När vi var bäst

Linda

Varje sommar när jag var barn packade mamma och pappa vår gula Volvo 245 knökfull och vi drog ut i Europa. Vi tillbringade några veckor på diverse campingplatser och ett av de starkaste minnen jag har är faktiskt sportrelaterade. Ingen hade tv i sitt tält eller ens sin husvagn och när det var sport på tv var det fullt runt campingplatsens förmodligen enda apparat. Människor och sportfantaster från olika länder möttes i en glädje som bestod, trots att favoritlagen och favoritspelarna inte var desamma. Självklart var fotboll en stor stor sport även då, men minst lika stor var tennisen. Jag minns otaliga matcher då Mats Wilander, Stefan Edberg och alla de andra svenska spelarna tävlade i Wimbledon. Det var stort och nästan alltid fanns en svensk spelare i final, ofta som vinnare. När jag tittar på statistiken inser jag att det handlar om en kort period sent 80-tal, då Stefan Edberg var i tre finaler, men det kändes som en evighet. Sedan var han knappast ensam, det svenska tennisundret innehöll många spelare.

När det kom till tennis var Sverige alltid vinnare och så var det även då jag och den då blivande maken såg Australian Open 2000. Året innan hade Tomas Enqvist varit i final och i år skulle han vinna. Det var så självklart, som det kan vara när allt går att vinna. Vi såg Enqvist åka ut i första omgången och det var André Agassi som vann. Vi trodde fortfarande att vi var bäst, men snart var det svenska tennisundret ett minne blott. Nu är tennis en sport jag sällan ser och jag tror inte att jag är ensam.

När vi bestämde att ha en sportvecka på Kulturkollo tänkte jag på Ulf Roosvald, som jag visste hade släppt en bok om det svenska tennisundret. Vi pratade om boken på Fyrahundrafemtios premiärfest, men sedan föll den i glömska. Jag har alltså ännu inte läst När vi var bäst, men är helt klart mycket nyfiken på den. För att få mer information vände jag mig till författaren själv.

Ulf Roosvald är frilansjournalist och författare i Göteborg. Han gillar främst reportageformen och medverkar återkommande i tidningar som Filter, Offside och Café. I höstas kom boken När vi var bäst – om en svensk guldålder, där Ulf och författarkollegan Mats Holm skriver om när Sverige var världens främsta tennisnation.
Tidigare har han bland annat skrivit böcker om Hammarbys fotbollslag och om Bokmässan i Göteborg.

Här berättar Ulf Roosvald mer om boken som handlar om mycket mer än tennis.Ulf__Mats_1

Ulf Roosvald och Mats Holm, foto Peter Widing.

Boken När vi var bäst, som du skrivit tillsammans med Mats Holm, handlar om det svenska tennisundret. Kan du berätta om den? Varför just tennis?

– Kortfattat är När vi var bäst en bok där Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg, våra tre världsettor, berättar om sina karriärer – och vi berättar om landet omkring dem. Mats Holm och jag är båda frilansjournalister och delar kontor i Göteborg. En dag fladdrade det förbi en nyhet i notisform om någon perifer svensk tennisspelare som hade vunnit eller förlorat en match i nån turnering som ingen bryr sig om. Vi kom att prata om hur det var när vi växte upp, då tennis genomsyrade så mycket i samhället, då alla – oavsett om de brydde sig om sport i övrigt – tycktes vara intresserade av tennis. Mats är född 1960 och jag 1970, tillsammans var vi alltså unga under de år då tennisen var som allra starkast i Sverige, vi hade de här spelarna som idoler när vi var barn och vi kände att det fanns något att berätta om den tidens Sverige.nar-vi-var-bast---bjorn-borg-mats-wilander-och-stefan-edberg-om-en-svensk-guldalder

Som vad?

– Sverige på 70-talet och en bit in på 80-talet toppade alla möjliga listor. Vi var världens rikaste land, hade världens bästa skolresultat och var– kanske mest intressant – på många sätt världens mest jämlika samhälle, där alla beslut verkade fattas i kollektivistisk anda. Det är väldigt intressant att Sverige just då fick fram Björn Borg, som blev världsstjärna i den mest individuella av alla sporter. Han bröt mot alla de ideal som vi trodde var gemensamma: han hoppade av skolan innan han gått ut nian, han flyttade till Monaco för att slippa betala skatt, han hängde med popstjärnor på Studio 54 i New York. Svenskarnas förhållande till Borg var extremt kluvet: vi beundrade och var stolta över hans tennis, men kunde inte stå för alla hans beslut. Det är väldigt likt vårt förhållande till Zlatan Ibrahimovic. Vi ville visa på den här kontrasten, och berätta om hur Sverige förändrades under de år då Mats Wilander och Stefan Edberg kom fram. Man kan ju se gamla bilder fladdra förbi på de här tennismatcherna ibland, men vi ville sätta dem i sitt sammanhang.

