Romance-mannen

carolina-top

När jag läste Simona Ahrnstedts senaste bok häromveckan funderade jag och skrev en del om män i romanceböcker. Allt eller inget handlar en hel del om omöjliga kroppsideal, och om rätten till att få ha och visa upp och tycka om sin kropp precis som den är. Bra det – men Adam då? Han får fortfarande finna sig i att vara det alla dessa snyggo-män i romanceböcker alltid får vara. En kropp som är ”hård överallt”, iklädd välsittande kostym. Mörk röst, bestämd haka och allt vad det är. Hade han inte kunnat få ha åtminstone lite begynnande gubbmage? Eller vek haka eller pipig röst? När nu Lexia vill få vara som hon är, och hela byråns reklamkampanj andas kroppspositivism?

Nänä. Trivselvikt och kroppar som följer sin egen vilja snarare än idealens får och ska finnas överallt… men till männen i romanceböckerna kommer de icke. Jag har nu gjort en högst ovetenskaplig och subjektiv undersökning av detta, helt baserad på min egen läsning, och kommit fram till att idealmannen à la romance ska uppfylla följande krav:

  • Det viktigaste torde vara det hårlösa, vältränade bröstpartiet. Lagom solbränt ska det vara, och av den omslutande karaktären. Detta berättar en stor del av romancelitteraturens framsidor för mig. Oavsett om karln hör hemma i nutidens finansvärld, Englands regency-värld med slott och baler eller rent av är en oborstad highlander med tillhörande kilt: med eller utan halvt avsliten skjorta ska bröstet vara perfekt.
  • … och givetvis, GIVETVIS, ska inte den stackars hjältinnan plågas av onda dofter när hon omsluts av det där hårlösa bröstet. Ingen lukt från armhålorna, alltså, som nog är hårlösa de också (fast det framgår aldrig av bilderna, va?).
  • Överhuvudtaget utgår nog kroppslukter som är naturliga. En romance-man ska dofta svagt av läder, kanske rök (alltså tänk lägereldsdoft), mööööjligen lite häst om han hör hemma på 1800-talet, kanske en aning av någon dyr after-shave om han är från nutiden… men allra mest ska han dofta svagt odefinierat ”manligt”. (eh? Jaha?? Men inte svett dårå?)
  • Nu kommer vi till musklerna. Romancemannen är ett medicinskt under. Han är nämligen alltid, alltid vältränad. Musklerna på rätta ställena. Men lagom! Hård överallt utan att vara för stor. Och detta perfekta muskeltillstånd uppnås genom…. ja, det vet man inte. När hinner karln träna? Inte fasen får man välmusklade armar och en snygg bringa genom att sitta på hästryggen i Hyde Park och lyfta på hatten för vackra damer? Eller joggar de runt sina ägor varje gryning allihop? Tätt följt av diverse work-out?
  • Och då kommer vi automatiskt till nästa punkt hos romance-mannen: han behöver inte sova. Nej, natten är till för sex och samlevnad. Hela natten. Varje natt. Fram tills gryningen då romance-mannen studsar upp ur sängen, eftersom…
  • … alla män i romance tycks vara morgonpigga. Morgonstund har guld i mund. (tror fasen det, det är ju då han måste lägga in all den där hemliga träningen för att få den Rätt Musklade Kroppen) Det ska ridas, utkämpas dueller, beses marker eller om det nu är i nutid så handlar det förstås om viktiga möten på jobbet där Herr Romance förstås alltid är först, välförberedd, sval, välklädd…
  • … oj oj, jag glömde ta upp detta: Romancemannen klär sig alltid snyggt och smakfullt. Alltid. Inga skrikiga färgkombinationer, inga illasittande kläder, alltid välborstat, välknutet, välburet, genomtänkt, och så förstås: dyrt. Vilket för mig tillbaka till förra punkten där jag avbröt mig…
  • … välklädd och den som alternativt leder mötet eller är den som vinner alla diskussioner. För romancemannen är inte bara en jäkel i sängen. Nejdå, han är…
  • … förstås framgångsrik på jobbet. Karriären går spikrakt uppåt. VD eller CEO eller bara Himla Betydelsefull redan när han fyllt 30. Eller så är han (i alla historiska romaner) förstås rik redan från början, men förvaltar sitt gods och sitt arv på bästa sätt. Inget slösande eller spelande eller ogenomtänkta investeringar här inte. Det får bikaraktärerna i böckerna syssla med.
  • Så, ja. Romancemannen är rik. 1800-tal, 1300-tal, 2010-tal. Han är rik. Punkt.
  • Romancemannen får gärna ha någon slags titel, men det är mer vanligt i historisk romance. Det går tretton hertigar på dussinet hos romancemännen, så hertig funkar alltid. Markis kan vara OK. Baroner brukar mest vara lite sämre av någon anledning, de som spelar bort sina förmögenheter, har flyende haka och/eller kulmage samt tvivelaktig karaktär. Men enbart ”mr” kan funka, om mr ifråga är våldsamt rik. (ja, nu ser jag förstås på en viss mr Darcy).
  • Romancemannens röst? Mörk. Tänk basrösten i amerikanska dokumentärer?
  • Romancemannens hår? Av outgrundliga anledningar verkar även det för mesta vara mörkt. Blondiner tenderar vara som baronerna ovan – dem man inte riktigt kan lita på även om de är lockande från början.
  • Ögonen bör dock vara blå. Möjligen blågrå, som ett stormigt hav. Men absolut blå.
  • Och allt romancemannen KAN?! Han kan allt om viner, han kan rida, han kan allt om finare matlagning och är förstås den som effortless beställer på franska på fina dyra restaurangen. Han kan allt om hästar. Om jakt. Om hundar. Om krigföring. Om aktier. Om företagsledning. Om klädmärken. Smycken. Klockor.
  • Han älskar barn. Särskilt sina egna, men kan även skoja till det med andras barn (eftersom han kan allt om alla lekar, spel och aktuella fritidsysselsättningar). Han är den barnen direkt fattar förtroende för.
  • Han älskar den äldre generationen, och är den som på fester sätter sig en stund med gammelfaster Agatha och pratar med henne eftersom han genuint är intresserad av och förtjust i gammelfaster Agatha.
  • Och, helt förutom alla dessa dygder, kunskaper och yttre företräden, så är förstås romancekillen Den Finaste Karaktären av dem alla. Det är inte bara utsidan, utan även insidan som är fin. Han är ärlig, snäll, omtänksam, rolig och givetvis väldigt romantisk och kärleksfull.

