Kategorier
Evenemangskoll Kulturkoll Romankoll

Indien – befriande kaotiskt!

Alla bilder: Kiki Mahlander

 

I över tio år har jag återvänt till Indien nästan varje vinter. Många gånger har jag kommit hem med känslan av att ”nu räcker det, nästa år vill jag åka nån annanstans”. Men så kommer hösten och suget tillbaka. Jag passerar en stinkande avloppsbrunn i Stockholm, stannar med ett fånleende och konstaterar längtansfullt att det luktar Indien. Nästan omedvetet börjar jag fundera på ett lämpligt upplägg: kanske resa runt och besöka nya platser i två veckor för att avsluta med en eller två veckors yoga och läsning i numera välbekanta Goa. Perfekt!

De platser jag besökt skiljer sig så mycket från varandra när det gäller klimat, kultur, arkitektur och levnadsstandard att det inte känns som samma land. Överallt har jag dock mötts av leende och nyfikna människor som vill prata, fråga och berätta. Mitt introverta jag drabbas ibland av panik och jag måste dra mig undan all påtvingad närhet, bara för en stund. För mig är Indien att kliva in i ett tämligen organiserat kaos där alla sinnen bombarderas med allt uppskruvat till max. Det är befriande och gör mig konstigt nog lugn. I Indien är inget lagom. 

Jag har besökt stora städer som Calcutta, Delhi och Bombay och gillat dem alla. Kontrasterna är såklart enorma och mycket är galet, fel och orättvist. Ändå tycker jag verkligen om att vandra på gatorna i dessa enorma metropoler. Jag har även varit i byar på landsbygden dit sällan västerlänningar hittar och på mer turistiga platser i Goa, som brukar benämnas som ”India light”. Överallt har jag trivts och känt mig liksom hemma. Det dröjer nog inte till hösten innan suget och reslusten återvänder känner jag…

Några favoritminnen: 

Kamelsafari i Tahröknen nära gränsen mot Pakistan. Tre nätter under bar himmel. Tystnad och stillhet. Vi började och slutade i Jaisalmer, ökenstaden med världens äldsta ännu bebodda fort. 

Jaipur Literature Festival, världens största (över 350 000 besökare under fem dagar) med fri entré. En fantastisk upplevelse med trängsel, glädje, optimism och mängder av intressanta samtal. Studenter sover på tågstationen, de har inte råd med hotell men besöka festivalen ska de. Internationella författare har rockstjärnestatus och tonårsflickorna skrek när Margaret Atwood gick upp på scenen. (Filmerna om Hotel Marigold utspelar sig i Jaipur). Författaren på bilden är Anita Nair.

Homestay och husbåt i gröna Kerala. Att bo hemma hos en familj och socialisera så mycket eller lite man vill. Vill man så är möjligheterna oändliga att diskutera, lära och komma närmare verkligheten än något hotell kan erbjuda. Båtfärden är otroligt rogivande, vacker och behaglig. 

Maharajapalatset Garh Dhenkanal i Odisha. Många maharajapalats är numera hotell, kostnaderna för att underhålla och renovera de stora och bedagade palatsen gör att ägarna tvingas vara kreativa för att de inte ska förfalla totalt. Det är så slitet och så vackert. Man kan se framför sig hur dessa ytor sjöd av liv och var fulla av tjänstefolk för inte sååå länge sen. 

Goa var mitt första möte med Indien och dit återvänder jag ständigt. Delstaten var en portugisisk koloni ända till 1961 vilket har satt sin prägel på mat och kultur. Kuststräckan är lång och full av orter som lockar en blek och frusen svensk. Här finns allt från nästan öde paradisstränder i söder till Arambol i norra Goa – paradiset för övervintrade hippies, yogautövare, musiker och alternativa sökare.

I Calangute har jag hittat min favoritbokhandel, Literati. Otroligt välsorterad ligger den som en oas i en trädgård med några bord där du kan ta en kaffe eller lätt lunch. Bokhandeln drivs av en kunnig och hängiven kvinna som gärna tipsar om nya indiska författare.

