De förklädda flickorna i Kabul – hur upprörd kan man bli?

anna-top

Mycket.

De förklädda flickorna i Kabul är sådan läsning som man måste smälta i små portioner och som man måste pausa ifrån för att riktigt kunna ta in. Jenny Nordbergs reportagebok är en djupdykning i synen på könsroller och kvinnors möjligheter att styra över sitt eget liv i Afghanistan idag. Hon tar mig med till en värld där kvinnor i princip inte har något värde alls. Hon beskriver ett land där förtrycket och ojämlikheten mellan könen är så självklara att de knappast ifrågasätts – det enda sättet att uppnå viss frihet är att faktiskt, under några år i barndomen, byta kön.

Jenny har letat upp ett antal familjer som låter sina döttar växa upp som pojkar och sedan har hon intervjuat familjerna och i några fall också barnen/ungdomarna själva. Nordberg berättar om hur familjer med olika bakgrund väljer att uppfostra sina flickor som söner för att familjen har behov av en son. Det kan vara så att familjen behöver ytterligare en inkomst genom att ha ett barn som arbetar, eller för att skolvägen är för farlig och pojkförklädnad innebär en liten säkerhet, ­eller att familjen saknar söner och måste se ut som en komplett familj inför byn. I Afghanistan lever man i ett samhälle som kräver söner till nästan vilket pris som helst.

Bacha Posh är benämningen på de här barnen som föds som flickor och uppfostras som pojkar, det verkar allmänt accepterat i samhället att göra så bara flickan får återgå till att bli flicka innan puberteten. I ett land där unga flickors heder är oerhört viktig för familjens status och där kvinnor mycket sällan kan leva ett självständigt liv kan man ju som utomstående västerlänning bli mycket konfunderad över den här sedvänjan. Nordgren lotsar mig pedagogiskt genom gamla traditioner och mer nutida politiska beslut, hon analyserar och diskuterar och låter mig som läsare känna flera olika kvinnor på djupet. Och samtidigt så kan jag nästan inte läsa eftersom jag blir så upprörd att det inte går att fortsätta …

Tack till Jenny Nordberg som genom sitt envetna och målmedvetna journalistiska arbete och sin tydliga, sakliga presentation av det hon sett låter mig ta del av de här kvinnornas historier. Mitt intresse för landet ökar desto mer jag läser om det. Om man vill läsa skönlitterärt från/om Afghanistan så kan jag rekommendera:
Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
Jord och Aska av Atiq Rahimi
Den förspillda vakan av Nadeem Aslam
En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: De förklädda flickorna i Kabul
Författare: Jenny Nordberg
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2015[/box]

Anna

Jag är en sån som läser ofta och mycket, gärna böcker från hela världen. Reser jorden runt via läsfåtöljen och gillar att diskutera det lästa med andra. Ljudbokslyssnare.

Visa alla inlägg av Anna →

2 svar på “De förklädda flickorna i Kabul – hur upprörd kan man bli?

  1. Det är just för att jag blir så upprörd att jag har svårt att läsa böcker som den här. Har även läst Tusen strålande solar. Mådde så dåligt. Jag kan inte låta bli att grubbla över hur det har blivit så här. När började det? Har det alltid varit på samma sätt, sedan vi började gå på två ben? Samma hederskultur och tankar om mäns överhöghet finns ju över hela jordklotet, även om det i vissa delar har luckrats upp en del, som t.ex. i Sverige.

    1. Ja, det är intressanta tankar. Jag läste (tror att det var eminente Lasse Bergs bok) att hederskulturer verkar vara lika gammalt som när människan blev bofasta och utvecklade en odlingskultur. Då blev ägandet viktigt inklusive gränser, familjemedlemmarnas lojalitet osv. Lasse Bergs böcker om Afrika tycker jag är så intressanta som historieskrivning. Någon stans finns väl religionen med som en komponent här också – i de monoteistiska religionerna verkar hederskulturen var mer utbredd. Hierarki och patriarkat är nyckelord? Nu svamlar jag, upplys mig gärna om det är någon läsare som vet mer om ämnet.

Kommentarer är stängda.