Kärlek, kaffe och böcker …

Förra gången jag var föräldraledig fick jag för mig att jag skulle äntligen skulle binge watcha den där TV-serien som tydligen alla i min generation har suttit som klistrade vid, ständigt refererar till och verkar älska över allt annat. Dessutom återförenades skådespelarna för en miniserie på Netflix samma år (2016) vilket jag såg som en utmärkt ursäkt för att nu skulle det hända. Jag pratar naturligtvis om Gilmore Girls. I sju säsonger spelade Lauren Graham och Alexis Bledel mor och dotter, Lorelei och Rory, i en småstad i USA. I sju år dejtar de olika killar, dricker mängder med kaffe och läser diverse böcker. Nog låter det som klippt och skuret för undertecknad? Rappa repliker och humorgeniet Melissa McCarthy i en tidig roll där hon dessutom får spela en helt vanlig kvinna och inte bara en helt vanlig TJOCK kvinna. Det måste jag verkligen ge dem som klart positivt och befriande skönt. Även om huvudpersonerna naturligtvis måste vara trådsmala och vackra ändå.

Alexis BLedel som Rory Gilmore
Lauren Graham spelade Lorelei Gilmore

Så vad är det då jag missar? För något är det uppenbarligen. TV-serien har prisats och utsetts till en av världens 100 bästa av Time Magazine. Jag gav den ungefär två säsonger innan jag tillslut gav upp. För ärligt talat. Lorelei GIlmore? Nej, det är inte rappa repliker, det är STÖRIGA repliker. Inte alltid särskilt snälla och oerhört självupptagna. Lorelei är mer tonåring än sin dotter. Nej, hon är inte underfundig, charmig och rolig. Hon är mer bara enerverande och pratar heeeela tiden. Jag tycker egentligen att det är väldigt sympatiskt med en serie som riktar sig lika mycket till ungdomar som till vuxna och som lyckas blanda in flera generationer på ett naturligt sätt.

Hur lyckades man dra ut på det här i sju år? Och sedan i en återförening på fyra av snitt? Jag ville verkligen tycka om det här men jag hade troligtvis undvikit båda två om de hade bott här i närheten. Herregud, vilken egenkär och energisk människa liksom. Och Rory är faktiskt inte så himla mycket bättre, även om hon är ursäktad som tonåring.

Jag är medveten om att jag förmodligen får hela bokbloggarmaffian efter mig nu då Gilmore Girls verkar vara lite av en helig ko. Är det något som gått förlorat genom åren? Borde jag sett den när jag var runt 20 istället? Då var jag fullt upptagen med att kolla på Vänner, Buffy och Sex & the City (som väl inte heller åldrats helt värdigt i och för sig).

Kan någon upplysa mig om det fantastiska med den här serien, som jag personligen tyckte häöll på alldeles för länge, när fantastiska TV-serier som Veronica Mars läggs ner utan något riktigt avslut. Är jag den enda som inte ser storheten? Diskutera i smågrupper så återkommer jag efter en balja med kaffe. Det har vi i alla fall gemensamt. Gilmore girls och jag. Åsikten att kaffe är en del av livets väsentligheter.

 

6 comments Add yours
  1. Jag misstänker att det är som du säger: något har gått förlorat med tiden. Såg man och gillade då, så är det lättare att bara fortsätta gilla om man ser om. Men det är givetvis bara en teori. Jag älskade serien när den kom men avskydde de fyra årstidsavsnitten som kom 2016, jag tyckte både Lorelai och Rory var helt fruktansvärda och kände inte igen dem alls.

    1. Haha, men det är ju det jag tycker om originalet också. Sååå dryga.:) Har dock förstått att alla tycks rörande eniga om att de nya avsnitten inte skulle ha gjorts.

  2. Vänner är en serie som jag uppfattar inte har åldrats väl, men många av mina gymnasieelever ser den nu och älskar, så jag har kanske fel.

    1. Alltså detta, ja, jag har elever och småsläktingar som tittar på Vänner nu också och gillar. Jag har själv samma åsikt som du, att en hel del humor känns lite.. unken.. till och med? Men verkar ju poppis så jag vet inte. Tror man kanske bara köper kontexten (det funkade då) och tittar på?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.