 

 

 

 

 

 

 

 

Trichy, eller Tiruchirapalli som det egentligen heter, i Tamil Nadu ståtar med Indiens största tempelområde, en orgie i färg och konstfull arkitektur som imponerar på till och med den minst tempelintresserade.

FÖRFATTARTIPS:

Amitav Gosh

Sunjeev Sahota

Anuradha Roy

Anjum Hasan

Manil Suri

Kushwant Singh

Vikram Seth

Jerry Pinto

Neel Mukherjee

Amit Chaudhuri

Jeet Thayil

/ Kiki Mahlander

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Läsupplevelser från Indien

linje-ulrica

Nej, men Indien är ju inte bara Bollywood, väl? Själv är jag inte så sugen på att åka till Indien, för jag tror inte att jag skulle trivas där. I min värld är det för varmt, för mycket folk och så är jag inte speciellt förtjust i Indisk mat heller. Men i min bokhylla finns några riktigt fina upplevelser av Indien. De är inte många och inte helt nyutgivna, men några böcker av Indiska författare (eller som i alla fall har sina rötter där) har jag läst och gillat.

Precis som många andra läste jag Arundhati Roys De små tingens gud när den kom 1998 och jag minns det fortfarande som en fantastisk, men också utmanande, läsning. En inte helt lättnavigerad historia fylld av religions- och klassklyftor, men också en på många sätt en klassisk släktsaga och en berättelse om Indiens historia. Och inte minst en roman om kärlek. Jag är säker på att jag inte förstod hälften av den, men jag minns att jag njöt av läsningen och har inte vågat läsa om den. Jag vill inte riskera mitt första intryck av boken. Men jag blev sugen på en omläsning inför bokmässan 2017 då Arundahti Roy var gäst med anledning av sin nya roman Den yttersta lyckans ministerium, men det blev inte av och inte heller har jag tagit mig an den nya. Är det någon som har läst den?

Salman Rushdie är kanske ingen lättviktare heller, men inte så tungläst som man kanske kan tro. Hans berättelser är ordrika och karaktärs-rika. De är fulla av komplicerade släktförhållanden, mytiska inslag och glider mellan nutid-dåtid, verklighet-övernaturligt på ett sätt som kräver sammanhängande lästid för att komma till sin rätt. Men då kan Rushdies romaner verkligen vara en upplevelse. Jag har läst fyra av hans böcker, men Morens sista suck och Marken under hennes fötter är nog mina favoriter.

Kiran Desai lämnade Indien redan som 14-åring och bor numera i USA, men hennes böcker utspelas i Indien och miljön är färgsprakande. Hennes roman Bittert arv kombinerar miljön med allvarliga teman som t.ex. ensamhet och rotlöshet. Hennes första roman Kalabalik bland guavaträden var det verkligen länge sedan jag läste, men jag minns den som mer av en skröna om dagdrömmaren Sampath som klättrar upp i ett träd och bosätter sig där. Plötsligt går ryktet att det sitter en guru i guavaträdet och det orsakar just kalabalik. Är det någon som har läst och kommer ihåg mer av den?

Ja, det var min lilla rundvandring bland Indiska läsupplevelser. Fina minnen, men jag känner nog att det är på tiden att försöka hitta något mer nyutgivet att upptäcka.

Kategorier
Kulturkoll

Va? Skriver HON om Bollywoodfilm?

carolina-top

Av dem jag känner är det jag själv som är allra sämst bevandrad i rörlig bild: ha koll på tv-serier och dra igenom flera säsonger på en dag eller helg? Inte moi. Känna igen skådisar från och filmreferenser till ens de absolut största kassasuccéerna? Nope. Inte jag. Jag är usel på att se på film eller TV, och det här med film är i stort sett obruten mark för mig. För några månader sedan tröttnade jag på min egen okunskap och påbörjade en egen och högst privat (bara jag, laptop och hörlurar, annars går det inte) filmutbildning där jag har totat ihop en lång lista med filmer jag har förstått att man nog borde se någon gång i livet. Jag ser någon då och då, hittar några jag älskar (Nyckeln till frihet och Lion t ex) men tyvärr många, många fler som verkar hyllats och prisats men som jag inte begriper mig på ett jota och mest gäspar eller lider mig igenom.

Så när kulturkollot den här veckan bestämde sig för att dra till Indien och titta närmare på Bollywood så undrade jag: är detta något för mig, då? Ska filmanalfabeten ge sig på ett filminlägg? Varför inte? Och vilken film skulle jag i så fall se? Jag körde med full fart rätt in i  det Elin Boardy i gårdagens underbara inlägg om Bollywoodfilm kallar ”Vanlig missuppfattning 1” – att Bollywoodfilm är en genre. Jag ville nämligen hitta en ”typisk Bollywoodfilm, och gärna en av de mest kända”… men hallå? Det är ungefär som att vilja se en ”typisk hollywoodfilm”? Jag drunknade raskt i en oändlig ocean av filmer och hade ingen aning om vilken jag skulle välja.

Så jag hoppade ur oceanen och återvände till Boardys inlägg och valde helt enkelt en av hennes favoritfilmer: Veer Zara

Vi får först följa med in i ett pakistanskt fängelse och där träffa en indisk man som långhårig och dyster sitter och fingrar på sin filt och vägrar prata med någon. Där har han suttit i tjugo år – men nu kommer det en kvinnlig advokat och lyckas få igång honom att berätta om vad som hände då för tjugo år sedan. Då var Veer (för det är han) inte fullt så långhårig och dyster, och då träffade han Zaara från Pakistan, och de blev kära i varandra fast hon precis blivit bortlovad till gifte med en annan man. Det var ju dömt att misslyckas, förstås, och eftersom Veer nu sitter där i fängelset så vet vi redan hur illa det kommer att gå.

Jag har nu rest runt i Indien tillsammans med Zaara och Veer i lite drygt en timme, och pausar för att berätta vad jag tycker om det här. Det första jag slås av, som helt enkelt tar andan ur mig faktiskt, är miljöerna. Fälten, husen, bergen, alla färger…! Och inomhusmiljöerna med alla dessa möbler och inredningsdetaljer som jag inte är van vid. Och kläderna… åh, kläderna! Jag älskar dem! Jag vill genast lägga mina tråkjeans åt sidan och ha de där sköna, vida plaggen, de där fantastiska färgerna, de där böljande slöjorna (hur ligger den kvar kring halsen?), börja använda mängder av alla dessa armband och örhängen, och… ja, färgerna. Åh! Jag tittar och tittar och får inte nog. Och så, jadå, brister de ut i sång då och då, och börjar dansa, och folk runt omkring dem dansar, och det drar förbi karavaner med människor i färgglada kläder och banne mig också lastdjur i rader med färgmatchade laster på sina ryggar. Det sprakar och gnistrar och är fest och fint och vackert och fascinerande… och så danserna. Med huvudvickningarna och slingerarmarna, och så alla dessa trummor till…

… hörni: jag Ä-L-S-K-A-R det här! Nu återgår jag raskt till filmen (den är tre timmar lång!), och Veer och Zaara, och tar reda på hur det går för dem. Och sedan vill jag ha mer av det här. Massor mer. Det här var tydligen väldigt rätt för mig.

 

 

 

Kategorier
Kulturkoll

Om jag säger Indien så säger du …

 

 

Idag är det valborgsmässoafton och jag tänker att det får bli en lättsam och snabb utmaning. Jag frågar helt enkelt just dig:

Om jag säger Indien så säger du …

Vad ploppar upp i ditt huvud?

Handlar det om mat, yoga, meditation, kläder, litteratur, film, musik, naturupplevelser, arkitektur eller kanske kryddor? Just idag tänker jag allra mest på tandoorikyckling med raita och naanbröd. Det är så himla gott!

Svara här i kommentarerna eller på egen blogg. Insta och twitter funkar förstås också bra. Tagga med #kulturkollo och länka gärna in här så att vi hittar till varandra.

Släng nu iväg er tanke och del den med oss och sedan är det bara att ut och fira Valborg alla fina!

Kategorier
Romankoll

Och så blir det (indiska) barnvampyrer

helena-top
Varthän en vecka som denna när man inte har så stor koll på vare sig Bollywood-film eller de stora indiska författarna? Jo, om man är jag så fulgooglar man sig förstås fram till att det finns en särskild sorts indiska barnvampyrer som kallas masan. Om man korsar masans skugga blir man hens nästa offer, om man är ett barn vill säga eftersom masan livnär sig uteslutande på andra barns blod. Mycket otrevlig typ, mycket oemotståndlig att ta som utgångspunkt till ett inlägg som ska handla sorgligt lite om Indien…

Barnvampyrer är som vi alla vet sjukt obehagliga och sorgliga. Tusenåriga varelser som fastnat i sin lilla kropp och kanske också med sitt barnjag kvar där inne. Möjligen är det för att vampyrer ofta skrivs med en stor dos erotik som författare som regel håller sig borta från barnvampyrerna. Kanske är det ett utslag för sunt förnuft och självbevarelsedrift. Hur det än är så är det nog tur att barnvampyrerna är få, men det är också fint att de som finns finns, de kan nämligen vara rätt magnifika för berättelsen när de skrivs rätt.

Stephen King ägnar sig åt monstervampyrer och han har naturligtvis koll på att det läskigaste som finns är onda barn, därför låter han barn bli vampyrförvandlade och likt indiska masans hemsöka andra barn i Staden som försvann. Det är skrämmande, men som vuxen är det dessutom svårt att stå emot den där sorgen som skapas genom Kings osentimentala berättande. När John Ajvide Lindkvist skrev om Eli i Låt den rätte komma in var det på ett helt nytt och annat sätt, men också där hade jag mycket svårt att värja mig mot sorgen.

Möjligen var Anne Rice först (som med så mycket annat), i alla fall var hon först med att skriva ett vampyrbarn på det sättet hon gjorde det och dessutom hantera konsekvenserna av det i berättelsen på ett så fint sätt. Hennes Claudia i En vampyrs bekännelse är i sig själv ett bevis på vilken förbrytelse det är i vampyrvärlden att skapa en barnvampyr, hon är ett monster. Hennes ilska mot alla som får växa upp till kvinnor är hemsk och hjärtekrossande. Hon är fasansfull i sin barnslighet, och man vill bara krama henne, mot bättre vetande, samtidigt som man vill sätta en påle i hennes gnälliga hjärta.

Kanske är barn i odödlig version så obehagliga för att barn per definition är ofärdiga, de har ju hela livet framför sig och ska utvecklas till sig själva, uppnå sin fulla potential. Att beröva dem den möjligheten och frysa dem mitt i steget så att säga är väl det allra värsta man kan ta sig för som författare kan jag tänka. Men som sagt, jag är glad att vissa vågar och gör det så bra. Jag tror att det är bra att då och då konfronteras med känslorna som sådana förfärliga skevheter väcker.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Namaste – välkomna till Indien!

I ett av världens folkrikaste länder pågår just nu ett val till parlamentet och rapportering om landet i media har varit återkommende de senaste veckorna. Resultatet av de 900 miljoner människornas val får vi reda på först i slutet av maj. Landet är förstås Indien och det är förutom ett folkrikt land också ett av mina drömresmål.  Varför inte litteraturfesten i Jaipur? Ännu har jag inte rest, men vem vet? 1985 skrev jag en uppsats om Indira Gandhi och där någonstans började mitt intresse. Sedan har det bara fortsatt.

Som tur är så har jag kunnat resa till landet via min läsfåtölj och veckan inleds med ett lista över riktigt spännande läsning från Indien. Gammalt och nytt i en salig blandning, men varmt rekommenderade är allt av författarna:

Aravind Adiga – min favorit är Den vita tigern

Anita Desai – min favorit är Dagens klara ljus

Anita Nair – min favorit är Kvinnor på ett tåg 

Arundathi Roy – min favorit är De små tingens gud

Jhumpa Lahiri – min favorit är Sankmark 

Kiran Desai – min favorit är Bittert arv

Rohin Mistry – min favorit är En familjeangelägenhet 

Vikas Swarup – min favorit är Slumdog Millionaire

Oj, jag inser att det mesta som jag skriver om här ändå har några år på nacken, finns det nyare romaner som jag missat? Tipsa mig gärna!

Namaste – välkomna med till en vecka fylld med kulturyttringar från Indien!