av Det började 1996 när telecombolaget Orange sponsrade ett litteraturpris som endast skulle delas ut till kvinnliga författare, något som absolut inte var okontroversiellt. Orange Prize for Fiction behövdes verkligen då, när de flesta författare som nominerades till priser var män. Bookerpriset har till exempel funnits sedan 1969 och gått till 36 män och 18 kvinnor, där de flesta kvinnor prisats de senaste tjugo åren. Fördelningen ser ungefär likadan ut bland de romaner som tilldelats Pulitzerpriset och Nobelpriset, som visserligen funnits länge, är otroligt ojämnt fördelat mellan män och kvinnor. Det behövdes helt enkelt ett pris som visade att kvinnor kan skriva (minst) lika bra böcker som män. Sedan 1996 har priset bytt namn några gånger beroende på sponsorer och sedan 2018 heter det Women’s Prize for Fiction. Systerpriset Women’s Prize for Non-fiction introducerades 2023 och den första vinnaren utsågs året därpå. Även om jag sällan läser sakprosa gillar jag att även dessa kvinnliga författare får mer uppmärksamhet. Nu är det ofta en jämn fördelning när nominerade till priser avslöjas och ibland är det till och med fler kvinnor än män bland de nominerade författarna. Det skulle kunna ses som ett argument till att Women’s Prize for Fiction inte behövs längre, men det håller jag inte med om.
När jag ser tillbaka på de författare som tilldelats Women’s Prize for Fiction hittar jag många favoriter. Kanske hade jag upptäckt dem ändå, men det är inte säkert. Jag tänker till exempel på Carol Shields, som fick priset 1998 för Larry’s Party och Andrea Levy, som fick det 2004 för Small Island. Det är kända författare, men ändå doldisar inte minst här och kanske hade jag missat dem utan Women’s Prize for Fiction. De senaste åren har några av de bästa böckerna jag läst vunnit eller blivit nominerade till priset. Jag tänker till exempel på Hamnet av Maggie O’Farrell som vann 2020, Nätter utan mina bröder av V. V. Ganeshananthan som vann 2024, I minnenas hus av Yael van der Wouden som vann 2025 och årets vinnarbok Korrespondensen av Virginia Evans. Även nominerade som Vålnaden in av Isabella Hammad, Fundamentally av Nussaibah Younis och Sorgen, lyckan, livet av Meg Mason visar att min läsning hade varit mycket sämre och tråkigare utan Women’s Prize for Fiction.
Vad är din relation till Women’s Prize for Fiction? Har du hittat några favoriter bland de böcker som vunnit eller nominerats till priset?
