av Unikt för Sverige är de tidiga arbetarförfattarna, de som saknade högre utbildning och själva lärde sig att skriva allt eftersom. Många av dem skrev mer eller mindre självbiografiska berättelser, ofta om den egna klassresan, med den klassiska bildningsromanen som modell. De skrev för, och lästes av, den utbildade borgarklassen. Böcker var dyra. Romanerna i den första vågen av arbetarlitteratur präglades av kamratskap, optimism och framtidstro. De kvinnliga författarna marginaliserades dock i hög grad av sina samtida manliga kollegor, arbetarlitteratur skrevs av män och uppmärksammades av manliga litteraturkritiker. I efterhand har kvinnornas betydelse uppvärderats och deras verk har lästs och tolkats som viktiga delar i ett historiskt sammanhang.
En pionjär inom arbetarlitteraturen var Maria Sandel (1870 – 1927). Efter en fattig uppväxt emigrerade hon till USA, där hon arbetade några år som hembiträde. Hemkommen till Sverige igen, drev hon tillsammans med modern en mjölkbutik. Maria Sandel blev döv i 25-årsåldern och drabbades några år senare av en svår synnedsättning. Redan 1908 debuterade hon med Vid svältgränsen och andra berättelser, hon anses därmed vara den allra första arbetarförfattaren. Maria Sandel skrev om kvinnor från arbetarklassen och de framställdes ofta som hederliga och godhjärtade. Hon var unik genom att dessutom skriva om ämnen som abort och homosexualitet.
I min bokhylla finns Maria Sandels roman Droppar i folkhavet från 1924. Berättelsen handlar om den unga fabriksarbeterskan Gerda, som hänsynslöst utnyttjas, bestjäls och hotas av fästmannen Ulrik, innan han slutligen lämnar henne. Gerda tvingas flytta in hos en gammal änka och kämpa för sin överlevnad och sin värdighet. I romanen förekommer även två prostituerade kvinnor som har en relation med varandra. Denna roman var därmed en av de allra första i Sverige som skildrar kvinnlig homosexualitet. Sammantaget är romanen lättläst, engagerande och förvånansvärt aktuell.
En annan tidig kvinnlig ikon var Moa Martinson (1890-1964), vars debutroman Kvinnor och äppelträd är en av mina favoritböcker. Den refuserades av flera förlag, p g a realistiska skildringar och sexuell frispråkighet, innan den slutligen publicerades 1933. Romanen skildrar kvinnors och mäns olika livsvillkor där kvinnan är fast förankrad i sin kropp och sitt barnafödande, medan mannen lättare kan låta sig uppslukas av idévärlden. Moa Martinsons mest kända, och mycket läsvärda, verk är den självbiografiska trilogin om Mia: Mor gifter sig (1936), Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939).
Under 1940-talet började böcker ges ut i billighetsutgåvor, vilket ledde till att litteraturen nådde en bredare publik.
Under 70-talet förändrades arbetarlitteraturen och en dokumentär stil blev det nya idealet. Författarna skulle skildra den verklighet de upplevde. Rapportboken Gruva av Sara Lidman gavs först ut 1968, för att året därefter utkomma i en omarbetad upplaga. Boken bygger på intervjuer med gruvarbetare i Kiruna och Svappavaara och på fotografier tagna av gruvarbetaren Odd Uhrbom. I boken skildras gruvarbetarnas påfrestande vardag med isolering och känsla av vanmakt inför bolaget. Boken blev mycket omdebatterad och fick stor betydelse för den stora gruvstrejk som utbröt 1969. En annan dokumentärroman, utgiven 1970, är Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf. Läs gärna mer här om Kulturkollos synpunkter när vi konfererade om boken.
