Kulturkollo konfererar: Louisiana Literature

linje-kulturkollo

Louisiana Literature är en internationell litteraturfestival som nu i helgen gick av stapeln för sjunde året. På årets festival fanns författare från bl.a. Polen, Nigeria, Italien, Marocko, USA, Storbritannien och flera av de nordiska länderna. I publiken igår fanns tre medlemmar ur Kulturkollo och här sammanfattar vi några tankar.

Anna: Först ut var ett spännande samtal mellan Linn Ullman och Kirsten Thorup där de konstaterade att möjligheten för kvinnor att uttrycka sig konstnärligt ibland fortfarande var begränsade men att det ändå nu var lättare än förr. Ullmans nya roman handlar blanda annat om skapandets villkor och hur det påverkar både familjen i stort och barnet – flickan. Jag ser verkligen fram emot att läsa De oroliga som kommer på svenska i oktober.

UlricaJag gillade det samtalet och blev sugen på att läsa något av Kirsten Thorup. Ja, eller läsa något mer för jag är ganska säker på att jag har läst hennes roman Himmel och helvete, men minns tyvärr inget av den. Linn Ullmans bok är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, så den kommer det säkert pratas mer om framöver.

Viktoria: Ja, jag tyckte det var roligt hur de pratade om skrivande och distansen man måste ha, eller i alla fall de behöver, för att skriva. Linn Ullman gav exemplet att hon inte direkt sitter och gråter över sin egen text när hon skriver. Samtidigt var det väldigt tydligt att hon hade ett oerhört känslosamt förhållande till sin text i efterhand för hon blev både arg, upprörd och gråtmild när hon pratade om den bara under det här samtalet.

AnnaJonas Hassen Khemiri och Chigozie Obioma samt Claudio Magris och Jens Christian Gröndahl pratade om sitt författarskap ingående och emellanåt ganska snårigt. Får nog säga att de samtal jag hörde var ganska mycket monolog och allt för lite dialog vilket vanligtvis är festivalens styrka. Jag gillar när de läst varandras böcker och samtalar om gemensamma teman och broderar ut kring dem.

Ulrica: Jag uppskattade ändå att både Khemiri och Obioma pratade öppenhjärtig och ganska avslappnat om sitt författarskap. Inte alls pretentiöst. Men moderatorn borde ha styrt samtalet med lite fastare hand. Men visst är samtalen en styrka på denna festival. Även om man inte har läst författarens böcker kan man ofta sätta sig ner och lyssna till ett intressant samtal om tematik eller andra allmänlitterära beröringspunkter.

ViktoriaHåller med om båda delarna egentligen. Khemiri hade ju också läst lite av Obioma som jag förstod det, även om moderatorn inte direkt tog fasta på det. Roligt tyckte jag också var att även om Lorrie Moore hade ställt in så diskuterade Julian Barnes, som skulle ha delat sin programpunkt med henne, väldigt mycket likheter och olikheter mellan sitt och hennes författarskap. Han pratade också mycket om hennes essäer, men så var det också han som hade föreslagit för sin danska förläggare att de borde ge ut Moore på danska. Han skrev även själv förordet till den danska utgåvan så han hade ju verkligen stenkoll på hennes noveller.

AnnaJa, synd att tre internationella favoriter ställde in, det blev lite rumphugget. Sedan la tågstrul också sordin på stämningen. Ingen toppfestival för min del men miljön är alltid underbar!

ViktoriaTågstrulet var verkligen otroligt irriterande, men fick i alla fall sittplats större delen av vägen så att jag kunde läsa. Håller med om att det var tråkigt att så många ställde in, men vädret var ju bra och det är så skönt bara att sitta i parken och lyssna på författare man kanske inte ens hade planerat med att lyssna på. Var lite förvånad över att det var så väldigt mycket folk dock. Även om det brukar komma mycket publik så var ju köerna längre än jag hade förväntat mig med det nya systemet.

