Vill du läsa Melina Marchettas fantasybok Ett folk utan land? Passa på och var med i vår utlottning. Vi har två exemplar som man kan vinna. För att vara med skriver man en kommentar här på inlägget innan den 7 juni kl 18. Berätta gärna om en bra bok som passar både ungdomar och vuxna! Välkomna att deltaga!
Tack till Gilla Förlag som skänkte böckerna.
Melina Marchetta har skrivit åtta böcker, översatts till ett tjugotal språk och tilldelats ett flertal prestigefyllda litteraturpriser. Hennes stora internationella genombrott var ungdomsromanen Jellicoe Road och till svenska har också Francesca översatts. Melina Marchetta bor i Sydney, Australien och är sverigeaktuell med fantasyromanen Ett folk utan land.
Are your books only for teenagers? Do you write your books with a specific reader in mind?
I tend not to think of audience when I’m writing. With most of my novels I write about young people but the adults play a very important part in their journey so usually there is insight into the adult relationships as well as the teen ones. I would say I have a general audience; a lovely mix from older teens and much older readers. It’s always felt a privilege to be able to capture such a broad spectrum.
In Sweden we have read the two very successful novels: Saving Francesca and Jellicoe Road which are both fairly realistic stories about girls coming of age. Now there is Finnikin of the Rock – a fantasy novel. How come you turned into writing fantasy?
Första boken i serien Korpringarna av norska Siri Pettersen heter Odinsbarn. Här är det ovanligt nog människorna som är varelser från myter och sagor och som nog inte finns på riktigt. Hirka får när hon är femton år reda på att hon inte är av ymsätt som alla andra, att den där svansen hon har saknat i hela sitt liv inte blev avbiten av vargar som hon alltid har trott. Att hon är en mennskr, ett odinsbarn. Och att hon bara genom att finnas till utgör en fara för alla andra.
Kulturkollos Lotta brukar vanligen inte läsa fantasy, men har nyligen kommit fram till att hon nog gillar ”fantasy light” ändå. Kulturkollos Carolina försvinner ofta och gärna iväg till andra världar via fantasyböcker – ju tjockare desto bättre. Nu har bägge läst Odinsbarn – vad tyckte de om den?
(Eftersom det nedan pratas rätt friskt om handlingen i boken utfärdas härmed en spoilervarning!)
Carolina: När jag i förväg läste om den här boken så var mitt intryck att rädslan för det okända, och främlingsfientlighet, skulle vara nästan som det bärande temat i boken. Men nu när jag läst håller jag inte med. Visst är folk (det vill säga ymsättlingarna) rädda för Hirka när de får veta att hon är ett odinsbarn. Men jag tycker mer det är rädsla som i ”va? finns det odinsbarn? finns alla de andra sakerna i sagorna också då?” Plus att de från samma sagor och sånger har fått lära sig att odinsbarn bär med sig en livsfarlig sjukdom, ”rötan”. Inte konstigt de är rädda? Men att få detta till främlingsfientlighet tycker jag själv är ett långt kast. Vad tycker du?
En rejäl fantasybok ska förstås ha en karta i början av boken. Jag är en kartnörd som blir fascinerad även av vanliga kartor över vår verkliga 
värld (vi har en gigantisk karta på väggen hemma över sydvästra Skåne med alla byar och landsvägar)(och ja, jag är orienterare också…). Och de här kartorna över världarna som inte finns eller de myllrande städerna eller vad det är – jag älskar att bläddra tillbaka till dem hela tiden under läsningens gång! Stilbildande måste förstås vara kartan över Midgård – fast jag aldrig någonsin fått ihop proportionerna på den med det som berättas i boken. Fin är den i alla fall, och alla känner nog igen den, va?
Men jag har samlat ihop tjugo kartor till. Hur många känner du igen?
Allting började förstås med Tolkiens Sagan om ringen-trilogi som jag läste när jag gick i femman i slutet på 1970-talet, och läste om och läste om igen efter det. (ja, ja, jag vet att den numera heter Ringens brödraskap men det är svårt att lära gamla hundar sitta. För mig är det Sagan om ringen. I Åke Ohlmarks svulstiga översättning, med just det typsnittet.) Och visst läste jag böckerna om Narnia av C.S Lewis, men blev aldrig lika överväldigad av dem. De är lite väl fyllda av talande igelkottar för min smak.
Sedan tog det ett antal år när jag läste annat – det fanns inte så där värst mycket fantasy översatt till svenska då, och jag var i tonåren och hade en hel bokvärld att utforska så jag saknade inte läsning på något sätt. Men när jag var sisådär tjugo och precis hade flyttat till Skåne så var jag på Malmö stadsbibliotek. Det höll just då på att byggas till och förändras, så skönlitteraturen huserade tillfälligt i ett bunkerliknande rum utan fönster. Längst in i hörnet där hittade jag en hel hylla märkt med ”fantasy”. En hel hylla med böcker och författare jag inte visste fanns. Jag fyllde en väska med böcker, kånkade hem den och försjönk i andra världar. Där och då i den mörka bibliotekshörnan föddes fantasyälskaren Carolina.
