Hallå Jesper Högström – översätta Hilary Mantel, går det?

foto: Sofia Runarsdotter, Weyler Förlag

anna-top 

När man arbetar som översättare, nöjesläser man överhuvudtaget? Går det ens, och på vilket språk läser du helst i så fall?
– Ja herregud, om jag inte nöjesläste skulle jag inte överleva. Kan tyvärr bara läsa på svenska och engelska (och norska och danska, om det kniper).

Vilka läsupplevelser, översättningar inspirerar dig i ditt arbete?
– Jag växte upp med Birgitta Hammars P.G. Wodehouse-tolkningar, de har varit en förebild med sin förmåga att reproducera originaltextens anda, ordlekarna och citaten och det absurda tonfallet. Erik Anderssons Joyce har någonting av den förmågan. Nils Börje Stormboms översättningar av Väinö Linna är nog min stora inspirationskälla alla kategorier. Sen älskar jag Hagbergs Shakespeare. Det sjunger ju om språket i dem, det är det viktiga.

Jag tror inte att det är någon slump att de bästa översättarna är goda stilister på svenska – Hjalmar Söderberg och Frans G Bengtsson till exempel.

Har du någonsin slutat läsa en bok för att du tyckt att översättningen inte hållit måttet?
– Det är speciellt med översättningar av hårdkokt amerikansk litteratur, Raymond Chandler, Dashiell Hammett. ”Schyssta spiror på den bruttan”, och så. Slang och vardagliga uttryck åldras väldigt fort.

Jag vet att du också är författare, kan du hålla dig från att förbättra de texter som du ska översätta? Smyger du in små avtryck av Jesper i texterna?
– Det måste man göra. Det finns ett klassiskt Esaias Tegnér-citat om att översättningar är som fruar, de vackraste är just inte de trognaste. Jag drog det i ett radioprogram och då tyckte de att de var en sexistisk utsaga, så jag skyndar mig att lägga till att det säkert gäller äkta män också. Summan av det hela är att man inte KAN vara helt trogen mot originalet, så det viktigaste är att det låter bra på svenska; det gör det inte om man inte själv upplever arbetet som lustfyllt.

Jag kan inte hålla mig från att fråga lite extra om ditt arbete med Hilary Mantels fantastiska Wolf Hall och För in de döda. Hennes myllrande texter sprängfulla av språklig lekfullhet borde vara omöjliga att översätta. Kan du berätta lite om hur du gick tillväga?
– Först läste jag väldigt mycket 1500-talsprosa för att få in känslan för den språkrytmen och hitta tidstypiska uttryck. Jag läste Peder Swarts krönika om Gustaf Vasa och Gustaf Vasas brev, skrev upp ord och uttryck jag tänkte använda. Men sedan handlade det om att få till en ledig stil där alla de där uttrycken lät naturliga. Det är lite grann som när man skriver egna texter, man måste jobba sig in i ett flöde. Eller när man försöker gå in i en person, skildra honom eller henne genom hans eller hennes sätt att uttrycka sig: det blir lite som en skådespelares tolkning av sin rollgestalt till slut, den måste på något mystiskt sätt vara både en tolkning och en förmedling av ett innehåll, den måste låta helt naturligt i uttrycket, inte tillkämpat eller affekterat.

Till sist hade jag en arbetsrutin där jag kollade de ord och uttryck jag ville använda mot Svenska Akademiens Ordbok, som tar upp ordens historia och återger gamla ordvändningar – där fick jag ofta nya idéer och hittade ännu bättre uttryck. Jag upptäckte till exempel att ordet ”sylta” gick tillbaka på ett ännu äldre ”syltkrog” som förmodligen hade att göra med att folk som höll på med den illaluktande syltningsverksamheten hade väldigt låg status. Man kunde förolämpa folk genom att kalla dem för ”syltkona, syltmånglare” och liknande. Så hur som helst använde jag ”syltkrog”. Folk fattar ju av sammanhanget vad det är för nåt.

Behöver man vara historieintresserad för att översätta böcker som dem? Behöver man överhuvudtaget vara intresserad av ämnet? Blir översättningen påverkad av vad man tycker om innehållet?
– Om inte annat så blir man det. Översättning påminner om journalistik genom att det är mycket research. Lyckligtvis älskar jag arkivforskning. Och jag var historieintresserad innan också, annars skulle jag inte ha kommit på tanken att översätta Mantel. Jag hade ju inte översatt så mycket innan, men jag delar lokal med förlaget (Weyler) och hörde hur Maria Såthe som jobbar där stod i korridoren utanför och försökte övertala Svante att köpa in Mantel (inget svenskt förlag hade ju vågat sig på det.) ”Men herregud”, sa Svante, ”ingen kan ju översätta det”. Då gick det upp ett ljus för mig och jag ropade ut till dem att det kunde jag göra.

