Kulturkollo möter: Pontus Ljunghill – författare till Lykttändaren

Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger

 

Deckare som utspelar sig i Stockholm på 20-talet, kan det va nåt?

Det kan jag lova!

Pontus Ljunghill heter författaren som med sina två kriminalromaner En osynlig och Lykttändaren har hittat en stor läsekrets bland både inbitna deckarläsare och alla de som uppskattar historiska romaner. Jag själv tillhör båda kategorierna så att det skulle vara böcker för mig var ingen tvekan, rekommenderas varmt!

Jag blev nyfiken på Pontus Ljunghill och hans skrivande, för att få veta lite mer så mejlade jag honom några frågor. Som tur var så ville han berätta lite mer om tankarna kring sina böcker.

Den här veckan har vi Stockholm som gemensamt tema för våra inlägg. Vilka tre ord skulle du välja för att beskriva staden?
Ett ord som passar, om man ser på staden i ett lite längre perspektiv, är ”föränderlig”. Ett annat är ”jäktig. Svårt att komma på ett tredje, men jag väljer ”vatten”, det finns mycket av den varan i Stockholm och det tycker jag är trevligt.

Dina två kriminalromaner En Osynlig och Lykttändaren utspelar sig båda i Stockholm på 20-talet. Varför valde du att skriva historiska kriminalromaner?
När jag fick själva idén till min första utgivna kriminalroman, En osynlig, för många år sedan visste jag inte var eller när den skulle utspelas. Men sedan slog mig tanken: vad skulle hända om jag lät den utspela sig i Stockholm för länge sedan, till exempel 1920-talet? Och ju mer jag tänkte på idén, desto mer gillade jag den. Jag tänkte att om jag verkligen lyckades beskriva och berätta om Stockholm på 1920-talet – hur staden såg ut, hur folk levde, modet, nöjeslivet, polisen med mera – så skulle boken bli så mycket intressantare att läsa än om den utspelade sig i nutid. Att det skulle vara för läsaren som att kliva in i en tidsmaskin och färdas tillbaka till 1920-talets Stockholm. Kanske ett övermodigt mål det där med tidsmaskinen, men det var så jag tänkte.

Och just i Stockholm?
Främst för att det är där jag bor och är uppvuxen, det kändes intressantare att lära sig mer om min egen stad än någon som jag inte har något förhållande till.

Har dina böcker inspirerats av verkliga händelser eller är de helt fiktiva?
Mina böcker är fiktiva, brottsfallen är påhittade och bygger inte på verkliga fall. Sedan förekommer ju verkliga händelser i båda mina böcker, som det så kallade Kosackvalet 1928 och invigningen av cykelarenan Velodromen 1923. Vet inte om man kan säga att jag har inspirerats av verkliga fall, men när jag läst gamla polisutredningar har jag till exempel stött på spår som aldrig gav något, men själv börjat fundera på hur det skulle kunna ha varit om det där spåret verkligen lett någon vart? Vad skulle kunna ha hänt? Och sedan spunnit vidare på det.

Språket och språkbruket i dina romaner tänker jag måste vara mycket svårt att få till. Det är historiska kriminalromaner, det får ju inte låta pilsnerfilm och inte heller för modernt. Hur resonerade du kring det? Var det ord som du medvetet satte dit som tidsmarkörer eller var det sådant du valde bort?
Nej, det har inte varit särskilt svårt med språket i mina böcker. Visst, till viss del påverkas språket av att böckerna (mestadels) utspelar sig på 1920-talet – en del ordval, hur folk tilltalade varandra med mera. Men grunden i hur jag skriver är ändå den samma i både En osynlig och Lykttändaren som om jag skrivit en roman som utspelat sig i nutid. Mycket handlar om att man har ett visst språk i sig, litar på att det funkar och sedan kör på.

När det gäller tidsmarkörer i mina böcker är de allra flesta sådant som miljöer, platser, tidstypiska företeelser och verkliga historiska händelser. Specifika ord som tidsmarkörer är nog sparsamt använda. Men jag har ju med begrepp som ”två vita och en brun” som var väletablerat på 1920-talet men som nog inte används särskilt ofta idag. Och jag har arbetat en del med att kolla upp hur länge vissa ord varit i bruk för att försöka undvika att ta med sådana som inte användes i svenska språket på 1920-talet.

Min egen tanke är att skriva historiskt både kan vara en frihet (för att väldigt få faktiskt har upplevt tiden) och en begränsning, hur förhåller du dig till att försöka vara historiskt korrekt?Oj, det där är en stor fråga som man nästan skulle kunna sitta och diskutera en hel kväll. Men jag kan säga att jag har som mål att försöka eftersträva att vara så korrekt när det gäller beskrivningen av den tid jag berättar om som fungerar, med tanke på att det är fiktion jag skriver. Väldigt mycket i mina böcker stämmer med hur det var i verkligheten i 1920-talets Stockholm. Samtidigt är det viktigt att påpeka att jag inte skriver faktaböcker utan skönlitteratur – och med det allt det som följer med det som kallas författarens frihet, utan den hade inga romaner någonsin skrivits, inklusive historiska. Så jag har givetvis hittat på en hel del, som restauranger, platser, litterära verk, att ett varv var nedlagt även om det inte var det i verkligheten, med mera, med mera. Jag tycker att det är en självklarhet att man ska kunna ta sig en hel del friheter när det är romaner man skriver.