Ja, jag älskar att läsa romance. Jag älskar verklighetsflykten det ger, och allra mest älskar jag att läsa om de omöjligt idealiska romancemännen. Tänk, bara! Perfektionen! Hårlösa bringorna! Alltihop! Så sneglar jag lite på oäkte maken där han sitter, med läsglasögon och slurpar på sin frukostyoghurt. Morgontrött är han. Köper lådvin och är lika glad för det. Rik kommer han aldrig att bli, och han vet ingenting om klädmärken eller smycken. Tränar gör han och glad för barn är han, men han gillar inte gammelfaster Agatha så där vidare värst och allvädersjackan är varken ny eller välsittande. Hans röst är inte jättemörk, men han är bra på att dammsuga. Och på att tömma råttfällor. Och på att skjutsa barn. Romancemän i all ära, men den här jag har är på riktigt. En riktig man. Och min.

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone

Skrivet av:

Publicerat: 8 november, 2017

Kategori: Kulturkoll, Romankoll

Visningar: 559

Taggar:

8 Responses to Romance-mannen

  1. Ann-Charlotte skriver:

    Vilket uppmärksamt och roligt inlägg … bra start på dagen 😀

  2. Mrs E skriver:

    Underbart inlägg, blir ju nästan sugen på att läsa lite romance nu 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *