna med som en stor och viktig del, ”hwitrerna” som de kallas. Serien består nu av två böcker, Slaget vid Salajak och Jakten på hwitrerna och förutom vittror får vi också träffa självaste Storsjöodjuret.
För de yngre barnen (ca 9-12) finns Charlotte Cederlunds serie Bråfalls hemlighet där jag läst och gillat första boken Trollen i skogen. Och jadå, trollen bär sig åt precis som jag tänker att troll ska bära sig åt: bråkiga, giriga och inte jättesmarta. Nästa bok är också utgiven, heter Jätten i berget, och vad jag förstår ska en tredje bok, Monstret i gruvan, komma ut efter sommaren.
Tomtar och troll, vittror, skogsrår och fler – ut i skogen! Men gå inte ut när det blivit mörkt!
Bild: Forest av Loren Kerns (CC BY 2.0)
Sommaren 2020 kommer inte att bli någon annan sommar lik. Detta innebär att vi inte kommer att boka en stuga någonstans i Sverige. Jag kommer inte packa allt som inte sambon tänker på (surt mumlandes om att den här jädra projektledaren säger upp sig, men ändå i rent martyrskap fortsätta packa), inte heller sitta i en bil med barn och trött sambo och inte försöka läsa i bilen och i samma stund bli åksjuk. Sist men inte minst behöver vi inte konstatera att stugan inte direkt stämde med bilderna. Ganska skönt va?!
Det är en återkommande stress varje år att försöka komma på lämpliga resmål. Att ha tonårsbarn gör inte det hela enklare. Tacka vet jag när de var små nog att sättas i en vagn och vallas runt på diverse lek- och badland.
I år blir vi alltså hemma. Så vad ska jag göra? Enkelt svar: läsa! Jag har dock ingen läsplan. Ganska skönt det också.
Jag vill dock passa på att tipsa om en trilogi, som utspelar sig i Samlånger. Smalånger finns dock inte i verkligheten, men sägs vara inspirerad av en by någonstans mellan Umeå och Skellefteå. Två av tre böcker finns i pocket – del 3 kommer först i november. Men om du läser de två första delarna lär du sannolikt inte kunna vänta till november med att läsa den avslutande boken. Jag pratar så klart om Karin Smirnoffs trilogi om jana kippo.
Smirnoff skriver med en unik prosa, som inledningsvis kan bereda en del motstånd hos läsaren, men efter ett tag så sveps du bara med. Utöver språket så blir jag smått euforisk av de ambivalenta känslor som huvudkaraktären jana kippo väcker hos läsaren. Jag älskar när karaktärerna skaver och du kan inte bestämma dig om du gillar eller ogillar dem. Jag vill ömsom krama om jana och ömsom läxa upp henne. Hon är i ständig flykt från sina känslor och minnen och kan emellanåt vara något för tvärsäker, rent av kategorisk, i sitt sätt. Och detta eviga städande. Det enda verktyg som hon kan ta till mitt i det inre kaoset.
Har du inte redan läst, så vill jag å det varmaste, uppmana, uppfodra, ja rent av anbefalla dig att läsa Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem.
BIld av congerdesign från Pixabay
Jag har egentligen ingen relation alls till Jämtland, mer än att jag åkt skidor i Åre ett par gånger. Däremot så har jag läst ett gäng böcker som utspelar sig är och tipsar därför om en litterär resa norrut (för mig då, söderut för vissa såklart).
Som lärare hägrar sommarlovet och även om det är bra mycket kortare än det varit är de där extra sommarveckorna speciella. Hanna i Marie-Louise Marcs bok Juni, juli, halva augusti har sett fram emot ett sommarlov på tur i Europa, men får istället ta hand om sin mormor som brutit benet. Att det är hon som ska åka dit är enligt hennes närstående helt naturligt. Hennes föräldrar är upptagna pensionärer som behöver titta till huset i Marbella några veckor, systern Sara har ett viktigt jobb och en familj att tänka på, men Hanna hon är ju ensamstående och dessutom lärare med sommarlov. Klart hon ska åka till mormor den lilla byn Storsjöhöjden. Nu blir det en på många sätt trevligt och definitivt händelserik sommar.
Författaren tillbringade själv sina sommarlov i Jämtland och berättar i en intervju i Allt om resor om platser hon tycker extra mycket om att besöka. Byn Storsjöhöjden finns däremot inte på någon karta varför placeringen på vår sommarkarta får bli ungefärlig. Verklighetens getbonde tillverkar sin ost i Raftsjöhöjden,så där får nålen sitta.
