Kategorier
Kulturkoll

Hej då och tack för allt!

 

Så är den allra sista av Kulturkollo-dagar till ända. Det är sorgligt förstås, men också fint att det finns så mycket att blicka tillbaka på. Ni är alla hjärtligt välkomna att besöka oss då och då för att läsa våra texter, de kommer finnas kvar.

Nu stänger vi kollektivet och passar på att tacka er alla som läst och kommenterat hos oss, alla som deltagit i våra bokcirklar och på något sätt varit en del av vårt kollektiv. Hej då och tusen tack för allt!

/ Anna, Carolina, Fanny, Helena, Linda, Lotta, Ulrica och Viktoria.

Kategorier
Kulturkoll

Tack och hej -Viktoria

Ja, så var det bara jag kvar. Min tur att säga adjö och jag kan inte annat än lipa. Jag är inte alls säker på att jag/vi fattat rätt beslut. Jag vill ropa att jag ångrar mig men samtidigt är jag en av de som känt att tiden och livet kommit emellan och det som tidigare var lustfyllt och utmanande har blivit stressiga måsten att hinna med. Tiden med kollo och dessa fantastiska koll(o)egor har varit några av de bästa åren i mitt liv. Trots att jag är introvert och lagom folkskygg har jag vågat vara med och anordna mingel på bokmässan, träffat massor av helt underbara människor, både läsare och författare och förlagsfolk (Mahiri McFarlane liksom) och inte minst umgåtts med mina bloggvänner. Tillsammans har vi skapat minnen för livet och texter som jag är stolt över.

Jag och Ulrica blev ju inbjudna till kollot något år efter starten och jag minns hur otroligt nervös jag var och vilken prestationsångest jag hade. Visserligen kände jag redan alla på ett eller annat vis men alla var ju så himla DUKTIGA och smarta och kompetenta att jag inte trodde att lilla jag egentligen hörde hemma här. Och när jag tittat igenom gamla texter, framför allt en del intervjuer, så förstår jag verkligen hur jag tänkte. För himmel vilket gäng det här är. Men allting har ett slut. Kanske att vi återuppstår i något sammanhang, jag måste nästan tänka så. Och ni, som läser, känns det ju också oerhört trist att säga farväl till så jag hoppas att ni tittar in på våra andra bloggar. Min gamla blogg, Bokomaten, är vilande sedan ett tag, men jag hoppas att orken att uppdatera instagramkontot ska komma tillbaka igen snart i alla fall. Hur som helst hittar ni mig där i fortsättningen, och i kommentarsfältet här och där förstås.

Puss och kram och tack för några underbara år!

Kategorier
Kulturkoll

Tack och hej – Ulrica

linje-ulrica

Då har det blivit min tur att säga ett par hej då-ord nu när vi stänger ner kollot.

Jag har inte varit med från allra första början utan stiftade bekantskap med Kulturkollo som läsare. Jag var imponerad och kände mig inspirerad av det gänget gjorde – det fanns sådan kraft och glädje i det. När så ett mejl damp ner i mellandagarna 2015 med frågan om jag ville bli en del av kollot blev jag oerhört glad och smickrad. Det behövdes inte lång betänketid. Jag tackade ja med glädje. Trots att jag befann mig i en ganska jobbig period i livet som krävde mycket av min energi så välkomnades jag med öppna armar och fann, inte bara bloggkollegor, utan ett helt gäng nya vänner. Det händer inte så ofta i vuxen ålder.

Mina kollegor har redan lyft så många av de bra och fina med Kulturkollo, så jag nöjer mig med att berätta att jag är enormt stolt över bloggen Kulturkollo som är så fylld av intressant, klokt och roligt innehåll. Jag är stolt över forumet Kulturkollo läser där vi samlat bokälskare till många intressanta boksamtal. Jag är stolt över de möten som Kulturkollo har skapat och delat med sig av. Och jag är så oerhört stolt över att kunna räkna Anna, Lotta, Viktoria, Linda, Carolina, Helena och Fanny till mina bästa vänner.

Nu avslutar vi tiden här på Kulturkollo, men varje slut är början på något nytt, och jag är nyfiken på vad det kan bli. Så länge finns jag på Instagram som @vastmanbok och på Västmanländskans bokblogg som kanske får nytt liv nu.

Bild: pexels.com

Kategorier
Kulturkoll

Tack och hej – Lotta

Lotta

It’s the end of the world as we know it. Det låter melodramatiskt men den strofen har ekat i mitt huvud den senaste tiden. Att lägga ner Kulturkollo gör ont och skrämmer. För en sån som jag som har svårt för förändring och helst vill att allt ska vara som det brukar, alltid, känns det jobbigt att stänga av en stor del av mitt liv.