För några år sedan fick man köa till varje programpunkt, nu köar man först till en biljett till varje punkt och sedan får man ställa sig i kö igen 20 minuter innan samtalet man vill gå på börjar. Tanken är nog att minska kötiden, men i praktiken blir det ju faktiskt lika mycket då man får köa lika länge för att få sin biljett nu, istället för att köa direkt in till programpunkten. Oklart vilket system som är bäst egentligen. Tur man kan lyssna på samtalen via videolänk i parken också.

Ulrica: Vilka är oddsen för att Ali Smith ska ställa in två år i rad! Det var den programpunkt jag sett fram mest emot, så självklart är jag lite besviken. Resan är dock inte så lång för mig och en dag på Louisiana är alltid härligt.

Viktoria: Så vad tyckte ni var bäst med festivalen i år då? Själv blev jag oerhört förtjust i Julian Barnes som var både brittiskt charmig och humoristisk men också hade flera intressanta tankar kring Brexit att komma med. Dessutom klarade han av att prata om både sig själv och den frånvarande Lorrie Moore med bravur. Han hade tydligen erbjudit sig att gå ut och komma tillbaka i peruk och klänning efter halva tiden men det var inget som festivalen riktigt trodde att någon skulle gå på.

Tyvärr tyckte jag att samtalet mellan Claudio Magris och Jens Christian Gröndahl var lite svårt att hänga med i pga språket men när de diskuterade den rådande flyktingsituation i Europa brann det till ett par gånger. Som när Magris berättade om en Rumänsk kvinna han träffat (tror jag, lite osäker då han hade en väldigt kraftig dialekt) som tyckte att frågan om var hon kom ifrån var konstig. ”På havet pratade vi inte om var man kommer ifrån utan om vart man är på väg”. Och hur stor del av vår Europeiska historia som faktiskt just handlat om vart man varit på väg då migration varit en självklar del av livet.

Anna: Jag tänker att det inte riktigt var något av samtalens som stack ut i år, men kanske var det för att jag hoppade över Barnes. Borde helt klart lyssnat till honom, hans Känslan av ett slut är ju en av mina absoluta favoritromaner.

Ulrica: Jag missade också Barnes, men bäst för mig var nog ändå Thorup och Ullman om moderskap och om skapande. Intressant samtal! Båda författarna fick komma till tals lika mycket och det verkade som om de ”klickade” med varandra.

Viktoria: Vad tar ni med er från festivalen i övrigt? Något minne? Själv kommer jag på mig själv med att tänka på Obiomas elva (!) syskon som alla frågade honom gång på gång om de var med när han skrivit en ny bok. Att få skriv- och läsro i en sådan miljö måste ha varit en utmaning. Respekt till hans mamma också som inte bara klämt fram alla barnen utan även uppfostrat en så stor skara ungar.

Anna: Härlig var den historien när Obioma berättade att hans väg till läsandet och skrivandet gått genom berättandet, särskilt de spännande historier som hans pappa berättade när Obioma låg på sjukhus efter att ha skadat sig när han spelat fotboll. När han sedan kom hem igen och fick klart för sig att pappan faktiskt inte hittat på de där berättelserna utan att han läst dem i en bok så hittade Obioma sin drivkraft, han ville också skriva sådant som andra ville berätta. Överhuvudtaget gillar jag de där personliga små historierna som ger perspektiv på författarnas texter och arbete.

Ulrica: Jag fnissar fortfarande lite åt den rungande applåd Khemiri fick av den till stora delar danska och skånska publiken efter uppläsningen av ett avsnitt ur den senaste romanen som fullkomligt slaktade Stockholm som stad. Jag undrar just om han fått den applåden på Stockholm Literature …

 

anna-200  viktoria-200  Ulrica-200

En kommentar Lägg till din
  1. Ett stort gäng av #boblmaf på Crimetime Gotland och en skara på Louisiana Literature – jag vrider mig i avund, men kul att få läsa era tankar ändå. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.