Kring millennieskiftet återkom arbetarlitteraturen och skrevs nu i hög grad kvinnliga författare. Populära författare som Aino Trosell, Elsie Johansson och Vibeke Olsson skildrade barns och kvinnors livsvillkor i historisk kontext. Hjärtblad av Aino Trosell handlar om en unga dalkulla, som växer upp i armod och upplever vad verklig hunger är. Romanen är en mycket intressant kvinnohistorisk skildring, som varvar ett gripande livsöde med en historielektion om industrialiseringen, arbetarrörelsens framväxt och kampen för kvinnlig rösträtt. Elsie Johanssons trilogi om TåPelles, som inleds med Glasfåglarna, skildrar fattigdom, hårda livs- och arbetsvillkor och strävan efter värdighet. Berättelsen om den unga Nancy älskades (och älskas än idag) av både läsare och kritiker. Vibeke Olssons svit om Bricken, som inleds med Sågverksungen, handlar om en flicka/kvinna, som växer upp på sågverket, blir förälskad, gifter sig, får barn och upplever personliga förluster och stora omvälvningar i samhället. Här skildras arbetarrörelsens, nykterhetsrörelsens och väckelserörelsens framväxt, sprungna ur vardagens behov.
Strax efter millennieskiftet (2007) skrevs ett flertal hyllade folkhemsromaner, som exempelvis Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna. Även de här romanerna hade barn som huvudpersoner, handlingen utspelade sig under 70-talet och skildrade hem med låga inkomster och missbruk. Åsa Linderborg berättar i sin självbiografiska roman om uppväxten hos en ensamstående pappa med alkoholproblem. Romanen är en osentimental skildring av en torftig barndom och en kärleksförklaring till en pappa som gjorde sitt bästa, trots sina egna begränsningar. Svinalängorna av Susanna Alakoski skildrar människor i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad. Här samlas de som inte riktigt platsar i samhället: de arbetslösa, socialfallen, invandrarna, de ensamstående och missbrukarna. Tiden är 60- och 70-tal, framtiden ser ändå ljus ut.
Från ungefär 2010 och framåt kan man urskilja en typ av arbetarlitteratur som skiljer sig från föregångarna. Optimismen och framtidstron är ersatt med vanmakt. Möjligheten att påverka arbetssituationen minskar i takt med att anställningsformerna ändras. Nu skriver författarna om sin samtid, en tid där huvudpersonerna sliter som timtidsanställda i vårdsektorn, som i Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här eller är utbytbara projektanställda kontorsarbetare, som i Elise Karlssons Linjen. Sara Beischers roman handlar om den 19-åriga Moa, som ska jobba på ett äldreboende en kort tid, medan hon försöker komma in på scenskolan. Mötet med verkligheten, de dementa ”kunderna”, kroppsvätskor och extrem stress är en käftsmäll både för Moa och läsaren. Linjen av Elise Karlsson är en vass satir om vår tids uppslukande fascination av ytligheter, och behov av att kategorisera vilka som är innanför respektive utanför (arbets)linjen. Romanen karaktäriseras av absurd humor, men under ytan finns en skärande ensamhet och utsatthet.
Ett dilemma för de kvinnliga arbetarförfattarna, under alla tider, är hur de ska förhålla sig till och skildra kärleken. I en del av romanerna finns män som förtrycker, överger och sviker, medan andra berättar om ömsinta, lyhörda män som stöttar kvinnornas rättigheter och jämställdhet. Efter att tidigare ha skrivit två böcker om arbetslivet (Kallskänken) och bostadsmarknaden (Vad ska vi göra med varandra) fokuserar Jenny Wrangborg i den nya diktboken, Det oss som saknar ett vi, på kärleken. Wrangborg skildrar svårigheten att vara ett vi, utan att fly verkligheten, i en berättelse om kärlekens framväxt och undergång.
”Du ville ändra på mig
lika mycket som du ville ändra
på samhället”
Sammanfattningsvis har de kvinnliga arbetarförfattarna i hög grad bidragit till att skildra kvinnors (och mäns) livsvillkor i litteratur som är synnerligen läsvärd – både utifrån ett historiskt/samtida socialt perspektiv och utifrån litterära kvalitéer.