Men jag försöker se det som att vi stänger ner bloggen, just nu. Vi har inte ork att driva den vidare, just nu. Vi kanske gör något annat ihop, i en annan form, men inte just nu. Vi är fortfarande vi, och vår vänskap kommer att bestå.

Det har varit grymt roliga år med Kulturkollo. Jag har så många fina minnen som studsar i huvudet likt pingisbollar nu när jag försöker sammanfatta. Jag minns mötet med Mhairi McFarlane 2015 där vi pratade chicklit, katter, drack bubbel och glömde bort tiden. Året därpå arrangerade vi tre fantastiska mingel ihop med Bokmässan – ett feelgoodmingel med McFarlane och Lisa Jewell som dragplåster, ett kafferep med inbjudna författare och bokbloggare, och inte minst boksamtalet med Kim Thúy som gjorde oss alla i rummet förälskade och frälsta. Jag får gåshud bara av att tänka tillbaka, det var ett magiskt möte som inte går att beskriva i ord. Jag minns också redaktionsmötet i Stockholm för ett par år sedan som slutade med chips och bubbel i en hotellkorridor med Eurovisionfinal på tv. Jag minns när vi vann Massolit Book Blog Awards i TVÅ kategorier, bästa bokblogg och bästa inlägg. Och alla våra eftermässan-träffar runt Annas köksbord där vi kläckt världens bästa idéer som senare, i vaket och nyktert tillstånd, ingen vill ta ansvar för. Som att vi bestämde en temavecka på ämnet Hår.

Jag är otroligt stolt över alla bra grejer vi gjort, och lika ledsen över att det nu tar slut. Men allt har ett slut.

It’s the end of the world as we know it.
And I feel fine.

Tack för den här tiden. Vi ses i flödet, min blogg och insta på ihyllan.se lever vidare. Kram från mig!

/ Lotta

Kategorier
Kulturkoll

Tack och hej – Linda

Linda
För drygt sex år sedan började jag och Helena fundera över om det inte hade varit roligt att blogga ihop med andra. Även i samtal med Anna och Lyran hade tankarna kring något gemensamt dykt upp.  Jag hade tidigare prövat att blogga med andra under former som inte alls var lika trivsamma, men att göra något med personer jag tyckte om kändes mycket mer lockande. När vi blivit sju började bloggen Kulturkollo ta form. I början körde vi på lite som vi ville och drog åt minst sju olika håll, men snart hittade vi en form som var mer styrd och att som individ ge upp sig själv lite och bli en del av ett kollektiv var utmanande och roligt. De senaste åren har vi varit åtta medlemmar som inte bara skrivit ihop, utan också umgåtts en del och delat livets upp- och nedgångar. Ett bloggkollektiv som tagit hand om varandra.

Mest spännande har de stora evenemangen varit. Under flera år var vi ansvariga för ett rum för bokbloggare på Bokmässan i klassiska rum R3. Intensivt, men också väldigt roligt. Ett exempel på en gigantisk sak, som jag inte alls förstod storheten i då, var det fantasymingel som vi (men mest Carolina) arrangerade 2015. Intervjuer med bland andra Jennifer Niven och Ida Jessen har varit fantastiska och riktigt nervösa och genomföra. Jag är så stolt över att jag vågat göra saker jag aldrig trodde jag skulle våga. Det blir lättare tillsammans att tänja på gränserna för vad som är möjligt. Här har våra fina kontakter med flera bokförlag varit en förutsättning. Tack till er!

Det är med sorg i hjärtat jag säger hej då till bloggen Kulturkollo, men Kulturkollo är så mycket mer än en blogg, det är också en gemenskap som gett mig och lärt mig massor. Aldrig hade jag väl kommit på tanken att ha temaveckor på min egen blogg om fantasy eller Berlin eller för del delen hår (hur tänkte vi?).  Det låg mycket planering bakom lanseringen av Kulturkollo för exakt sex år sedan och planering har det självklart krävts under tiden för att få ihop olika viljor till någon slags helhet. Helheten som blivit så mycket mer än delarna och de där sju andra delarna har kommit att bli några av mina bästa vänner. Många gånger har vi funderat över hur vi tänkte när vi planerade, men utmaningen i att skapa inlägg kring de mest omöjliga teman har alltid varit mer roligt än något annat. Det där planeringsdokumentet som varit vår ryggrad kommer nu att sluta uppdateras.

