Jag gillade i alla fall Cujo

Lotta

Alltså vad ska jag skriva om Stephen King? Jag gillar honom inte som författare och har inte gjort det på 30 år. Jag gillade honom som barn, då jag som 10-åring lät mig skrämmas av Cujo och utvecklade en rädsla för rabies som hållt i sig till vuxen ålder.

Men mer då? Ja… The Shining var förstås bra. Mest som film. Men jag har redan skrivit om min favoritskrämselscen i trappan mer än en gång så det vore fantasilöst att skriva om den igen. Och Lida var också bra. Även den mest som film.

Men i övrigt så lyckades inte King varken skrämma mig eller intressera mig. Jurtjyrkogården? Meh. Det? För lång. Talismanen? För tråkig. Knackarna? Ha ha ha. Benrangel? För seg. Sömnlös? Knappast. Zzzzz. Ja sådär höll det på. Jag och en kompis läste massor av King under tonåren – han älskade, jag försökte. Jag kämpade på med mina King för jag hoppades trots allt på en ny Cujo, men alla böcker spårade iväg åt konstiga håll och jag blev inte det minsta skrämd.

Min sista King läste jag på tidigt 2000-tal: Drömfångare. Sen la jag ner det här med King. Vi klickar inte, han skräms inte, han intresserar mig inte. Jag fattar inte grejen med honom helt enkelt. Vem blir skrämd av King som passerat 12 år tänker jag? Äcklad? Ja möjligen? Förvirrad? Säkert. Uttråkad? Definitivt.

Så förlåt mig alla King-älskare. Men jag gillade i alla fall Cujo.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.