Det bortom. Det som egentligen inte finns, men känns som om det skulle kunna finnas. Platser som är hisnande vackra, men samtidigt kanske är farliga. Andra världar, fyllda av vanliga människor, modiga människor och fega människor, onda människor och goda människor och så väldigt många människor som mest är både goda och onda, fega ibland och modiga då och då. Och så de där som inte är människor alls men som ändå bär sig åt som oss. För i de där andra världarna är allt möjligt. Där finns varelser som inte finns på riktigt, där finns människor som lär sig göra saker som inte är möjliga egentligen. Där finns magi. I de där andra världarna kan allt hända.
Och det är just det som gör att jag älskar att läsa om andra världar. Att fantasy är min absoluta favoritgenre. Jag får uppleva fantastiska äventyr, läsa om intressanta karaktärer, fundera på ondska och godhet – och veta att ingenting begränsar. Allt är möjligt. Allt kan göras, allt kan finnas, allt kan hända – och gör det.
Den här Kulturkolloveckan ägnar vi åt fantasy och andra världar. Och min förhoppning är att alla ni som läser ska smittas av den där magin, av känslan av att vad som helst kan hända. Och förstå att det är med fantasy kan vara så otroligt mycket mer än bara eleganta alver, yxsvingande dvärgar och talande djur.
Slå upp Stora Magiboken på s. 35 – nu börjar vi!
Bild: detalj från omslaget till Silverdolken av Katherine Kerr
Den är här nu. Te- och brassäsongen. Den ultimata lästiden. De mörka kvällarna, de halkiga vägarna och snömoset, snålvinden kring öronen på dig när du väntar på bussen, svidet i fingrarna när du snabbt ska skrapa bilrutorna men inte pallar gå in igen för att hämta vantarna. Allt det där som gör att:
Du kan stanna inne. Sjunk ner i fåtöljen/soffan/sängen/hundkorgen eller vad du nu föredrar för plats för den ultimata mysläsningen. Läs! Svulla TV-serier! Njut! Ingen hurtig människa får nu säga till dig att ”men SKA du inte utnyttja det fina vädret skamligt att sitta inne när solen lyser jada jada…”.
Själv laddar jag nu stort inför denna min bästa tid på året. Jag har plockat fram de här:
Jag älskar hemligheter i böcker! När författaren är listigare än jag och lyckas överraska mig. Jag älskar att få en aha-upplevelse i slutet av en bok, en twist som kastar allt det som tidigare hänt i ett nytt ljus (som i åh-så-smarta Patient 67 av Dennis Lehane eller i jaha-men-så-himla-skönt i En välbevarad hemlighet av Kate Morton). Jag tycker om när någon människa i en bok går och bär på en hemlighet, och när jag sedan får veta vad det är och förklarat för mig varför den här personen kanske tänker och handlar som den gör – fantastiskt. Hela grejen att fundera över någon hemlighet eller något mysterium och sedan få allt förklarat för mig, hur det hänger ihop – älskar det.
(och visst, gillar det förstås i filmer också, men jag ser så väldigt sällan på film så det räknas nästan inte)
Men jag tror att det som lockar mig allra, allra mest är de uråldriga hemligheterna. Rester av sedan länge sedan försvunna civilisationer. Gamla ruiner eller tusenåriga kunskaper som blivit till sägner och sagor.
Nene Ormes debuterade 2010 med urban fantasy-romanen Udda verklighet och ett par år senare kom fortsättningen: Särskild (Styxx Fantasy). Urban fantasy skiljer sig från ”vanlig” fantasy genom att miljön är urban, realistisk och historien är samtida. Böckerna handlar om antihjältinnan Udda och Malmös övernaturliga och undre värld, som har långt fler invånare och dimensioner än vad vi vanliga – ordinära – kunnat ana.
Bokmässeaktuella Nene Ormes presenterar sig själv allra bäst:
”Ville bli kosmonaut när hon var liten. Blev arkeolog. Jobbade sen i Egypten. Som reseledare. Arbetar numer som bokhandlare vid sidan av skrivandet. Det finns enligt utsago en inneboende logik i förloppet.
Kan inte bestämma sig för ifall hon skulle föredra telepati eller teleportering som superkraft. Men så fort hon pratar om sig själv i tredje person får hon ärkeskurksvisioner istället.”
Det finns två serier som riktigt rycker tag i mig nuförtiden och ger den där känslan av fullständig uppslukning, och eftersom jag är en generös boktipsare så tänker jag dela med mig av dem.