Jag hörde dig berätta vid ett tillfälle hur du närmast blev ord-detektiv när du skulle matcha Mantels språk som är modernt och gammaldags på en gång. Har du några exempel på ord/uttryck som du fick kämpa extra mycket med för att få till?
– Det stora slitet var ju alla titlarna. England var ett mer komplext samhälle än Sverige på 1500-talet och hade en massa ämbeten som vi inte hade någon motsvarighet till, så jag var tvungen att hitta en titel som lät som om den hade kunnat finnas i Gustaf Vasas Sverige. Huvudpersonen Thomas Cromwell var till exempel ”Master of the Rolls”, en hög juridisk titel som egentligen betydde att han hade hand om pergamentsrullorna i Högsta Domstolen. ”Riksarkivarie” föreslog mitt lexikon, men det stämmer inte riktigt och låter dessutom alldeles för modernt och byråkratiskt. Till sist blev han ”Kunglig arkivarius”. Och så naturligtvis paradexemplet ”The Groom of the Stool” som hade till uppdrag att assistera kungen vid hans toalettbesök. (En väldigt fin titel: ju större intimitet med kungen, desto finare.) Något liknande hade vi inte i vårt efterblivna Sverige.

Efter mycket funderande (dassjunker? pottknekt?) fick han heta ”stolsven”. En bra lösning, tycker jag fortfarande, även om jag upptäckte att poeten Ulf Karl Olov Olsson, som skrev en bok om Henrik VIII i höstas, hade kommit fram till översättningen ”stolsgum”, som rent lexikaliskt är närmare (vi har den språkliga motsvarigheten till ”groom” i ordet ”brudgum”). Men jag tror nog ändå fortfarande på stolsven som en mer tänkbar faktisk 1500-talstitel i Sverige.

Sen var det ett evigt vändande och vridande på tilltalsformerna. Vem säger ”ni” till varandra och vem säger ”du”? Jag retar själv upp mig något oerhört när det står ”och vad säger du, Mr Smith” i textremsan på en tv-serie, så det var viktigt att jag hittade en lösning. Men den måste kännas naturlig för en modern läsare också: ett barn på 1500-talet sa nog aldrig ”du” till sina föräldrar, men det skulle kännas för konstigt om Thomas Cromwells barn skulle nia honom. Men 1500-talsexperten Bo Eriksson som jag konsulterade förklarade att ingen faktiskt vet hur folk tilltalade varandra när de umgicks (till skillnad från i brev) på den tiden. Så jag fick hitta de lösningar som verkade helt naturliga, men helt konsekvent är det inte.

Vad läser du just nu? Vad tycker du att kulturkollos läsare ska välja att läsa i vår?
– Jag läser mycket Hjalmar Söderberg eftersom jag håller på med en biografi. Han är alltid värd att läsa.

/Jesper Högström


 Jesper Högström är författare, översättare och journalist. Hans texter hittar man bland annat  i DN och i Offside. Översättningarna av Hilary Mantels historiska romaner Wolf Hall och För in de döda har hyllats av många. Nu väntar vi otåligt på att sista delen i trilogin om Thomas Cromwell ”The Mirror and the Light” ska publiceras på engelska, och förstås översättas till svenska av Jesper Högström.
Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 11 mars, 2015

Kategori: Aktuellt, Kulturkoll, Romankoll

Visningar: 3442

Taggar: , ,

5 Responses to Hallå Jesper Högström – översätta Hilary Mantel, går det?

  1. Vilken trevlig intervju.

    • Anna skriver:

      Tack Hannele! Fantastiskt roligt att Jesper ville svara på frågor och bjöd på så många intressanta tankar.

  2. Helena skriver:

    Som språkälskare och historiker (iofs före detta men ändå) blir jag alldeles varm i hela kroppen av den här intervjun! Det här försjunkandet i den historiska kontexten och sökandet efter det rätta ordet, jag älskar det! Jag har sparat på läsningen av översättningen av Wolf Hall och Bring up the bodies eftersom jag läst originalen och insett att översättningarna måste vara något alldeles utöver det vanliga. Nu är jag väldigt sugen att släppa precis allt och gå in i den översatta Cromwell-världen…

  3. Bokhuset skriver:

    Stort stort grattis till båda vinsterna, väl värt!

  4. Hermia skriver:

    Fin intervju! Tänkte mycket på översättningen/översättaren när jag läste Mantel, att han hade stor del i den fantastiska läsupplevelsen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *