När festen är slut

När festen är över kommer baksmällan, eller i slutet av september boksmällan, eller bara en allmän tomhetskänsla att nu är det roliga över och man har ingen aning om när nästa fest kommer att bli. I de här tiderna vet man verkligen inte när nästa fest kommer att bli av.

När man som jag passerat 40 och faktiskt närmar sig 50, så har jag insett att de roliga festernas dagar är över. Som mest har jag kanske 10 roliga fester kvar att gå på i hela mitt liv. Och då menar jag riktigt roliga, välplanerade, födelsedagsfester, maskerader, bröllop eller dylikt. Trettioårsfesternas tid är nog förbi. Möjligen ett skojsigt 40-årskalas till. Mer troligt ett par 50-årskalas – men folk (läs mina vänner) har nästan aldrig fest. Det är så jobbigt med stora kalas, mycket folk, vill inte, orkar inte, hinner inte etc. Man firar hellre med familjen eller drar iväg på en resa. Och 60-årsfester… är de ens roliga? Det känns som att 50-årsfesterna är sista riktiga fest-festerna innan festeriet är över.

Alla jag känner har redan gift sig, eller skilt sig och gift om sig, eller tänker aldrig gifta sig, och om de ställer till med bröllop blir det bara en liten ceremoni helt utan fest. Om jag har tur kanske jag får gå på ett eller två bröllop till i mitt liv. Och det är nästan mest sorgligt av allt eftersom ingen älskar bröllop mer än jag, och jag är en fantastisk bröllopsgäst som alltid håller tal eller skriver en sång.

Så det är fattigt på festfronten. Max 10 brakfester till, i hela mitt liv. Och jag tror nästan att jag tagit i, mer sannolikt kanske 5. Fem fester kvar innan jag dör? Ska livet vara så? Det är så sorgligt att jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Själv hör jag till den kategorin som vill ha fest jämt. Fira allt som firas kan. Jag skulle gärna haft 41-årsfest, 42-årsfest, 43-årsfest, 44-årsfest.. och så vidare. Men det känns lite fånigt, inte riktigt socialt accepterat, och jag vågar inte riktigt. Jag tar det möjligen efter 50. Jag hoppas att modet kommer efter 50.