Jag minns med glädje allt jag fått uppleva som en del av Kulturkollo ska villigt erkänna att jag är lite ledsen idag, men jag ser det inte som ett slut. Vännerna finns kvar och jag hoppas på bloggsamarbeten även i framtiden om än inte på just den här plattformen. Och ni läsare hoppas jag också vill följa med oss till våra gamla bloggar på nya äventyr. Inte för att Kulturkollo på något sätt fått mig att tänka på världskrig, men jag hoppas ändå att det här inte är början på slutet, utan slutet på början.

Time it was, and what a time it was …

Här finns ett soundtrack till vårt slut.

Nu ska jag läsa ut Nästa! av Nina Lykke och hänga på vår sista Kulturkollo läser.

 

Vi ses och hörs!

Kramar från

Linda

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Tack och hej – Helena

helena-top
Det är förstås en sorgens dag när det idag är över och Kulturkollo levt sitt bloggliv till slut, men vilket liv det varit och så mycket det finns att vara tacksam över!

Kulturkollo föddes ur tillsammansskap, att Linda och jag gjorde blogg-saker tillsammans och ville göra mer, att vi kände några till som nog också ville göra blogg gemensamt. Sen dess, månaderna innan den 16 augusti för sex år sedan har Kulturkollo varit just tillsammansskap för mig. När jag nu ser tillbaka på de här åren så är det det jag är först och främst och galet mycket tacksam för. Vi ville från början att kollektivet inte bara skulle vara vi som skrev här utan också skulle inkludera alla er, ni som läser, kommenterar och bokcirklar med oss. Det har varit fint att få genomföra och uppleva. Att få planera, umgås och skriva tillsammans med Anna, Linda, Viktoria, Fanny, Ulrica, Carolina och Lotta är inget annat än en ynnest. Kulturkollo-åren har för oss alla varit kantade av sånt som är roligt och sådant som är allra djupaste mörker och allt det har vi delat. För egen del känner jag den allra största tacksamhet inför hur jag fick skrota runt på kollektivet under min mest förlamande utmattning. Texterna jag skrev då var rätt dåliga, men de var bevis på att jag fanns kvar där inne någonstans och att jag fick hålla på med dem visade mig att jag var värd att vänta på. Nu har jag kommit dit där jag slutligen måste sätta punkt för Kulturkollandet och återta kontrollen över min tid och min ork. Det känns väldigt tråkigt, men jag försöker fokusera på vilken tur jag haft som fått vara med om detta.

Jag håller just nu på att gå igenom gamla texter på bloggen, för att spara och för att minnas, kanske inspireras av. Så mycket jag fått vara med om! Så mycket vi gjort och skrivit, så bra vi är! Om jag ska välja ett enda inlägg som symboliserar det för mig bästa med Kulturkollo, som har tillsammansskap och bevis på hur långt vi och jag kommit så blir det mötet med Max Porter som Anna och jag fick vara med om förra hösten. Det är en guldklimp som jag förvarar i mitt hjärta och som jag ofta plockar fram och återupplever.

Jag kommer fortsätta blogga på min egen blogg, jag kommer fortsätta att umgås med mina kollektiv-kompisar och med er i sociala medier och i verkligheten (när nu den kommer tillbaka). Det här är inte adjö, det är något som känns väldigt sorgligt just nu, men det är inte adjö.

Så tusen tack för allt fint vi upplevt tillsammans, vi ses där ute!

Hälsningar
Helena

Kategorier
Kulturkoll

Tack och hej – Fanny

helena-top

Att hitta orden till ett allra sista inlägg här på Kulturkollo är näst intill oöverstigligt. Känslorna drar igenom min kropp i vågor. Och inte är det de rullande mjuka vågorna, utan det känns som jag står i gränsen där två hav möts. Två hav som exploderar emot varandra i en inferno av känslor.

Jag är oerhört stolt över vad vi har gjort med Kulturkollo under de här åren. Vi kulturkoll(o)egor gillar (verkligen) olika och vi gillar att gilla olika. Herregud så tråkigt det skulle vara om vi bara höll med varandra. Jag är stolt över att vi tillsammans har byggt och skapat denna plattform där många röster har fått ta plats. Detta forum som vi tillsammans har fyllt med massor av fantastiska och mindre fantastiska inlägg. Vissa har varit djupa, andra ytliga, några har varit breda och andra oerhört smala. Tillsammans blev det riktigt bra, eller?

Vi har lyckats hålla fokus på att det är ett kollektiv, trots att vi säkerligen har gnisslat, men också kompromissat och anpassat oss för kollektivet. Det som vi skapat här är omöjligt att skapa ensam. Den mängd perspektiv, infallsvinklar, genrer och teman kan inte vara ett individuellt arbete. Tillsammans eller inte alls, tänker jag.

