av Foto: Charlie Drevstam
Hallå Cilla Naumann, du är just nu aktuell med både en ny roman, Bära barnet hem, och samtidigt släpptes Springa med åror; 62 dagar i pocket innan sommaren. 62 dagar är en ungdomsbok medan de andra två vänder sig till vuxna. Gör du någon skillnad när du skriver för unga jämfört med när du skriver för vuxna?
– Själva akten att skriva är ett motsägelsefullt tillstånd mellan koncentration och dröm. På så sätt finns det ingen skillnad alls, den uppstår senare. Jag skriver alltid mycket till en början, skriver på i ett flöde som jag försöker låta bli att värdera. Sedan går jag tillbaka och undersöker texten som finns, tänker inne i den, och det är där jag känner av både riktning och ton. Egentligen tycker jag inte att skillnaden är särskilt stor – barndomen är ett tillstånd som finns inom oss alla, oavsett ålder. Alla, även små barn, säger ”när jag var liten”.
Din senaste roman heter Bära barnet hem och innehållet i den, liksom i Springa med åror utforskar moderskapet. Där finns både en adoptivmor, en åldrande mor och en kvinna som önskar att hon vore mor. Hur kommer det sig att du återkommer till just det temat?
— Moderskapet är en relation som berör och förenar alla människor i världen oavsett kön, etnicitet, religion, politisk tillhörighet, ålder. Därför är det intressant att tänka kring moderskap. Vad är det att vara mor? Vad innebär det att ha en mor? Det verkar inte vara någon som kan svara enkelt. Därför är de här frågorna brännande och kul att hålla på med.
Jag kan läsa mig till att flera av dina romaner har många självbiografiska inslag, tycker du att det är en styrka eller en svårighet att skriva berättelser som ligger så nära faktiska händelser? Är det viktigt att hålla isär fakta och fiktion? För dig? För läsaren?
– Jag vet inte hur du menar när du ”läser dig till att mina romaner har självbiografiska inslag”? Min nya roman ”Bära barnet hem” har en klar och tydligt redovisad och avgränsad självbiografisk del. Allt annat jag har skrivit är fiktion. Att skriva innebär alltid att utsätta sig för läsarnas tolkningar om vad som egentligen är fakta och inte fiktion. Risken att ens person blandas samman med verket är alltid närvarande. Det är inget jag kan eller vill kommentera, det är en fråga som alltid finns där och som rör läsningen och läsarna – inte mig som författare.
Att skriva självbiografiskt kan tyckas vara ganska utlämnande, hur tänker din familj om att vara del av dina texter?
– Min familj är inte en del av mina texter i allmänhet. I ”Bära barnet hem” finns en avgränsad del som är mycket speciell för både min familj och mig. I just det fallet fick alla berörda parter ta del av innehållet innan någon utomstående fick läsa.
Jag tänker ofta på det där med minnen. Man minns det som man fått berättat för sig, ett foto eller en filmsnutt kan väcka minnen till liv som man trodde försvunnit. Påverkar ditt skrivande dina faktiska minnen av olika händelser så att det nästan kan vara svårt att hålla isär det som hände och det som du skrivit? Hur får du fatt i dina minnen? Använder du dig av t ex foton och filmer när du skriver?
– Minnet är ett gåtfullt redskap som verkar kunna anta olika former, djup och skepnader i olika faser av livet. Ibland tror jag att ordet minne blandas ihop med erfarenhet. Erfarenheten spelar stor roll i mitt skrivande – som en sorts friare och mer privat kunskap som rör sig mellan intellekt och kropp och inte alltid bär på så många lätt identifierade bilder. Att vara författare och att skriva är att använda sin erfarenhet och sin kropp för att kommunicera. Det är så det är, sedan står det alla fritt och tycka vad de vill om det. Jag har personligen funnit stor glädje – och i perioder mening – med att kunna sätta mig i förbindelse med andra människor, andra tider och erfarenheter genom litteraturen.
Avslutningsvis, vad ser du mest fram emot under Bokmässan?
– Min namnskylt som ger mig fritt tillträde till alla seminarier.
/ Cilla Naumann
Cilla Naumann kommer till Bokmässan i Göteborg och man kan bland annat lyssna till henne på den nya Psykologiscenen i C-hallen.
