Tillbaka till Flambards

Lotta
Det började med Vitnos. Böckerna om det gotländska lilla russet med alla sina djurkompisar var en av mina favoritserier som liten. Vitnos skiljer sig en del från alla de andra hästböckerna som följde sen. Här var det Vitnos och hans kompisar som var huvudpersonerna, hade mänskliga röster, och människorna fanns där bara i bakgrunden.  

Efter Vitnos tog de “riktiga” hästböckerna vid. Det var Britta och Silver, Maria och Blå Prinsen, Lotte, Jo , Jill och Pysen. Black Beauty, Svarta Hingsten och Min vän Flicka. Det var Min Häst med Broknäsflickorna och Mulle. Hästarna på Ekeby, Vildhästen från Santander och bokklubben Silverhingsten med nya böcker varje månad. Och hur många av systrarna Pullein-Thompsons bortåt tvåhundra böcker har jag läst? Jag kan idag inte minnas titeln på en enda, men jag vet att jag läst många, många. Som jag älskade mina hästböcker. Jag läste dag ut och dag in och drömde om en egen ponny.

När jag började drömma mig tillbaka till min ungdoms hästboksglansdagar och leta i minnesbanken efter alla mina favoriter slog Flambards plötsligt ner som en blixt. Jag har inte tänkt på bokserien – eller tv-serien – på säkert 20 år men härom veckan blev jag helt besatt av tanken på Flambards. Herregud vad jag älskade Flambards!

Flambards, av brittiska K M Peyton, är en trilogi om den föräldralösa arvtagerskan Christina vid tiden för första världskriget. En trilogi som utökades till fyra böcker. Jag minns knappt handlingen – hästar, rävjakt, flygplan, kärlek – men jag minns känslan.

K M Peyton hade för avsikt att skriva en romantisk serie för vuxna, men då huvudpersonen Christina var 13 år när första boken startade så marknadsfördes boken som barnbok. Idag skulle den kanske gått som YA, men på 1960-talet blev det helt enkelt en flickbok, för flickor i alla åldrar. Peyton fick arga brev från upprörda mödrar som tyckte att det var minst sagt olämplig läsning för deras döttrar.

Mitt mål för sommaren är att antingen läsa om eller se om tv-serien. Jag har inte bestämt mig för vilket. Jag tror att tv-serien blir lättare att få tag på, och kanske är det mer förlåtande om jag nu inte tycker om den lika mycket som minnet säger mig. Det är läskigare att läsa om en älskad bok än att se om en tv-serie. Är det någon som sett/läst Flambards i vuxen ålder och kan berätta om den är lika bra som jag minns?

Och är det någon som har tips på hästböcker för vuxna? För ett tag sedan läste jag Lucy Robinsons The Day We Disappeared där en tjej tog jobb som hästskötare hos en elitryttare, och trots att det inte var själva huvudhandlingen i boken så insåg jag när jag läste hur mycket jag saknat hästböckerna. Men det är dåligt med hästböcker för vuxna. Pia Hagmar kom härom året med Du och jag och vi som var just det, en hästbok för vuxen publik. Jag tyckte tyvärr inte att boken var särskilt bra, men jag applåderar tanken. Vi är många som vuxit upp med hästböcker och jag tror att många av oss gärna skulle läsa vuxenvarianter. Men i brist på sådana så får jag väl försöka leta upp ett ex av Jilly Coopers Ryttare

8 comments
  1. Nämen…insåg att jag aldrig har läst Flambards. Och det måste jag definitivt göra, känner jag. Och tänk – jag kollade och såg att vi till och med har dem på biblioteket där jag jobbar! Yej!!

  2. Hästböcker för vuxna är en strålande idé! Läste också mycket hästböcker som barn, fram för allt Britta och Silver och Jill men också annat som Flambards. Det är delvis på grund av hästböckerna som jag ar börjat rida nu i vuxen ålder. Äntligen får jag veta vad alla mystiska ord verkligen betyder: vojlock, karled, skimmel, skänkelvikning och så vidare.

    1. Önskar att jag också kunde få göra skänkelvikningar på riktigt. Allergisk. 🙁

  3. Jag är gammal hästtjej och hästbokstjej och fick precis som du sug efter vuxenbok med hästinslag efter att ha läst “The Day We Disappeared”! Kommer tyvärr inte på något annat än Jilly Cooper, haha (great minds).

  4. Vitnos var min första riktiga serie som jag läste slaviskt, men det blev inte så många fler hästböcker för mig. Men Min häst läste jag då och då 🙂

Comments are closed.