Kategorier
Kulturkoll

Stockholm goodbye

Lotta

Idag avslutar vi vår Stockholmsvecka. Tack för alla fina tips i veckans utmaning!

Vi avslutar med en favoritlåt om Stockholm: Min stad av Frida Hyvönen. (Har du missat hennes senaste album Kvinnor och barn så uppmanar jag till lyssning!)

Tittar ut över min stad
Solen går upp på Gröna Lund
Slår en lov runt gullmarsplan
Och dyker ner i hornstull

På bänken på mariaberget
häller vi upp i glasen
Bland turisterna som fotar riddarholmen och gamla stan
och gamla solnedgången

Kom till stockholm på nittonhundratalet
Det här har blivit min stad
Men jag står fortfarande i valet och kvalet
Om jag ska bli kvar

Köpte ett hus i västerbotten
för att känna mig rik
Det var strax innan hjärnan växte klart
Det var sista chansen
Att göra något oväntat smart

Min hatt den har tre kanter,
tre kanter har hatten
och har den ej nån kant läggs den ingenstans
Kan mina koder som ett rinnande vatten
Blandar och ger med svår elegans

Alla känner stockholm
men stockholm känner ingen
Har fortfarande svårt att hantera när nån går runt och skryter
om att dom aldrig varit längre norrut än till Uppsala?

Aldrig varit längre norrut än till Gävle?
Det är fan inget att skryta om!
Aldrig varit längre norrut än till Gävle?
Det är fan inget att skryta om!
Aldrig varit längre norrut än till Gävle?
Det är fan inget att skryta om!
Aldrig varit längre norrut än till Gävle?
Nästa steg är att du ber mig säga “sju”

Tittar ut över min stad
Alla tunga fina hus
800km norr om tunnelbanans sista stopp Såg jag dagens ljus

Men nu på toppen av Mariaberget
Har jag fått tomt i glaset
Och pekar åt turisterna,
– osäkert –
å så med Riddarholmen,
å så med Västerbron,
Ah, å så med solnedgången

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Jakten på Jacks Stockholm

linje-ulrica

I somras var jag i Stockholm med min familj. Vi besöker staden nästan varje sommar och själv har jag också anledning att besöka staden ganska regelbundet i jobbärende eller för att träffa vänner. Men den här gången hade vi ett viktigt uppdrag. Vi skulle besöka olika platser i staden som förekommer i böckerna om Jack.

Vi har läst alla böcker i Martin Olczaks serie (eller serier, för det är tre serier med fyra böcker i varje) för våra barn och det är framför allt den 6-årige sonen som fastnat för berättelserna och ville se de olika platserna som det talas om i böckerna. Ni som känner till böckerna vet att författaren har placerat handlingen mitt bland Stockholms mest kända platser. Allt är dock inte som det ser ut på ytan – Stockholm kryllar nämligen av olika oknytt och sagoväsen! Det var dem som sonen väldigt gärna ville få syn på.

Kategorier
Evenemangskoll Romankoll

Kulturkollo möter: Pontus Ljunghill – författare till Lykttändaren

Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger

 

Deckare som utspelar sig i Stockholm på 20-talet, kan det va nåt?

Det kan jag lova!

Pontus Ljunghill heter författaren som med sina två kriminalromaner En osynlig och Lykttändaren har hittat en stor läsekrets bland både inbitna deckarläsare och alla de som uppskattar historiska romaner. Jag själv tillhör båda kategorierna så att det skulle vara böcker för mig var ingen tvekan, rekommenderas varmt!

Jag blev nyfiken på Pontus Ljunghill och hans skrivande, för att få veta lite mer så mejlade jag honom några frågor. Som tur var så ville han berätta lite mer om tankarna kring sina böcker.

Den här veckan har vi Stockholm som gemensamt tema för våra inlägg. Vilka tre ord skulle du välja för att beskriva staden?
Ett ord som passar, om man ser på staden i ett lite längre perspektiv, är ”föränderlig”. Ett annat är ”jäktig. Svårt att komma på ett tredje, men jag väljer ”vatten”, det finns mycket av den varan i Stockholm och det tycker jag är trevligt.

Dina två kriminalromaner En Osynlig och Lykttändaren utspelar sig båda i Stockholm på 20-talet. Varför valde du att skriva historiska kriminalromaner?
När jag fick själva idén till min första utgivna kriminalroman, En osynlig, för många år sedan visste jag inte var eller när den skulle utspelas. Men sedan slog mig tanken: vad skulle hända om jag lät den utspela sig i Stockholm för länge sedan, till exempel 1920-talet? Och ju mer jag tänkte på idén, desto mer gillade jag den. Jag tänkte att om jag verkligen lyckades beskriva och berätta om Stockholm på 1920-talet – hur staden såg ut, hur folk levde, modet, nöjeslivet, polisen med mera – så skulle boken bli så mycket intressantare att läsa än om den utspelade sig i nutid. Att det skulle vara för läsaren som att kliva in i en tidsmaskin och färdas tillbaka till 1920-talets Stockholm. Kanske ett övermodigt mål det där med tidsmaskinen, men det var så jag tänkte.

Och just i Stockholm?
Främst för att det är där jag bor och är uppvuxen, det kändes intressantare att lära sig mer om min egen stad än någon som jag inte har något förhållande till.

Kategorier
Kulturkoll

Vita bergens klockor ringer

Jag har ingen stor relation till Stockholm att tala om. Jag har några släktingar där och har förstås varit på besök i staden några gånger. Dessutom har jag numera ett hyfsat stort gäng vänner i staden, till stor del tack vare mitt bloggande, men det är ändå sällan jag är där och skulle definitivt inte hitta särskilt väl om jag gjorde ett spontanbesök. Nej, det första jag kom att tänka på när jag tänkte på Stockholm är istället en låt. En i mitt tycke faktiskt rent fantastisk Stockholmsskildring. Den här låten kan faktiskt få mig att längta. Längta efter takåsar, efter sommarkvällar i skymningen och balkongfester. Efter söder, gamla stan och tunnelbana. Trots att den är ganska fåordig så det är det något med Linnros röst som verkligen förmedlar en ömhet inför det han ser som sin stad. Och den kärleken kan jag verkligen förstå.

Andra bra musikaliska Stockholmsskildrare måste jag säga är Veronica Maggio (Sergels torg) och även Little Jinder (Vita bergens klockor ringer) som båda lyckas med lite samma sak som Linnros. Så många gånger jag lyssnat på de låtarna. Otroligt. Så det blir ett kort inlägg den här gången men med musik och kärlek.

Som bonus bäddar jag även in favoritskåningen Jonathan Johanssons låt Stockholm också.

Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Novellkoll Romankoll Sakprosakoll

Ett annat Stockholm

helena-top

Under det senaste halvåret har jag varit i hufvudstaden tre gånger, vilket är något anmärkningsvärt då det gått 24 år sedan förra besöket. Min erfarenhet av Stockholm har därmed varit tämligen begränsad och min bild av staden har kommit från kultur av olika slag.

När jag börjar surra om Stockholmsveckan, så är min inläggsidé att skriva samman en text om nutida Stockholmsskildringar. Jag har tänkt nämna Alltings början av Karolina Ramqvist där Saga rumlar runt i Stockholms glittriga nattliv (och vilsna själsliv). Jag funderar också hur jag skulle kunna få in ett annat perspektiv genom Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder och Ett öga rött. Om rasism, främlingsfientlighet och islamofobi och om att känna skuld när det inte finns någon skuld att bära. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

Eller varför inte försöka dra en röd tråd till miljonprogrammets höghus i Ajvides Låt den rätte komma in och universitetsvärlden i Therese Bohmans fantastiska Aftonland. Mina tankar fladdrar iväg till Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, som utspelar sig i början av åttiotalet – årtiondet då Sverige drabbades av ”bögepidemin” (hiv), bok- och tv-serien som undertecknad grottade ner sig i totalt får man väl säga så här i retroperspektiv. Slutligen avrunda det hela med Ison Glasgows När jag inte hade någotsom är hans egen berättelse om hur han hamnade i Sverige. Det är också en berättelse om hemlöshet i åttiotalets Välfärdssverige. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

Dagarna i Kungsträdgården var avslappnade. Det kändes nästan konstigt ibland. Som att alla bara satt och kollade på solen.
Stressen kom först när det började mörkna. Då lät orden omkring oss hårdare. Mammas svar på mina frågor blev kortare och hennes blick mer fokuserad. Som en boxare innan hon går upp i ringen. De flesta vi hängde med var glada till det yttre. Vi påstod att vi var här för att umgås och chilla, men den verkliga anledningen skalades fram under dagen. Vi satt här för att klara oss.
Framåt kvällen var det uppenbart att alla var på jakt efter något. Mat, pengar, sällskap eller bara en varmare filt. (Ison Glasgow)