Elin Olofsson är född och uppvuxen i Offerdalen och skriver om Jämtland. Senaste boken Herravälde utspelar sig i Anviken och året är 1921. Huvudpersonen Alice, den unga frun på Silvernäs herrgård, tvingas ta större ansvar när hennes man Fredric drabbas av ett slaganfall. Herrgården var hennes föräldrars och hon har vuxit upp i byn, men få verkar ta henne på allvar. Med hjälp av förmannen Halvard lyckas hon ge de anställda sin veckolön, men det visar sig snart att hennes man inte direkt varit någon ekonomisk stjärna och pengar saknas.
Flera av Olofssons böcker utspelar sig i den fiktiva byn Gärningsberg, som är en ordlek som döljer Offerdalen. Motsatsen till offer är gärningsman och motsatsen till berg är dal, dvs Gärningsmannaberg som förkortas till Gärningsberg. Debuten Då tänker jag på Sigrid utspelar sig här och det är hit huvudpersonen Hanna flyr när livet i Stockholm krackelerar. I romanen Gånglåt reser en åldrad sångerska tillbaka till sin släktgård i Gärningsberg för att skriva sina memoarer.
Vill ni veta mer om Jämtlands kvinnor rekommenderar jag Elin Olofssons sommarprat från 2018 där hon låter landsbygdens kvinnor få uppmärksamhet i radio. Det hör inte till vanligheterna.
Sedan går det självklart inte att skriva ett inlägg om litteratur från Jämtland utan att nämna Kerstin Ekman. Jag har läst och uppskattat flera av hennes böcker, men har faktiskt den numera klassiska Händelser vid vatten som utspelar sig i den fiktiva jämländska byn Svartvattnet kvar att läsa. Själv var Ekman bosatt i Valsjöbyn i Krokoms kommun.
Photo by Jon Flobrant on Unsplash från Gäddede i Strömsunds kommun
Talking Point av Per Svensson
I år stannar säkert de allra flesta av oss hemomkring – hemester lär bli ett av årets nyord. Jag själv har mitt bo på västkusten och tänker därför helt själviskt tipsa om en extraordinärt fin konstupplevelse som man kan njuta helt utomhus. Välkomna till Skulptur i Pilane, Tjörn! Här kommer ett utval bilder från årets utställning men de gör förstås inte upplevelsen rättvisa. Skulpturerna i samspel med varandra och den vackra naturen, ljusets skiftningar och känslan i järnåldersgravfältet gör sig icke i bild och skrift. Blir man sugen på fler utomhusupplevelser så fyller jag på med Udden skulpturpark i Hunnebostrand och eftersom jag redan besökt de båda så går min nästa tur till Borås – där de har staden som galleri!
Just nu stannar vi på Kulturkollo Sverige på mer än ett sätt. Nej, det blir inga utlandsresor men vi gör även kulturella resor i Sverige Jag brukar ofta stanna i Sverige på sommaren och även gärna hemma i min egen lilla stad. Det blir en annan plats på sommaren, även om det är ett speciellt år i år som gör att det inte direkt blir en massa konserter och utomhusteatrar. Faktiskt är det rätt få av de saker vi brukar göra på sommaren som blir av i år. Inga loppisar, inga släktkalas och det som jag har tyckt varit bäst med sommaren tidigare, att träffa de vänner man sällan träffar annars, det ska man ju helst undvika också nu då.
Istället blir det sol och bad och CAMPING! Jag är inte en van friluftsmänniska men resten av familjen är och vi har ju campat även tidigare. Barnen peppar jag genom att läsa Sarah Sheppards böcker om ”Djuren i skogen” för 511 gången och även världens bästa bok ”Hemma hela sommaren” av Elin Johansson som förtjänar ett helt inlägg bara den. Dessutom har vi lyssnat på ”Fågelspaning med Ulf Nilsson” i Barnradions arkiv på Spotify. Vilken guldgruva det är! Här finns MASSOR av bra sagor och dramatiserade böcker. Just Fågelspaning med Ulf Nilsson bygger på Ulf Nilssons bok ”Se fåglar” och handlar om en två barn som i varje avsnitt får ett nytt uppdrag av sin morfar. Varje gång ska de hitta en speciell fågel och de får olika ledtrådar till sin hjälp. Kanske har den ett speciellt läte eller ser ut på ett särskilt sätt.
Jag är urusel på att känna igen fågelläten men barnen tycker att det är kul. I ärlighetens namn kan jag inte alltid säga om de har rätt eller inte när de lyssnar och gissar, men att de överhuvudtaget lär sig namn på olika fåglar tycker jag är lagom imponerande.
Har ni några bra tips på böcker om camping? Jag ska göra en djupdykning i bibliotekets lådor och hyllor innan midsommar tänkte jag.