Jag är också oerhört glad att jag lärt känna dessa fantastiska vänner som valt att göra detta tillsammans med mig (I ärlighetens namn var det jag som blev vald och tillfrågad. Tack Linda, Helena och Anna!). Dessa vänner släpper jag aldrig! Oj, vad vi har skrattat, gråtit, haft skrivkramp, prestationsångest, pratat ut, fnittrat, tröstat, hejat på varandra och druckit rödvin. Det känns så himla fint att skapa nya vänskaper, skapa nya band i vuxen ålder. Nu ska jag inte bli för sentimental här (för er läsares skull), men all kärlek till er sköna kvinns!

Det är med ambivalenta känslor jag lämnar den här scenen. Sorg, ångest, men mest av allt med kärlek!

Tack! Tack! Tack!

PS. Jag fortsätter blogga på Litteraturkvalster & småtankar (nu kanske energin räcker till att uppdatera den stackaren lite oftare), så häng gärna med där. DS.

Kategorier
Kulturkoll

Tack och hej – Carolina

carolina-top

Sommaren 2014 plingade min telefon som besatt. Det var sommaren när vi skulle starta Kulturkollo i augusti, och vi filade på allt ifrån logga, profilbilder till devis (vi var länge inne på något i stil med “ett kollo med hybris”), typsnitt, inläggstäthet och framför allt innehåll. Det var såååå spännande, och såååå himla roligt! Söndagen 16 augusti fyllde svärfar 80 år, och firade med stort kalas med många gäster i trädgården. Och jag? Jag satt med mobilen i smyg och räknade hur många som läst våra inledningsinlägg sedan sist, hur många som kommenterat, likes och reaktioner och… vi hade ju satt igång! Kulturkollo hade startat, och det var klart att jag var tvungen att följa hur det gick. Svärmor, som anser att alla mobiler, appar och sociala media är av ondo redan vanliga dagar gav mig så klart onda ögat när hon såg att jag smusslade med mobilen på kalaset av alla ställen – men, som någon av mina kollokollegor påpekade: det var ju en födelse vi var med om!

Och gudars, så mycket kul vi har haft sedan dess, alla dessa sex år vi varit igång…! Våra redaktionsmöten, med uppslag till nya veckoteman, efter lagom intag av vin och gärna dessutom efter en heldag på bokmässegolvet…. ja, inte konstigt att vi månaderna efter satt och brottades med teman som “havet”, “Canada” (men vad vet jag om Canada mer än geografiskt läge, flagga och ishockey, liksom??) och, lågvattenmärket, “kroppsvätskor”. Mer än en gång har vi var för sig slitit våra hår och gnytt “hur tänkte vi när vi bestämde det här temat?”

Ändå har det skrivits inlägg om alla teman. Bra inlägg. Fullständigt lysande ibland, faktiskt. Vi är så olika, och bra på olika sätt, och tillsammans har vi varit dunder. Och många, många inlägg har det blivit – det är en kulturskatt vi har här på Kulturkollo, banne mig. Men det senaste året var det åtminstone för mig som att alla temaförslag istället för att sporra mig till nya stordåd och vinklingar i stället bara tryckte ner mig: kom på något nytt nu då! Roligt och smart och läsvärt! En gång till! Jodå, kom igen! Och min fantasi ba: “näää, jag har inte mer nu. Orkar inte. Har redan skrivit om allt tror jag”. De blev “måsten” i stället för roligt. Och då blir det inte jättebra längre.

Så det här är hejdå. Jag är oerhört stolt över allt vi tillsammans presterat på kollot – och ägnar gärna själv någon timme eller flera åt att surfa runt bland alla våra lysande inlägg – och det är sorgligt att vi nu slutar. Men samtidigt: en lättnad. Och jag kan orera vidare om favoriterna (ja, ni vet: Mary Balogh, Brandon Sanderson, Kulla-Gulla och vad det nu är jag brukar ta till hela tiden) på min egen blogg, i mitt eget tempo och utan att krysta till den där temavinklingen.

Även om det hade varit kul att få ihop en koppling Brandon Sanderson och kroppsvätskor.

(eller kanske inte)

Tack och hej!