Det är mig övermäktigt att knyta samman alla dessa verk som på ett eller annat sätt skildrar ett samtida Stockholm, så jag låter det bero. En slutsats kan dock vara på sin plats och det är att det ofta – inte alltid – är en ganska mörk sida av storstaden som skildras. Om det handlar om staden i sig eller om eländeslitteraturens dragningskraft på mig låter jag vara osagt. Och så tänker jag på Bodil Malmsten.

Bakom centrum

Hårt vara sniffare fullgubbe fnask
Hårt vara risigt & sargat patrask
Hårt samla sopor att släpa på
Hårt gå i centrum & bara gå
Hårt gå i centrum utanför stan
Hårt vara ingens unge & barn
Hårt vara hund i ingens band
Hårt vara hållen i ingens hand
Hårt att bli sparkad av stålklädd sko
Hårt att ha ingenstans att bo
Hårt hålla hus i hyresrum
Hårt vara liten men jättedum
Hårt att ha utslagna tänder
Trasiga nariga händer

Morakniv & stiletter
Steg & skuggor
Centrumnätter

Hårt att veta hur det blåser
När ett centrum låser

/Bodil Malmsten

Samlade dikter (1996:184)

Avslutningsvis vill jag lyfta fram en smått fantastisk version av “Bortom centrum” som är tonsatt av Ida Englund.

Kategorier
Kulturkoll

Veckans utmaning: Sakta vi gå genom stan

Lotta

Veckans utmaning handlar naturligtvis om Stockholm. Det är en tvådelad utmaning där du kan välja att svara på båda delarna, eller plocka en av dem.

  1. Ge oss ditt bästa Stockholmstips! Skriv och berätta om din kärlek till huvudstaden, avslöja dina favoritställen eller platser som förtjänar fler besökare. Var finns skönaste hänget? Bästa platsen att läsa på? Knasigaste butiken? Mysigaste gatan? Godaste maten? Dela med dig av dina favoriter.
  2. Vilken är den bästa Stockholmsskildringen? Har du en favoritlåt eller dikt? En bok eller film som visar upp Stockholm från sin allra finaste sida? Berätta om den!

Svara i din egen blogg, på Instagram, Facebook, Twitter eller direkt i kommentarsfältet nedan. Glöm inte att tagga oss eller tala om var vi kan hitta ditt svar.

Kategorier
Kulturkoll Romankoll

Mitt Stockholm var Fogelströms

Linda

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.

Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en begsskreva. 

Murarna både skyddade och skymde.

[…]

Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om pesthålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte många av dem dit, gav sitt blodsoffer.

[…]

Staden var beroende av alla som drogs till den över vägar och vatten, utan denna ständiga blodgivning skulle den dö. Människorna som föddes i staden var färre än de som dog där.

Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar.

   ur Mina drömmars stad

 

Nu händer det ganska ofta att jag hoppar på tåget och drar en helg till Stockholm. Det kan jag tacka bokbloggandet för. Tidigare var vår huvudstad en plats som inte var verklig. Istället var det ett litterärt Stockholm som var min bild av staden. Det Stockholm som Per Anders Fogelström skriver om. Staden med murar som många tog sig in i och sedan inte lämnade. Resor gick inte lika smidigt då som nu och en flytt till huvudstaden var en flytt för evigt.

Kategorier
Kulturkoll

Stockholm, Stockholm, stad i världen

Lotta

I veckan ska vi fokusera på Stockholm. Vår huvudstad, denna stad som vi alla på något sätt har en relation till. Oavsett var i landet vi bor har vi en åsikt och en bild av Stockholm.

Det händer titt som tätt att stockholmsjournalister åker ut på landet och gör exotifierande reportage om det som händer (och inte händer) i de små orterna. Vem minns inte Aftonbladets “Missanpassad i Missenträsk” eller Expressens “Det är kul när det händer något“. Man upptäcker storögt en främmande värld och berättar från ett utifrånperspektiv som endast storstadsbon kan känna igen sig i. Vi andra som bor och lever i den verklighet som de berättar om känner oss ofta utanför, mindre värda eller rent av förlöjligade.