Kategorier
Kulturkoll

När festen är slut

Lotta

När festen är över kommer baksmällan, eller i slutet av september boksmällan, eller bara en allmän tomhetskänsla att nu är det roliga över och man har ingen aning om när nästa fest kommer att bli. I de här tiderna vet man verkligen inte när nästa fest kommer att bli av.

När man som jag passerat 40 och faktiskt närmar sig 50, så har jag insett att de roliga festernas dagar är över. Som mest har jag kanske 10 roliga fester kvar att gå på i hela mitt liv. Och då menar jag riktigt roliga, välplanerade, födelsedagsfester, maskerader, bröllop eller dylikt. Trettioårsfesternas tid är nog förbi. Möjligen ett skojsigt 40-årskalas till. Mer troligt ett par 50-årskalas – men folk (läs mina vänner) har nästan aldrig fest. Det är så jobbigt med stora kalas, mycket folk, vill inte, orkar inte, hinner inte etc. Man firar hellre med familjen eller drar iväg på en resa. Och 60-årsfester… är de ens roliga? Det känns som att 50-årsfesterna är sista riktiga fest-festerna innan festeriet är över.

Alla jag känner har redan gift sig, eller skilt sig och gift om sig, eller tänker aldrig gifta sig, och om de ställer till med bröllop blir det bara en liten ceremoni helt utan fest. Om jag har tur kanske jag får gå på ett eller två bröllop till i mitt liv. Och det är nästan mest sorgligt av allt eftersom ingen älskar bröllop mer än jag, och jag är en fantastisk bröllopsgäst som alltid håller tal eller skriver en sång.

Så det är fattigt på festfronten. Max 10 brakfester till, i hela mitt liv. Och jag tror nästan att jag tagit i, mer sannolikt kanske 5. Fem fester kvar innan jag dör? Ska livet vara så? Det är så sorgligt att jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Själv hör jag till den kategorin som vill ha fest jämt. Fira allt som firas kan. Jag skulle gärna haft 41-årsfest, 42-årsfest, 43-årsfest, 44-årsfest.. och så vidare. Men det känns lite fånigt, inte riktigt socialt accepterat, och jag vågar inte riktigt. Jag tar det möjligen efter 50. Jag hoppas att modet kommer efter 50.

 

 

 

Kategorier
Kulturkoll Sakprosakoll

Fira med en glass

linje-ulrica

Oj, vad vi har firat på sistone – om än mest digitalt. Jubilerande författare och litterära karaktärer, studenter och skolavslutning, musikartister och historiska händelser. Ja, och till och med en vanlig måndag! Finns det något kvar att fira då? Ja, för tusan! Fira allt ni kommer åt. Det känns extra viktigt just nu. Kvar att fira i sommar för min familj är t.ex. att att min dotter fyller 12 år, att min svägerska fyller 50 år, 13-årig bröllopsdag, svärfars och makens födelsedag och mot sensommaren firar vi en nybliven pensionär.  Ja, och semester förstås. De ska vi fira fast den kanske inte riktigt blir som vi tänkt. På semestern har jag och barnen kommit överens om att man får minns en glass om dagen. Maken är inte helt med på det, men vad vet han …

Igår hade mina barn skolavslutning och det firade vi traditionsenligt med att fika med det största kulglassarna vi kunde hitta. Mums! Glass är ju något av det bästa som finns.

Titel: Godare glass utan glassmaskin
Författare: Camilla Hamid
Förlag: Bonnier Fakta
Utgivningsår: 2020

Är man sugen på att göra egen glass så tipsar jag om Camilla Hamids bok Godare glass utan glassmaskin. Här finns otroligt smarriga recept på glass, glasstårtor och milkshakes. Den här blåbärsglassen tror jag kommer att bli en sommarfavorit.

Blåbärsglass (cirka 1,5 liter glass)

Ingredienser
8 dl blåbär, färska eller frysta
1 citron, pressade saften
2 dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
5 dl vispgrädde

Gör så här:
– Mixa blåbär, citronsaft, socker och vaniljsocker slätt med stavmixer.
– Vispa grädden till mjuka toppar med en elvisp. Tillsätt blåbärspurén och vänd försiktigt samman med en slickepott till en jämn smet.
– Häll smeten i en form som rymmer cirka 1 ½ liter. Täck formen med plastfolie och låt den stå i frysen i minst 6 timmar, helst över natten.
– Låt gärna tina före servering: i 5‒10 minuter i rumstemperatur eller i cirka 15 minuter i kylskåp.

Bild: pexels.com

Kategorier
Barnbokskoll Evenemangskoll

Grattis, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump!

carolina-top

I år är det 75 år sedan den första boken om Pippi Långstrump gavs ut i Sverige, och det ska ju så klart firas. Själv hade hon alldeles säkert firat det genom att ta största biten av gräddtårtan på kaffekalaset, och sedan eventuellt också trycka hela tårtan upp i ansiktet på sig själv. Bara för att hon kan, liksom.

Men hur ska vi fira det, då? Ett bra sätt är ju att jobba med Pippi i skolan (och nu klev jag lite o-elegant (med för stora kängor och vippiga flätor) in i min jobbroll, skolbibliotekarierollen). Låt Pippifirandet gifta sig med skolbiblioteket, lyft in skönlitteraturen i undervisningen och dra nytta av Pippis värld för att lära, skapa, prata och inspirera:

  • Om vi börjar med tårtätandet, det där kafferepet Pippi får gå på hemma hos Tommy och Annika. Läs högt om det och prata sedan om: vad är ens ett kafferep? Vilka gick på sådana? Vad gjorde de där? Finns de nu?
  • Skolan förr och nu – läs om när Pippi följer med till skolan och prata om hur den var då jämfört med nu, lokaler, vad barnen hade på sig, material och böcker, skoltider och skoldagar, matsal/matsäck… och vad är ens en kulram och hur fungerar en sådan?
  • Affärerna som Pippi går i när hon handlar – hur funkar de med bodbiträden och diskbetjäning? Hur går det till nu när vi åker och handlar mat, till exempel? När blev det sån skillnad, och varför?
  • Vad är en spunk?? Det kan man verkligen fråga sig. Troligen vet inte ens Pippi detta – fast hon går minsann och letar spunk en hel dag tillsammans med Tommy och Annika. Och eftersom ingen riktigt vet – så kan alla skriva en egen berättelse om vad ”spunk” är för dem. Eller rita en bild.
  • Ut i världen: Vad heter Pippi på grekiska? Hur många språk finns Pippi översatt till? Hur ser Pippi ut i Tyskland?
  • Denna Pippi sprider ju mängder av citat omkring sig – varför inte låta dessa bli utgångspunkt för diskussioner? Ta till exempel mycket brännbara ”Lever vi inte i ett fritt land, kanske? Får man inte gå hur man vill?” (sagt av Pippi i Pippi Långstrump) som ju kan vara intressant i coronatider. Eller underbara ”Nej, jag lider inte av fräknar”, sa Pippi. Då förstod damen. Men så kastade hon en blick på Pippi och utbrast: ”Jamen, kära barn, du har ju hela ansiktet fullt med fräknar!” ”Javisst”, sa Pippi. ”Men jag lider inte av dom. Jag gillar dom! Gomorron!” (ur Pippi går i affärer)

Citaten ovan finns, tillsammans med många fler, här på Pippis sidor på astridlindgren.com

Och på Pippis egen 75-års-kalas-hemsida på astridlingren.com finns en hel lista med olika aktiviteter att göra i skolan. Ofta även med arbetsmaterial, eller länkar till vidare information och material!

Kategorier
Kulturkoll

En milstolpe – många fler kommer följa

helena-top

Idag slutar våra killar i nian. I nian! Det är bara ett andetag sedan jag levde mina dagar i soffan, med mysbyxor och ingen integritet över huvud taget kring den egna kroppen eller knoppen. Jag följde deras minsta kommando. Mata, byta, sova, tvätta, mata, byta, sova. Kärleken bubblade över sina förutsedda gränser – jag trodde faktiskt inte jag kunde ha så mycket kärlek i kroppen som jag hade. Och har! Men jag glömmer inte heller den förlamande tröttheten som ibland helt enkelt svämmade över i tårar.