Att det skulle vara en frihet att skriva om 1920-talet jämfört med om man skriver om nutiden … Jag vet inte, så har inte jag känt i alla fall. Kanske mer begränsande och framförallt en väldigt stor utmaning. Det var på många sätt en helt annan värld än idag och det krävs att man lägger ner mycket, mycket tid på research för att i alla fall kunna försöka teckna en bild av hur det kunde vara att leva då. Och en del svar som man söker om hur det var då kan vara mycket svåra att hitta.

För mig är polisväsendet under 1920-talet något som jag är helt okunnig om men jag uppfattar din skildring av arbetet som mycket trovärdig och detaljerna autentiska. Det känns tryggt när man läser. Är du en sån där typ som gillar att hänga på museer och sitta i arkiv eller hur har du själv fått kunskap?
Ja, jag gillar att sitta i arkiv och det känns viktigt att göra det om man ska ge sig på att skriva två historiska kriminalromaner. Så jag har varit mycket på olika arkiv och bland annat suttit och läst igenom verkliga polisutredningar från tiden då mina böcker utspelar sig. Sedan finns det ju andra sätt att få kunskaper om polisen i Sverige förr, som fackböcker och memoarer. Jag har också läst både gamla och nyare böcker om praktiskt polisarbete (en hel del av ”tänket” polisen använder sig av idag använde man sig även av på 1920-talet). Men jag är inte polis och det gör ju att det blir en stor utmaning att försöka berätta om polisarbete.

Jag uppfattar tempot som ganska lågt i dina böcker och stilen lite mer omständig än vanligen i svenska deckare, för mig tycks det modigt att våga skriva en berättelse som får ta tid. Kände du dig modig när du skrev?
Nja … Inte på grund av att tempot är långsammare än det brukar vara i deckare i alla fall. Jag har aldrig varit intresserad av att skriva en högtempodeckare med mycket action och med en cliffhanger i varje kapitelslut. Det finns bra sådana, men det var inte det jag själv ville skriva. Jag ville snarare att mina böcker skulle dra lite åt romanhållet där jag jobbade mycket med person- och miljöbeskrivningarna samtidigt som det också skulle vara underhållande och spännande. Och att det, även fast berättelserna är påhittade, verkligen skulle kännas som om det här skulle kunna ha hänt i verkligheten. Har jag lyckats eller inte får andra bedöma.

Om du skulle tipsa Kulturkollos läsare om böcker som skildrar Stockholm i svunnen tid, vilka skulle du välja då?

– Hjalmar Söderbergs romaner Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Båda böckerna har över 100 år på nacken men jag skulle tro att de fortfarande är bättre än det allra mesta av vad som skrivs idag. Och beskrivningarna av Stockholm kring sekelskiftet 1800-tal/1900-tal är mycket stämningsfulla.

– Helena Henschens I skuggan av ett brott. Fantastiskt välskriven och gripande berättelse som bygger på ett verkligt brottsfall, de så kallade von Sydowska morden, som skedde på Norr Mälarstrand i Stockholm år 1932.

– Per Anders Fogelströms stadserie (fem delar). Välskrivet och fängslande om stockholmsliv från 1860-tal till 1960-tal. Och man kan lugnt säga att Fogelström kunde det där med att göra research.

Pssst. Kommer det fler böcker om John Stierna och arbetet i polishuset på Kungsholmen?
Jag vet inte, men det är min förhoppning. Tanken har varit att skriva en trilogi om Stierna och hans kollegor på Kriminalavdelningen i 1920-talets Stockholm. Jag har börjat arbeta lite smått med den tredje delen, men om och i så fall när jag slutför den vet jag inte. Ibland känns det som om jag skulle vilja prova på att skriva något helt annat än historiska kriminalromaner – jag har många idéer och en hel del av dem ligger långt ifrån det jag har gett ut hittills.

/Pontus Ljunghill, augusti 2017

[box]Lykttändaren som är Pontus Ljunghills senaste roman är nominerad till Årets bok , och jag tycker det är extra kul att juryn valt en såpass annorlunda kriminalroman. Styrkan med Ljunghills historiska deckare är verkligen detaljerna, man får en inblick i tjugotalets Stockholm med klädsel, måltider, spårvagnar, polisens rutiner och mycket mer. Utan att använda ett åldrat och styltigt språk så får man ändå en stark känsla av att ett sekel passerat sedan berättelsen förflöt.  En riktigt bra roman om ett brott alltså. Om den vunnit det får vi veta på bokmässan i Göteborg sista helgen i September. Lovar att rapport kommer! [/box]

One comment Add yours
  1. Ok, Ljunghill visar att han vart duktig och gjort research – massor, det vimlar av tidsmarkörer, så ofta att det till slut börjar likna namedropping. Men han har mycket att lära om att spinna en bra deckarintrig. Mördaren skymtar visserligen helt kort i början men sedan kommer knappt en ledtråd för den uppmärksamme läsaren förrän den skyldige avslöjas ett par sidor före slutet. Och då för att de listiga poliserna redan från början gjort helt rätt genom att gräva fram mordoffrets barndom när det rimliga väl vore att omsorgsfullt kartlägga hens samtida umgänge och andra kontakter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.