Det är likadant varje år så här dags på året – hela mitt väsen fylls av längtan efter allt det som ska komma. Ljuset är på väg tillbaka (ja!!), fåglarna börjar lite försiktigt öva upp sig inför konserttiden, marken ser död och smutsig ut men under den så gror det, vaknar, sträcker på sig… och jag längtar. Efter att kunna ge mig ut på löptur i skogen efter jobbet, att kunna ta en kvällspromenad i sol, att ge mig ut på lyssna-på-näktergalen-turer så där i slutet på maj, att sätta mig på trappan till huset i förmiddagssolen med en kopp kaffe utan att frysa ihjäl, att stå och vara varm i ansiktet och på framsidan och kall på baksidan när jag står vid valborgselden, att se forsythians smällgula fantastiskhet lysa upp en kort tid, för att inte tala om de galna dagar när körsbärsträden blommar och hela instagram blir rosa. Att sova med öppet fönster och vakna till koltrasten. Att plantera penséer. Att lägga mig i vitsippor. Att…. ja, jag längtar….! Och snart, alldeles snart, nästan nu, är det dags för allt det där.
Men inte bara det! Jag har två boksläpp att längta efter också! Och bägge har med rymden att göra, och bägge kommer nu i vår:
Mitt första rymdlängt kommer i slutet på mars, och är en ny barnboksserie jag är väldigt nyfiken på: Imperiets arvingar. Den är skriven av Oskar Källner och illustrerad av Karl Johnsson, och vad jag förstår vill man att detta ska vara nya PAX-serien – fast i rymden. Syskonen Alice och Elias ska dra ut i Lunsen-skogen utanför Uppsala i jakt på mamma som försvunnit, och där träffa på något helt annat. (Och förresten? I sommar? Då ska jag också till den där Lunsenskogen, eftersom årets upplaga av O-ringen, mitt mesta och roligaste sommar-måste, går i Uppsala. Och jag längtar till det också.)
Både del 1 och 2 släpps samtidigt, och heter Bortförda och Järnrosen:
Mitt andra rymdlängt kommer i maj, och är femte boken om en viss AI som kallar sig själv ”Murderbot”. En någon som allra helst skulle vilja ägna alla dygnets timmar åt att läsa böcker och kolla på nedladdade filmer och serier, men som hela tiden blir indragen i människornas business, och som hela, hela tiden måste rädda de där människorna som ständigt måste försätta sig själv i farliga situationer. Murderbot har det lite jobbigt med det sociala. Relationer, känslor och sånt där. Trivs alldeles utmärkt i sitt eget sällskap (och det är helt OK om det bara är en trång låda, eftersom dess kropp mestadels består av maskindelar). Men nähädå. Murderbot får inte vara ifred, Murderbot får medla, spana, kontrollera samt vid behov skjuta (har praktiska missiler inbyggda i underarmarna).
Femte ”boken” är att ta i – de fyra delar som kommit hittills i serien The Murderbot Diaries (av Martha Wells) har varit långa noveller. Del 5, Network Effect, är en fullängdsroman, men egentligen är det då den första ”boken” och de andra har varit ”novellas”. Well. Jag har haft väldigt trevligt på vägen, i alla fall, läste alla fyra på bara några dagar i vintras och sedan har det varit, och är, lång väntan till maj.
Bild: Pleiades, Wikimedia