Carolina

 

Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll

Tack och hej – Anna

 

 

Gemenskap, glädje och en rejäl utmaning,

det har kollo betytt för mig. Allt har sin tid och nu är tiden för kulturkollo över. Livet med kollektivet har varit en upplevelse som jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om, tänk att åtta unika människor med ett gemensamt intresse för kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet kan få göra en sån här grej. Tillsammans och med respekt för våra olikheter så har helheten blivit mycket större än delarna och jag är evigt tacksam för att jag varit med och bidragit till en plats på nätet som bjudit på underhållning och klokskaper i en grym variation av inlägg. På den här plattformen har vi skapat ett innehåll som jag är mer än stolt över – från det smalaste smala till det bredaste breda. Utmaningarna med gemensamma teman har triggat min kreativitet och skapat lust och inspiration att våga mig lite utanför lådan. Det är bra för en fyrkantig typ som mig.

Det som varit extra roligt under åren är alla möten som jag varit med om, alla författare som jag fått förmånen att samtala med och alla intressanta diskussioner på Kulturkollo läser. Utan bloggläsare, förlagsfolk som generöst svarat på våra förfrågningar och författare som bidragit med tid och texter hade bloggen varit något helt annat, stort tack till alla er som bidragit till att göra bloggen och våra FB-sidor till levande mötesplatser! Bokmässan har varit årets höjdpunkt under många år och tillsammans har vi skapat minnen för livet, det är med sorg som jag måste övertyga mig själv att allt har sin tid.

Gemenskapen, vänskapen och omsorgen om varandra här i kollektivet har varit något alldeles extra. Inga ord kan göra det rättvisa.

Tack och hej från mej. /Anna

PS. Och dagarna går … är igång som vanligt. Välkomna dit!

Kategorier
Kulturkoll

Det här är början på slutet

Idag (på dagen) för sex år sedan lanserades Kulturkollo. Kulturkollo var då ett nystartat bloggkollektiv som bestod av sju bokbloggare. Genom åren har ett par deltagare hoppat av och ett par tillkommit, men sedan januari 2016 har kollektivet sett ut som det gör idag: Anna, Carolina, Fanny, Helena, Linda, Lotta, Ulrica och Viktoria. Vi har dock lyckats att värna om tanken att vi gillar olika och att vi därmed har kunnat erbjuda ett brett spektrum av röster och genrer.

Vad är ett bloggkollektiv? Vi förklarade det i ett av våra första inlägg: “Jo, i ett kollektiv är alla lika viktiga och alla behövs för att göra Kulturkollos texter så varierande och breda som möjligt. Vi vill vara ett kollo där alla kan hitta något som de gillar, eller få upp ögonen för och våga testa sådant de vanligtvis inte läser. Om vi jämför bloggen med att bo i ett kollektiv kan vi säga att vi delar samma väggar, samma kök, vi enas om regler och hur de gemensamma utrymmena ska möbleras, men bestämmer själva hur det ser ut inne på våra rum. Oftast kommer vi dock att hänga i salongen där alla är välkomna att dela med sig, tycka olika och gilla lika.” Och så har det verkligen varit. Vi har skrivit egna inlägg, konfererat i gemensamma och haft gäster i vårt “kök”. Vi har bokpratat, listat, recenserat och intervjuat. En del av de gemensamma väggarna i kollektivet har varit våra temaveckor, som vi på ett eller annat sätt har förhållit oss till under vår tid i kollektivet.

Det här är dock början på slutet. Idag – på sexårsdagen – väljer vi att stänga kollektivet. Vi har pratat, gråtit, skrattat och med stor ängslan kommit fram till detta gemensamma beslut. Det är med tungt hjärta som vi stänger och låser dörren om kollektivet.

Varför stänger vi och låser dörren om kollektivet? Det är en komplex fråga med lika många svar som deltagare antagligen. Livet. Livet kan vara ett svar. Ett kollektiv – så som detta är uppbyggt – kräver mången timme i veckan för att flyta på som det är tänkt. Det är inte bara det som syns i bloggen utan det krävs en hel del gemensamt planeringsarbete som sker bakom kulisserna. Ett arbete som sker helt ideellt.

Livet. Livet kan vi inte bortse ifrån och vi måste ibland erkänna oss besegrade av dygnets begränsande timmar och att energin behövs annorstädes än i kollektivet. Med färre deltagare än åtta mäktar nog ingen med att leverera och det gemensamma beslutet blir därför helt enkelt att stänga och låsa dörren om kollektivet.

Idag kommer vi att publicera var sitt avskedsinlägg. Vi har inte satt upp några gemensamma regler för dessa utan varje person får själv bestämma hur och i vilken form som detta kommer ske. Långt, kort, djupt eller flyktigt. Vi hoppas att ni vill följa med under dagen och ta del av vårt farväl.

Välkommen till slutet!

/ Anna, Carolina, Fanny, Helena, Linda, Lotta, Ulrica och Viktoria.