När jag läste Neil Gaimans Nordiska myter för något år sedan blev jag rätt besviken. Jag hade väntat mig något mer eget, en tolkning, en utsvävning, något gaimanskt. Istället fick jag en ganska rättfram redogörelse för berättelser som jag hört förut, förvisso i den gaimanska språkdräkten men inte alls särskilt nydanande, och det kändes nästintill lite futtigt i relation till förväntningarna.
Jag umgås intensivt med nordiska gudar just nu. Jag har precis läst klart Vei bok 2, Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson avslutning i den fantastiska sagan som skriver en del av de nordiska gudasagorna på ett helt nytt sätt. Där har man verkligen tagit vara på det queera och bråkiga som alltid funnits inbäddat i historierna och lyft det till en ny nivå. Det har faktiskt också Rick Riordan gjort i böckerna om Magnus Chase som vi läser för elvaåringen om kvällarna. En karaktär med flytande könsidentitet ger utrymme att peka på hur föränderligt allt ofta förgivettaget är, särskilt i en värld där en av huvudspelarna är hamnskiftaren Loke (och jag lämnar till en annan gång att fördjupa mig i min kärlek till Rick Riordan och hans sätt att jobba med representation och samtalsstartare kring viktiga frågor som man inte alltid hittar in i själv med sina barn). Hos Riordan möter vi också andra bekantingar, men Tor är sjukt förtjust i dag-tv och Heimdal är kung på selfies, inte riktigt vad jag är van vid.
Och så Avengers: Endgame förstås. Jag vill inte spoila något av det viktigaste, men ett av de riktigt roliga temana är vad som händer med Asgård efter Ragnarök och hur Thor regredierat till en som hänger med polarna och spelar Fortnite. Det gör han inte i originalhistorierna.
Allt detta är fantastiskt och det visar på hur levande och relevanta myterna fortfarande är. Men det visar samtidigt på vikten av att någon gör som Neil Gaiman och söker sig till och utforskar grunden. Vid sidan av alla dessa tolkningar behövs det en version som är i alla fall ganska mythistorietrogen, inte minst för att fantasifulla (som kanske inte vill söka sig till Eddorna) ska kunna ha en grund att stå på när de vill slänga sig rakt ut i egna mer eller mindre galna tolkningar.
Så det jag har kommit fram till är att min initiala besvikelse över Nordiska myters beskaffenhet har bytts i något annat (nästan i alla fall, jag tycker fortfarande att han borde ha tittat närmare på kvinnorna). Jag älskar att det gamla lockar till tolkningar och kommentarer om då och nu, men jag älskar också att det gamla får bli lättillgängligt så som det är. Det finns en rikedom i att källnära tolkningar kommer hand i hand med vildsinta tolkningar. Och att läsa de där historierna som Neil Gaiman skriver dem i Nordiska myter är att inse att vanvettiga tolkningar av verkligheten verkligen inte är något nytt, det är nog tvärtom något livsnödvändigt och väldigt mänskligt att hänge sig åt.
Bild: Tors strid med jättarna (1872), målning av Mårten Eskil Winge. Det här är inte den Tor vi möter hos Rick Riordan, men lite mer den Neil Gaiman bekantar oss med.