Nu slutar de här vilda, roliga, viljestarka, varma, känslosamma, gosiga, arga, trotsiga, lata, kärleksfulla killarna i nian. Jag kan inte greppa det. Vad hände mellan soffan och denna dag?

Någonstans där emellan sa ni era första ord. Tro det eller ej, men en av er valde att säga “traktor” som sitt första ord till mammans stora förtret. En av er tog sitt livs första steg vid tio månaders ålder. En av er käkade oliver – och fortfarande gör – som om det vore godis.

En av er gjorde en (imponerande) luftfärd då du tänkte att det var en bra idé att skjutsa på cykeln på en grusväg i rejält medlut. Du körde moppe i shorts och brände upp benen på avgasröret och cyklade barfota och missade pedalen. Du gick dessutom in med hull och hår i skattjakten i skogen på idrottslektionerna med resultatet att du kom hem med helt sönderrivna ben. Om och om igen.

Någonstans däremellan vägrade en av er att läsa hemma, men läste tegelstenar i skolan (fick jag minsann hör på omvägar). Du har en fantastisk fantasi och är en underbar historieberättare.

Någonstans däremellan växte ni båda förbi mig och nu är mamman kortast i familjen. Någonstans där blev ni tonåringar; brötar, grymtar och verkar ha helt tappat förmågan att smyga eller prata med små bokstäver. Men fortfarande lika roliga, viljestarka, varma, känslosamma och gosiga.

Idag slutar våra killar i nian. I nian! Denna dag är en milstolpe i era liv. Ni kommer så småningom att förstå att det kommer allt fler. Och kanske mer avgörande, mer viktiga. Men just nu är ni här.

Om vi ska ge er ett råd på vägen, så är det: Var snäll! Var snäll mot dig själv. Mot andra. Mot livet. Var modig och stå upp för dig själv. Lev nära hjärtat! (Och ta ingen skit!)

Ha det bäst!

Mamma & pappa

Foto: privat

Kategorier
Romankoll Ungdomsbokskoll

Snart tar vi paus från skolan, eller inte …

Linda
I fredags firade vi årets studenter och imorgon är det dags för eleverna i år 1 och 2 att få sommarlov. Det har varit en märklig vår där distansundervisningen gjort att kontakten mellan lärare och elever verkligen har försvårats och försämrats. Det är alltså inte bara skolavslutningen vi firar, utan också att vi (förhoppningsvis) kan komma tillbaka i höst till en mer vanlig situation.

För den som saknar skolan under ledigheten tänkte jag tipsa om lite skolrelaterad läsning att njuta av för såväl unga som gamla:

Anna Ahlunds senaste bok Ganska nära sanningen utspelar sig på fiktiva Sibylla allmänestetiska läroverk i Uppsala där huvudpersonen Nico börjar den fiktiva utbildningen allmänestetisk linje.

Lite äldre, men fortfarande läsvärd är Sara Bergmark Elfgrens Norra Latin som också den utspelar sig på en fiktiv skola med estetprogram.

Korridorer är en helt ny novellsamling av Ester Roxberg och Moa Eriksson Sandberg som rör sig i högstadiets korridorer och ibland utanför dem. En riktigt fin bok.

Moa Eriksson Sandberg har också skrivit en lättläst serie om tre vänner som utspelar sig under sista årets på gymnasiet och tiden därefter. De heter Azras bok , Linns bok och Nicos bok. Rekommenderas!

Om det inte är just skolmiljön som lockar vill jag tipsa om en av förra årets bästa ungdomsböcker Är det nu allt börjar? av Siri Spont. Den utspelar sig på en språkresa i södra England som är minst sagt händelserik och inte bara på ett bra sätt.

Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld handlar om Sigge som flyttar från Stockholm till en mindre ort och ägnar sommaren åt att skapa ett nytt liv och en ny stil åt sig själv, som förhoppningsvis ska göra att det funkar bättre i den nya skolan än den andra.

Eller så är det kanske lärarna du vill fokusera på? Då rekommenderar jag verkligen Som en öppen bok av Sara Molin om svenskläraren Clara och hennes ganska hemska kollegor och elever.

 

BIld av PublicDomainPictures från Pixabay

 

Kategorier
Kulturkoll

Låt oss fira en kväll i juni

Den här våren har varit en vår där känslan av att det var bättre förr har legat nära till hands. Nostalgin har flödat i tv-tablåer och jag själv har smågnolat på låtar från min barndom. Ni vet de där melodierna som man kan både text och melodi till och som liksom ligger vilande i något slags minne där det bara krävs ett ackord i introt så poppar de upp? Emellanåt dyker de förstås upp i något allsångsprogram också och särskilt då i samband med olika jubileum. Lyckliga gatan, Brev från kolonien och så förstås En kväll i juni.

Grattis Lasse Berghagen som i år fyller 75 och som i mer än 50 år har skrivit låtar som jag och många med mig kan sjunga med i. Bli lite lagom nostalgiska av!

Kategorier
Kulturkoll

Det är så logiskt alla fattar utom du…

…är inte bara en titel på en oerhört bra ungdomsbok av Lisa Bjärbo, det är framför allt en textrad av den helt omåttligt begåvade artisten och låtskrivaren Annika Norlin. När jag förra veckan skrev om olika låtar och artister som på olika sätt jubilerar i år så var det en artist jag valde att utelämna. Jag tycker faktiskt att hon förtjänar ett helt eget inlägg. För o 90-talet och min tonårstid tillhörde britpopen så är Annika Norlin definitivt den artist som främst har följt mig i mitt vuxenblivande. Från det att jag och mina vänner alla började avsluta utbildningar, flytta och bryta upp, via karriärer, kärlekar, hus, barn och även en del separationer. Annika Norlin är min vuxna följeslagare och när hon sjöng om hur det var att få barn i Dian Fossey så var det som att hon sjöng om mig. Fast jag inte går på Grammisgalan och träffar kollegor direkt (vilket hon sjunger om i sången) så känner man ändå igen sig i alla hennes låtar på något märkligt vis.

Det var alltså 2005 som Norlin släppte sin första skiva under artistnamnet “Hello Saferide” och den där skivan kan jag knappt lyssna på längre för så många av låtarna är så starkt förknippade med olika händelser eller personer och framför allt en viss tid i livet, att det värker i kroppen när man hör dem nu. Samma sak gäller nästan alla låtar och alla album hon skapat i ärlighetens namn faktiskt.

I vår/sommar är hon dessutom på nytt aktuell som debutant då hon släppt novellsamlingen “Jag ser allt jag gör” som jag hade hoppats hinna läsa till idag men leveranstiden på två veckor från en populär nätbokhandel gör att jag istället har något att se fram emot i sommar. Jag är övertygad om att precis allt Norlin rör vid bli till guld. Än så länge har jag inte läst en intervju, sett en konsert eller lyssnat på ett sommarprat som inte varit ren och skär briljans.

Foto: Annika Norlin (Säkert) performing at Kägelbanan in Stockholm, Sweden, December 2010. Av Kim Metso. Taget från Wikipedia.

Kategorier
Kulturkoll

Kanske värt att fira ändå?!

helena-top

När man tycker samtiden är mörk och ogenomtränglig kan man – i ren överlevnadsinstinkt – söka saker och händelser som är värda att fira. Håll ut – här kommer hjälpen! Nedan följer en lista av saker och händelser som skett under det senaste seklet (och som jubilerar i år) som kan vara värda att klirra i glaset för.

För hundra år sedan – 1920

Vi kan fira att från och med 1920 så räknas en gift kvinna som myndig och slipper därmed att ha maken som förmyndare. Det blir också lättare att skiljas. Dessutom beslutade den amerikanska posten att barn inte längre fick skickas via postpaket. Denna tjänst lanserades 1913 och en handfull barn postades med frimärken på kläderna.

