Mellan förtvivlan och förtvivlans mod

Jag köpte en helt underbart vacker liten bok på Bokmässan – Mellan förtvivlan och förtvivlans mod – (ja, man får gilla böckers utseende!) innehållande Kristina Lugns texter från hennes framträdanden i Akademiens regi. Omslagets illustration av Stina Wirsén andas både stark närvaro (färgen) och flyktighet (akvarell), något jag förknippar med Kristina Lugns person och texter. I boken återfinns således en blandning av texter, exempelvis inträdestalet över företrädaren på stol 14, Lars Gyllensten, tal till pristagare, minnesteckningar, utkast till kommande memoarer och en monolog ur en kommande pjäs. Vid läsning hör man hennes släpiga röst, tydligt och klart. 

Kristina Lugn skrev tyvärr aldrig färdigt sina memoarer, med planerad titel Du lilla solsken. Förlaget trodde dock på hennes försäkringar att hon skulle bli färdig, och hade med boken i sin utgivningskatalog. Därifrån plockades uppgiften upp och hamnade i NE. 2011 använde Björn Ranelid denna miss i sitt korståg mot Akademien och beskrev händelsen som ”den största litterära skandalen i efterkrigssverige.” Du lilla solsken fanns vid denna tidpunkt även listad på Bokbörsen, där jag gav den 5 +++++. En självbiografisk bok som Lugn skrivit på sedan 1993 måste ju helt enkelt vara skandalöst BRA!

Kristina Lugn var en ikon med ett helt unikt sätt att på, till synes, enkla vardagliga sätt formulera djupa insikter kring frågor vi kanske inte ens ställt. I inträdestalet över Lars Gyllensten skriver Lugn följande fantastiska omdöme om företrädaren:

”Livet är den enda möjlighet vi har att inte vara döda. Lars Gyllensten förvaltade denna möjlighet med anmärkningsvärd och sällsynt skicklighet.”

… och några sidor senare:

”Jag har kanske rätt i att Lars Gyllensten är för alltid folkbokförd i språnget mellan förtvivlan och förtvivlans mod.”

I ett tal inför överlämnandet av Nordiska priset till Jon Fosse formulerar Lugn sig på detta sätt om Fosses oräddhet:

”Det är mycket svårare att vara en person än att vara en personlighet. Jon Fosse har med sitt författarskap påmint mig om det lugna mörka rum som blir tillgängligt när man inte försöker fördriva smärtan som om den vore en ond ande.”

Det är fascinerande att ta del av Lugns läsning av kollegor, så oerhört noga hon studerade deras texter och hur mycket en del av dem betydde för henne.

Om Kristina Lugn måste också sägas att hon var en virtuos när det gällde fyndiga oneliners, här kommer en av dem:

”Livet är sannerligen ett problemområde.”

Sammantaget innehåller Mellan förtvivlan och förtvivlans mod så mycket klokskap att den kan läsas med eftertanke upprepade gånger. Här ryms mängder av olika gestaltningar av människans kamp, hennes mod och hennes förtvivlan, ibland med humor, alltid ärligt. Läsning rekommenderas således, själv har jag precis skrivit upp Lugns Dikter 1972 – 2003 på önskelistan. Det blir en fin julklapp till mig själv.

Copyright/fotograf: Cato Lein