Att mejsla fram en människa med ord

Linda

Föst ut på lördagens Stockholm Literature är ett samtal mellan Marie NDiaye och Jonas Hassen Khemiri. Titeln ovan ger höga förväntningar på innehållet, för visst är det så att författare gör just detta, mejslar fram människor med ord. Nu tillhör NDiaye de författare (och de är många) som jag länge tänkt läsa något av, men ännu inte läst något av, men Khemiri har i sin senaste bok Allt jag inte minns verkligen försökt att vrida och vända på orden för att skapa en så komplex bild av människor han bara kan. NDiayes senaste bok Ladivine handlar om ett smärtsamt mor- och dotterförhållande och verkar riktigt bra. Mest sugen är jag dock på att läsa Tre starka kvinnor.

Jonas Hassen Khemiri har en plan att samtalet ska handla om generationer, ord och hundar. Då NDiaye önskar att få tala franska, så samtalet tolkas därför.


Khemiris första fråga handlar om huruvida det finns ett speciellt tillfälle då NDiaye insåg att hon ville skriva. NDiaye debuterade redan som sjuttonårin och har levt med övertygelsen om hon måste bli författare. Hon menar att hon inte hade något val, hon var tvingen att skriva. Hon var en mycket tyst flicka, men hade många ord inom sig som behövxe komma ut och då skrev hon. Ett öde helt enkelt, men inget kravfyllt sådant. Däremot ville hon ägna tiden åt skrivandet och ville därför inte studera vidare efter gymnasiet. Hon ville inte lockas att göra något annat än att skriva då det vore ett svek mot ödet.

Nu är NDiaye inte tyst, utan talar mycket och länge. Jag är imponerad av tolkningen och hur Khemiri lyckas hålla i samtalet. Kanske förstår han franska, det verkar han göra, annars måste det vara svårt att lyssna pch se intresserad ut, vilket han gör. Andra frågan handlar om hur idén till senaste boken kom till henne, via teman, karaktärer eller något annat?

NDiaye berättar om att bilden av en hund kom först, en hund som var mystisk och  hur människor undrade om det verkligen var en hund eller en människa som genomgått en metamorfos. Hon är intresserad av hur människor kan förändras och bli något annat. Hunden i berättelsen har tidigare varit människa.

Hon återkommer sedan till Tre kvinnor och påpekar att de böcker som prisas görs det av en slump, att det egentligen inte  om kvalitet. Det gör dock att en bok blir mer läst. Nu har jag svårt att se att NDiaye inte är värd sina priser, men visst är det ett intressant resonemang.

I Ladivin finns flera kvinnor och Khemiri ber NDiaye beskriva Ladivine den äldre. I början fäste hon sig vid henne, men ville att hon skulle förbli ganska vag. Det vi får veta är att hon är städerska, men efter ett tiotal sidor får vi också veta att hon kanske är negress, via ett glåpord. Ursprunget är dock oklart, men trots detta har många utgått ifrån att hon har rötter i Afrika. Hon hänvisar sedan till Khemiris bok Montecore och karaktären Melinda som vi också får veta saker om via glåpord.

Khemiri återknyter till vårt behov av att kategorisera. Hur namn och ord ger oss ledtrådar och får oss att dra slutsatser om människor. I Ladivine är namnen viktiga. En av karaktärerna byter namn och få ett annan liv med en annan identitet. Jag tänker också på morgonens DN där en undersökning presenterades som visade att ett stort antal svenskar, jag tro det var 20%, anser att det går att dela in människor i raser och gårdagens besök på Playground, Världskulturmuseets utställning och den färgkarta som finns där för att visa att vi inte alls har de fem färger som emojis ger oss.

Förnamnet ger andra en bild av oss och vilka vi är och genom att byta det kan vi bli sedda som andra och därmed bli någon annan. I boken så bäljer Malinka en ny identitet och även om det är en smärtsam process säger NDiaye att det är ganska sympatiskt att kunna byta namn under livet och inte behöva ha bara ett namn som någon annan dessutom har valt åt oss. Hon talar om sitt namn Marie NDiaye, som ger vissa signaler. Hennes mammas efternamn Rousseau hade inte passat lika bra, säger hon, men kanske hade kunnat vara kul att ha det för att skapa reaktioner.  Jonas Hassen Khemiri talar om hur han inte känt sig  som en Jonas, men att han räddats av att inte se ett namn som något permanent.

Att Ladivine är en bok där temat klass är genomgående trots att det inte är ett manifest, är något Khemiri undrar över. Varför är Ladivine den äldre “städerskan”? På franska är det snarare tjänarinna

och det är hennes dotter Malinka som gör det. Dottern hyser ett agg mot sin mor, vill hålla ett avstånd och skäms lite för henne. Att hon alltid är redo att tjäna någon annan.

Och så hunden, den vill Khemiri tala mer om. Hunden som är ett hot och samtidigt en trygghet. Han återkopplar till att NDiaye säger sig ha börjat med hunden, eller idén om hunde och undrar vilken betydelse och roll den hade i skrivandet. NDiaye berättar att hon slogs av bilden, då hundar och fåglar är de djur som ofta kan iakttas i en stadsmijö. I hundars ögon kan vi ofta se något outgrundligt. Det finns i romanens hund, som är en människa med “hundskal” och då betyder blicken något annat.  En hund är inte mycket värd, den räknas mindre än människan, men kanske kan hundskalen ge en viss frihet och därför kan det ses som tur att  få ett sådant. Den äldre Ladivine ever ett eländigt liv, eller verkar göra det, men  även om hon inte förändrats till hund har hon på ett sätt flytt från sitt liv, hon ser sig själv som stark, men enligt andra är hon det inte. Även en flykt in i demens kan vara en flykt in i en annan skepnad och där fick vi en koppling till Khemiris bok som inte hann utforskas nu.