 

För nittio år sedan – 1930

Tja vi kan fira att det är nittio år sedan som planeten – numera dvärgplaneten – Pluto upptäcktes av den amerikanske astronomen Clyde Tombaugh. Samma år hittades resterna av Salomon August Andrées nordpolsexpedition 1897 på Vitön utanför Spetsbergen. Ett mysterium var äntligen löst!

För åttio år sedan – 1940

Det är svårt att hitta något att fira 1940. Världskriget är ett faktum, vilket påverkar allt och alla. Några ljusglimtar finner jag dock i min efterforskning. I spåren av det mörka världsläget utkom Karin Boye med romanen Kallocain och filmen Diktatorn med Charlie Chaplin hade biopremiär. Världens äldsta (från 17 000-12 000 f.Kr.) kända konstverk upptäcktes: grottmålningarna i Lascauxgrottorna.

För sjuttio år sedan – 1950

Sveriges första matematikmaskin, BARK, invigdes på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Det visste ni inte va? Mackapären är konstruerad av Conny Palm och Gösta Neovius. Och visst är reflexen värd att firas? 1950 introducerades ett nytt material här i Sverige: reflex – ett skydd i mörkret!

För sextio år sedan – 1960

I år är det sextio år sedan den första julkalendern, Titteliture, sändes i svensk TV. Samma år kunde vi också se Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul för första gången i svensk TV (något tveksam dock om detta är något att fira). 1960 var också året då Anita Ekberg badade i Fontana di Trevi under inspelningen av Federico Fellinis film Det ljuva livet.

För femtio år sedan – 1970

För femtio år sedan vann Ingemar Stenmark i slalom vid juniorvärldsmästerskapen i Frankrike. “The rest is history” så att säga. Det var också femtio år sedan vi äntligen fick uppleva omvärlden i färg – det vill säga Sveriges Radio börjar sända TV i färg.

För fyrtio år sedan – 1980

Det tål att påminnas om andra pandemier som drabbat världen och att det finns ett ljus i pandemitunneln. 1980 meddelade Världshälsoorganisationen (WHO) att smittkoppor utrotats i hela världen. Vi bör också fira att den svenska jämställdhetslagen fyller fyrtio år i år. Skål!

För trettio år sedan – 1990

WHO tog bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar. Det är väl ändå värt att fira! (Absurditeten att homosexualitet ens varit med på den listan kan vi optimistisk välja att bortse ifrån).

För tjugo år sedan – 2000

Indiens miljardte invånare föddes. Hurra för hen! Vill du hellre fira en meteorit så kan du fira Gullhögenmeteoriten, som hittades år 2000 (ett av få upptäckta meteoritnedslag i Sverige).

Meteoritnedslag (målning av Frederic Edwin Church 1860).

För tio år sedan – 2010

Du vill fira fler meteorider? Ja, då kan du skåla för Meteoroiden 2004 FU162, som 2010 passerade förbi Jorden. När vi ändå är inne på rymdtemat kan du ta ett extra hoppsasteg för Lena Meyer-Landrut som samma år vann Eurovision Song Contest med låten “Satellite”.

Har du ännu inte hittat något som är värt att firas kan jag avslutningsvis erbjuda en liten bonus: Den 4 juni, dagens datum, år 1937 infördes världens första kundvagn minsann. Denna historiska händelse skedde på Piggly Wiggly-stormarknaden i Oklahoma City. Vi har affärsägaren Sylvan Goldman att tacka för denna bekvämlighet.

Inläggsbild: “party” av gabia party

Kategorier
Kulturkoll

Mest tänker jag på Mårran

helena-top
När jag 2016 gick in i min utmattning hade jag sällskap av mumintroll och snorkfröknar där inne i mörkret, det har jag redan skrivit om. Nu när vi våren 2020 gått in i en sorts gemensam utmattning (stresspåslaget! Ångesten! Ensamheten! Oron!) ska vi också fira att Mumintrollet funnits i 75 år. Inget kunde passa bättre.

