Tack och hej – Helena

helena-top
Det är förstås en sorgens dag när det idag är över och Kulturkollo levt sitt bloggliv till slut, men vilket liv det varit och så mycket det finns att vara tacksam över!

Kulturkollo föddes ur tillsammansskap, att Linda och jag gjorde blogg-saker tillsammans och ville göra mer, att vi kände några till som nog också ville göra blogg gemensamt. Sen dess, månaderna innan den 16 augusti för sex år sedan har Kulturkollo varit just tillsammansskap för mig. När jag nu ser tillbaka på de här åren så är det det jag är först och främst och galet mycket tacksam för. Vi ville från början att kollektivet inte bara skulle vara vi som skrev här utan också skulle inkludera alla er, ni som läser, kommenterar och bokcirklar med oss. Det har varit fint att få genomföra och uppleva. Att få planera, umgås och skriva tillsammans med Anna, Linda, Viktoria, Fanny, Ulrica, Carolina och Lotta är inget annat än en ynnest. Kulturkollo-åren har för oss alla varit kantade av sånt som är roligt och sådant som är allra djupaste mörker och allt det har vi delat. För egen del känner jag den allra största tacksamhet inför hur jag fick skrota runt på kollektivet under min mest förlamande utmattning. Texterna jag skrev då var rätt dåliga, men de var bevis på att jag fanns kvar där inne någonstans och att jag fick hålla på med dem visade mig att jag var värd att vänta på. Nu har jag kommit dit där jag slutligen måste sätta punkt för Kulturkollandet och återta kontrollen över min tid och min ork. Det känns väldigt tråkigt, men jag försöker fokusera på vilken tur jag haft som fått vara med om detta.

Jag håller just nu på att gå igenom gamla texter på bloggen, för att spara och för att minnas, kanske inspireras av. Så mycket jag fått vara med om! Så mycket vi gjort och skrivit, så bra vi är! Om jag ska välja ett enda inlägg som symboliserar det för mig bästa med Kulturkollo, som har tillsammansskap och bevis på hur långt vi och jag kommit så blir det mötet med Max Porter som Anna och jag fick vara med om förra hösten. Det är en guldklimp som jag förvarar i mitt hjärta och som jag ofta plockar fram och återupplever.

Jag kommer fortsätta blogga på min egen blogg, jag kommer fortsätta att umgås med mina kollektiv-kompisar och med er i sociala medier och i verkligheten (när nu den kommer tillbaka). Det här är inte adjö, det är något som känns väldigt sorgligt just nu, men det är inte adjö.

Så tusen tack för allt fint vi upplevt tillsammans, vi ses där ute!

Hälsningar
Helena

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.