Kulturkollo konfererar – Land av Maggie O’Farrell

Maggie O’Farrell är en författare som vi återkommer till här på Kulturkollo. Vi har bokcirklat om hennes roman Sommaren utan regn och i samband med det gjorde Anna en Kulturkollo möter-intervju med henne.

Året efter bokcirklade vi Jag är, jag är, jag är: ett hjärtslag från döden. Det var planerat som en livebokcirkel på Bokmässan 2018, men tyvärr fick Maggie O’Farrell ställa in sitt besök på mässan det året. Hon och hennes svenska förlag var dock så väldigt vänliga och de ordnade så att vi kunde hålla bokcirkeln ändå med författaren deltagande via länk.

Sedan kom romanen Hamnet som många av oss läste med stort nöje. Läs till exempel Annas, Helenas, Lindas, Hannas och Lyrans inlägg om romanen. I Lucrezias porträtt fortsätter O’Farrell skriva historiskt och tankar om den kan man läsa hos Helena, Linda, Anna och Lyran.

Nu är Maggie O’Farrell aktuell med en ny roman som heter Land. Det är en historisk roman som tar sin början på Irland år 1865. Kartritaren Tomás arbetar med att kartlägga landet och till sin hjälp har han sin 10-årige sin Liam. Tomás vill att det ska märkas i hans kartor hur den stora svälten som drabbat Irland påverkade folket. En dag förirrar sig Tomás in i en skogsdunge och när han kommer ut därifrån är han förändrad. Liams tillvaro kastas omkull och det blir dessutom hans uppgift att slutföra faderns kartläggning. Vi får också lära känna hans syskon Enda, Rose och Eugene och deras berättelser.

Som alltid när vi konfererar så skriver vi om hela boken, så vill man inte få innehållet avslöjat så rekommenderas man att återkomma efter man läst. Om man har läst boken tycker vi det är är extra kul är om man lägger en kommentar och vi kan fortsätta samtalet i kommentarsfältet!

***

Ulrica: Ska vi börja som vanligt med att försöka sammanfatta läsupplevelsen med tre ord?

Anna: Magisk, natur och välformulerad får bli mina ord.

Ulrica: Jag säger uppslukande, vemodig och vacker.

Lyran: Det är svårt att sammanfatta en så sammansatt läsupplevelse, men jag försöker med informativ, engagerande, krävande. När jag kikar i min ännu inte publicerade recension ser jag att jag dessutom använt ord som storslagen, inlevelsefull och makalöst bra.

Anna: Jag håller med om att det här är en roman som man behöver vara uppmärksam när man läser. Den passade inte alls att lyssna på för mig, jag behövde verkligen läsa med ögonen. Det är berättartekniskt utmanande och man får hänga med i både tid och rum.

Lyran: Jag började också att lyssna, men övergick till att läsa med ögonen. Trots det kan jag nu känna en önskan att faktiskt läsa hela boken igen, jag tror att jag missade viktiga delar. Man förstår ju liksom inte Maggie O’Farrells böcker förrän man läst hela, jag minns att min reaktion efter Hamnet också var att jag ville läsa den igen.

Ulrica: Ja, den här boken kräver sin läsare, men det är också härligt att få ägna sig åt en så välskriven roman som är utmanande och stimulerande.

Anna: Land är historia, historia är land är en återkommande fras i romanen och i den här berättelsen är det verkligen platsen/platserna med alla lager av mänsklig aktivitet som är viktig. Jag tycker mycket om att läsa O’Farrells naturskildringar, hur myren suger ner i sitt bottenlösa djup, gläntan i skogen som erbjuder ljus och kullarna som ger utsikt över världen.

Ulrica: Jag håller med, hennes naturbeskrivningar är så vackra och levande i den här boken och jag tycker mycket om att författaren väver in djur och natur nästan som egna karaktärer i berättelsen.

Lyran: När jag beskrev romanen som informativ handlade det mestadels om att jag fick en ny syn på kartritande. Tidigare har jag nog inte funderat så mycket på kartor överhuvudtaget, men när Tomás beskriver kartor som kolonialiseringsverktyg, inser jag hur viktiga de naturligtvis är och var.

”Att kartlägga är att ta makten. Vi kan rita om själva landet, marken vi går på, dokumentera hur det verkligen är, hur det var, hur det ska bli. Vi ska inte använda deras namn, deras godsgränser, deras bosättningsgränser, deras förläggningar – de ska raderas ut.”

Anna: Just det tänkte jag också mycket på, när jag vandrar runt på Tjörn på somrarna påminner ortsnamnen mig om att de som ritade kartan missuppfattade bohuslänskan och kallade ”runninga” (rundningen) för Rönnäng och ”klässholmen” (kläss betyder liten klack eller grynna) för Klädesholmen, inte fanns där ängar eller kläder. Mest klippor och sill … Just det där att landet först räknas ”på riktigt” om det finns en karta över med namn som de styrande bestämt, det är en mycket intressant tanke att följa genom romanen och kanske har detta också i Sverige bidragit till ett fortsatt pyrande förakt för kungens män. I romanen är det mycket tydligt att varken kungens eller kyrkans män är särdeles välkomna i kartritare Tomàs värld.

Lyran: Intressant tanke att en plats måste ha ett namn och finnas på kartan för att finnas till ”på riktigt”. Och samtidigt tankeväckande att gamla händelser liksom finns kvar på den plats de skedde och att dåtiden kan kommunicera med människor i nutiden, människor som är öppna för det. Jag älskade de här magiska inslagen i romanen! Vad tyckte ni om blandningen av realism och myter?

Ulrica: Jag älskade det också! Jag kan vara lite skeptisk till sådana inslag annars, men O’Farrell skriver in det så skickligt och okonstlat. Det blir ytterligare ett lager som berikar berättelsen.

Anna: Tomás och hans fru Phina är tillsammans med deras fyra barn den familj som vi får följa, är det någon av karaktärerna som talade till er lite extra?

Ulrica: Jag fastnade för Enda och hennes berättelse. Sorgen över att inte få studera och hennes längtan bort från kvinnosysslor, gården och ön. Så vemodigt också att Tomás inte såg och uppskattade hennes intresse för hans yrke innan det var för sent. Eugene är också en spännande karaktär, med sin tystnad och sin speciella kontakt med naturen.

Lyran: Jag fastnade ganska rejält i de hjärtskärande historiska händelserna med den unga flickan och hennes hund. För övrigt blev jag mest engagerad i Tomás och Phinas upplevelser i barndomen och deras upplevelser på fattighuset. Jag hade gärna velat läsa mer om deras tidiga liv tillsammans.

Ulrica: Jag känner mig alldeles uppfylld av den här boken efter avslutad läsning. Det finns så många nivåer och så mycket att prata om, men jag blir nästan mållös istället. Jag tror det är en bok som kommer att stanna kvar hos mig länge.