För många med mig var tennis sporten med stort S. Att missa en stor tennistävling som sändes på TV hände inte. Förstår de yngre läsarna tennisens storhet tror du?

– Nej, jag tror att det är svårt att begripa. En tennistränare i Växjö sa till mig att vår bok borde bli obligatorisk läsning för tennisungdomarna i klubben. ”På väggarna i vår hall sitter stora bilder på Wilander och Edberg, men killarna och tjejerna har ingen aning om vilka de är, de frågar aldrig om dem”. Vår bok är inte en ungdomsbok, men jag tror absolut att många yngre skulle gilla att läsa den. Olika läsare verkar ha olika favoritpartier av boken: en del gillar bäst när man kommer nära spelarna och de berättar om sina matcher, om hur det kändes, vad de gjorde. Andra uppskattar vår berättelse om det svenska samhället bäst, våra tillbakablickar och analyser, om man så vill.

[quote]Böcker om idrott ska bedömas på samma kriterier som andra böcker. Att avfärda en bok för att temat är sport blir lite som att säga ”jag är ointresserad av Nordpolen, så jag tänker inte läsa Expeditionen – min kärlekshistoria av Bea Uusma.[/quote]

Många ovilliga och ovana läsare hittade in i böckernas värld genom Zlatans bok. Hur kan du som sportförfattare bidra till ungas läslust?

–  Jag har genom åren skrivit mycket för fotbollsmagasinet Offside, och har via mina texter där fått flera tecken på att texter om sport kan vara en väg in till läsning. Högstadiekillar som aldrig läst något längre än en A4 plöjer plötsligt 30 boksidor om ett fotbollsderby i Istanbul, till exempel. Det är fint att få höra, men är inte så konstigt, alla styrs vi väl att läsa om ämnen vi är intresserade av. Samtidigt vill jag vända på det, det finns fina sportböcker som förtjänar att läsas av personer som inte är superintresserade av sport. Böcker om idrott ska bedömas på samma kriterier som andra böcker. Att avfärda en bok för att temat är sport blir lite som att säga ”jag är ointresserad av Nordpolen, så jag tänker inte läsa Expeditionen – min kärlekshistoria av Bea Uusma.

Därför tycker jag att Jag är Zlatan, framför allt första halvan, bör läsas av alla som är det minsta intresserade av integrationsproblematiken i Sverige. Det är, by far, det bästa och naknaste jag har läst om att vara svensk fast ändå inte. Annars kan jag rekommendera, på engelska i och för sig, boken The Miracle of Castel di Sangro av Joe McGinniss. En klassiker i fotbollslitteraturen, som kom 1999, där den amerikanske journalisten följer ett lag i den italienska tredjedivisionen och konfronteras med uppgjorda matcher och maffiakultur. Jag tror också att Klas Ingessons självbiografi Det är bara lite cancer, skriven tillsammans med Henrik Ekblom Ystén, kommer att vara ypperlig läsning för både unga och gamla, fotbollsintresserade och icke fotbollsintresserade när den kommer senare i vår. Nu svarade jag inte på frågan, tror jag.

Kanske inte. Har du något svar?

–  Inte mer än det jag sa, egentligen, att ungas läslust kan väckas genom bra böcker om ett ämne som intresserar dem. Men oavsett det, så är sport ett tacksamt ämne att skriva om. Det finns vinnare och förlorare, hjältar och syndabockar, förhoppningar som uppfylls eller blir till besvikelser. Man kan lära sig överraskande mycket om livet och samhället av att lyssna till hur elitidrottare lyckas eller misslyckas. Samtidigt var en av våra utmaningar när vi skrev När vi var bäst var att inte dra för stora växlar på paralleller som vi upptäckte. Det kan vara frestande att konstruera samband mellan samhällsutvecklingen och ett resultat på tennisbanan. Jag hoppas att vi undvikit detta.

Nu är det kanske lite som att välja mellan sina barn, men vem av de svenska tennisstjärnorna håller du högst? Varför?

– De är alla tre fascinerande personligheter och bör slippa att jämföras. Mats Wilander är intressant eftersom han utanför banan är en livsnjutare och en sökare, men som nådde framgång på banan genom att vara envetnare och envisare än någon annan. Stefan Edberg är tvärtom: blyg och tillbakadragen privat, men aggressiv och elegant i spelet. Störst är förstås ändå Björn Borg. Dels till meriterna, men ännu mer för att han gick i bräschen. Han drevs av en benhård inre vilja att träna, spela och bli bäst. Han fick ta otaliga smällar på vägen, och om han inte hade tagit dem hade resten av de svenska spelarna knappast kommit fram över huvud taget.