Dagens namn är Per och jag passar på att säga grattis till min pappa som heter Per i andranamn. Annars tänkte jag omedelbart på Cornelis Vreeswijks numera klassiska (men ej så politiskt korrekta) Polare Per.
Foto: Onbekend/Anefo (WikiCommons)
Som en avslutning på veckan med magiska tal drar jag till med en visa där tretalet är det viktiga, nämligen Byssan lull (Evert Taube):
Byssan lull, koka kittelen full,
Där kommer tre vandringsmän på vägen.
Den ene, ack så halt,
Den andre, o så blind,
Den tredje säger alls ingenting.Byssan lull, koka kittelen full,
På himmelen vandrar tre stjärnor.
Den ena är så vit,
Den andra är så röd,
Den tredje är månen den gula.Byssan lull, koka kittelen full,
Där blåser tre vindar på haven,
På Stora ocean,
På lilla Skagerack
Och långt, långt upp I Bottniska viken.Byssan lull, koka kittelen full,
Där segla tre skutor på vågen.
Den första är en bark,
Den andra är en brigg,
Den tredje har så trasiga segel.Byssan lull, koka kittelen full,
Sjökistan har trenne figurer.
Den första är vår tro,
Den andra är vårt hopp,
Den tredje är kärleken, den röda.
Versionen jag älskade när jag var barn var den Cornelis Vreeswijk gjorde 1969, på albumet Cornelis sjunger Taube. Du kan höra den på klippet nedan, men det är bara ljud. Tänk dig istället bilden som är på framsidan av skivan, den som alltså blev min bild av Cornelis Vreeswijk: uthälld i en skön pose, endast iklädd en gitarr. Såååå väldigt 1969…!
Nu var det slut på veckan med de magiska talen, och i morgon väntar något helt annat. Välkomna då!
Bild: Brig Niagara 1913 (Wikimedia)
Undertecknad var inte född – inte ens påtänkt – 1968. Ändå så är årtalet något magiskt i min värld. Studenterna – ungdomarna – syntes, protesterade och ockuperade. Världen demonstrerade mot Vietnamkriget och till och med vår egen utbildningsminister visade högt och tydligt sitt missnöje med det stora landet i väster. Jag tänker också på Janis Joplin, på The Rolling Stones, Bob Dylan och inte minst vår egen Cornelis Vreeswijk.
Vad tänker du på när du hör Året var 1968?
Svara på din egen blogg, i kommentarerna, på Facebook eller Instagram. Glöm inte att tagga oss eller på något sätt tala om var vi kan hitta ditt svar.
Ett riktigt somrigt ljud?
Jo – tänk dig att du ligger vid en badstrand en sommardag. Du ligger på en filt, med kinden mot marken, och så blundar du. Vad hör du? En hel del, förstås. Men allra mest hör du pratande och skrattande barn, eller hur? Och det ljudet är för mig ljudet av en solig sommardag.
Därför älskar jag Turistens klagan av Cornelis Vreeswijk så väldigt mycket. Varje gång.
Pappor. Världen är förstås full av dem. De glada papporna och de ledsna papporna, papporna med skägg eller papporna som inte har något hår, de stränga fäderna eller farsorna som inte bryr sig. De frånvarande papporna. Papporna som alltid är där. De nyblivna papporna och papporna som har sju vuxna barn. Papporna som ständigt spelar datorspel och papporna som håller på skärmtider för hela familjen. Papporna som vi inte vet vilka de är förutom att de ju måste funnits och papporna som lägger sig i allt. Unga pappor. Pappor som är urgamla och helt mossiga. Vrålande pappor i randiga fotbollshalsdukar och pappor som inte vet om Leksand har ett fotbolls- eller ishockeylag. Pappor som är händiga och pappor som inte kan skilja en hammare från ett durkslag. Snälla pappor och pappor som kanske vill vara snälla men som är något annat. Pappor som längtar efter sina barn och pappor som inte vet att de har barn. Alla dessa fäder, pappor och farsor som älskar sina barn och som försöker uppfostra och älska dem så mycket de bara kan.
Den här veckan ägnar vi på Kulturkollo åt våra pappor och åt alla andras pappor. Åt pappor i böckerna, i musiken och i filmer. Åt alla dessa världens pappor.