Den ena är The Craft Sequence av Max Gladstone. Det är böcker som är semifristående (alla med en avslutad historia, fast i samma värld) och som dessutom inte utspelar sig i den ordning de är skrivna, så det finns ingen anledning att inte hoppa på första bästa man hittar och gotta ner sig i dem. Än så länge har han kommit ut med (i tryckordning) Three Parts Dead, Two Serpents Rise och nu senast Full Fathom Five. Jag var förtjust innan men med den tredje så är jag snudd på besatt.
Snudd på, förresten, vem försöker jag lura?
Det Gladstone har gjort som griper tag i mig är att skapa en fantasyvärld som befinner sig i modern tid!
Böckerna utspelar sig efter det stora kriget mellan gudar och de människor som lärt sig kontrollera magi. Där världen tidigare var styrd av gudarna och de i sin tur gödda av den dyrkan de fick är den nu istället styrd av stora företag som har magi som sin basvara. Allt fungerar med magi och tro, men själva gudarna har tagits (till största del) ur ekvationen. Allt det som man tidigare bad till en ytterst påtaglig gud för att få fixat (svält, missväxt, krig, energi, sötvatten osv, osv) får man nu förlita sig på storföretag för att ordna.
Det är både igenkänligt (hur storföretag har avtal med varandra om allt från grödor och energiförbrukning till fredfördrag och valutakurser) men samtidigt främmande nog för att dra in en i upptäckarlustan (hur man skapar avbilder för att simulera gudar för att kunna dra tron igenom dem och då skapa valuta, eller stengolems som fängelser för enskilda förbrytare, eller gudar som dör och avtalen som sker över deras kroppar!) och dessutom har Gladstone byggt sina kulturer och länder på delar av vår värld som inte är överutnyttjade i fantasy än. En av böckerna utspelar sig i vad som känns inspirerat av Mellanamerika och den senaste handlar både om off-shore accounts och utspelar sig på en ö med inspiration av Hawaii.
För att inte tala om att han har huvudpersoner av alla sorter. I den senaste boken, Full Fathom Five (som är ett utmärkt ställe att börja om man inte vill läsa i tryckordning) så är huvudpersonen en transkvinna och det är en lysande skildring där detta inte är hela hennes handling eller hela hennes identitet. Hon är sig själv och hon är fantastisk. Det är böckerna också.
Den andra serien som dragit in mig så till den grad att jag knappt kan vänta på nästa är Ancillary Justice av Ann Leckie. Där har bara första delen kommit, men vilken entré den gjorde! Med den vann hon alla priser som var möjligt (Nebula, Locus, Arthur C. Clarke, Brittish Fantasy Award och så den stora Hugo Award) och det är den första boken någonsin som gjort det.
Ancillary Justice är en rymdopera. Den handlar om ett mindship (ett rymdskepp med ett eget sinne, en inte helt ovanlig trope i science fiction) som använts till att kolonisera delar av den kända rymden. Efter koloniseringen kommer en period av etablering och mitt under den sprängs skeppet och den enda del av skeppet som finns kvar är en kropp som kallas Breq.
Det i sig är förstås nog för att få någon att vilja hämnas. Olyckligt nog för Breq så finns det många frågor kring vem som utförde attentatet och vem som är ansvarig. Detta sökande tar oss genom många olika kulturer, och Breq som har svårt att sluta tänka på sig själv som ett rymdskep får problem med att interagera. För att inte tala om att den kultur som byggt rymdskeppen använder ’hon’ som könsneutralt pronomen, något som inte uppskattas i alla kulturer men är svårt för Breq att tänka bort.
Jag älskade den här boken. Vad Leckie gör med språket är inte ett nytt grepp, men det är spännande och historien i sig är ett äventyr som rusar fram. Nu i höst kommer Ancillary Sword som utspelar sig i samma värld, men precis som med Gladstones böcker kan man läsa den fristående och fortfarande få en lysande bok.
Och om man gillar dem så finns det mer att hämta, något en bokoholic som jag uppskattar. Gör er själva en tjänst och kolla upp dem!
Nene Ormes
Foto: Privat (Nene Ormes och Ann Leckie precis efter att Leckie vann Hugo-raketen)
Vi skriver mycket här på Kulturkollo men för den som är lässugen finns ännu mer från våra pennor (/tangentbord) på våra egna bloggar. Där recenserar vi också mer än vad vi just nu hinner med här. Därför tänkte vi bjuda på en lista över de recensioner Kulturkollo-kollektivet skrivit annorstädes. Länkar till böcker som är recenserade exklusivt på Kulturkollo och tidigare ”Kulturkollo recenserar” hittar du i menyn ovan.
Flera av oss har i veckan läst och recenserat John Ajvide Lindkvists Himmelstrand. Kulturkollo konfererar också om boken, vilket du kan läsa här: Del 1, Del 2 och Del 3. Linda på enligt O, Helena på Fiktiviteter, Lotta på Hyllan och Carolina på Carolina läser… har recenserat.