Jag tänker mest på Mårran. Så mycket tänker jag på Mårran! När jag lyssnade på Pappan och havet förstod jag (och Mumintrollet) henne äntligen. Dessförinnan var hon den skrämmande, nedfrysande dödsbringaren som förde kölden med sig vart hon gick. Och sen såg vi att hon ju bara ville finnas nära, ville få dansa i ljuset en liten stund. Det är så att man kan börja gråta sådär utan att veta om det är av sorg eller lättnad. Det har jag tänkt mycket över i vår utan att helt få det att gå ihop, tills det föll på plats.

Jag har alltid tänkt mig som en solitär, en ensamvarg som trivs bäst på egen hand. Eremiten i Skrotnisse var redan i barndomen en förebild och drömlevare. Sen kom pandemin och jag fick förstå den här skillnaden mellan självvald ensamhet och påtvingad en gång för alla och jag såg mig själv i Mårran ännu mer. För visst vill jag vara för mig själv. Visst vill jag helst slippa sociala sammanhang för fler än två. Men om jag inte får dansa med de andra och om jag inte får vara nära någon endaste så fryser jag också sönder allt runt omkring mig. Inklusive mig själv. Och då har jag ändå min familj som jag kan hänga med och krama på (nåja, en tredjedel av min flock kramas frivilligt, kattskrället tillåter det möjligen och resten vägrar). Mårran har ingen så alltså är storheten i Mumintrollets insikt och insläppande i ljuset oändlig. Monumental.

För mig ligger storheten med Tove Janssons muminvärlden just här, i det storslagna mitt i det vardagliga. Och i dagar som dessa när i alla fall jag kämpar med att hålla utmattning, magsår och psykbryt på avstånd behöver vi våra muminberättelser. Vi behöver Filifjonkor som städar sina hus, förfäder som bor under trappor och varelser som inte begriper det minsta om julgranar. Mumintrollen må fylla 75 år i år, men de har aldrig varit så behövda och trösterika som nu.

Må vi nu snart få göra som familjen gör i Kometen kommer, samla ihop våra tillhörigheter, vår nedsuttna krokan och varandra och gå hem. Och leva våra vardagliga liv igen.

Kategorier
Kulturkoll

Praktiska boktips till studenten

carolina-top

Just idag tar min egen dotter studenten, och även om det förstås är ett år då allt studentfirande blir väldigt annorlunda så är det ändå dagen hon slutar skolan för gott. (även om hon pluggar vidare i höst så är det ändå något helt annat, under andra former) Hon har haft någon elektronisk timer inställd sedan i höstas någon gång, och hojtar med jämna mellanrum där hemma i vardagsrummet ”Hej Google! Hur lång tid kvar på timern?” varpå den vänliga Google Home-rösten svarar ”det är 78 dagar, 15 timmar och 23 minuter kvar på timern” eller hur många dagar det nu varit när hon ropat. Och nu har alltså timern räknat färdigt. Och nej, utspringet blir inte som det hade tänkts, men det blir ett utspring för klassen samlad. (bara det att det sedan bara är jag och oäkte maken som får ta emot henne ute på skolgården)(vi är ändå glada för det, på andra skolor och i andra kommuner är det kanske 1 person per student som får komma, eller ingen alls…) Det blir ingen flakåkning med tillhörande skrål genom stadens gator – men det blir ivrigt visslande i visselpipa hela vägen hem i bilen, och där hemma blir det en studentmottagning. Om än liten. Om än utan de flesta släktingarna, som inte kan resa hit, eller är 70+, eller inte kan komma av andra skäl.

Hur det än är med alltihop så slutar min dotter skolan idag, och det är klart att vi ropar hurra och grattis, bra gjort och lycka till i framtiden nu när du går ut i vuxenlivet!

Och vad vill då denna ömma moder, tillika bibliotekarie, tillika bokbloggare, tillika kulturkollare, skicka med sin dotter ut i livet? (Ja, helt förutom pengar till en ny dator och påslakan till det nya hemmet – nu tänker jag mer i bokväg och kulturväg.) Jag satt och funderade en stund på alla dessa kloka och livsvisa böcker som finns, böcker om människorna och livet och världen och orättivisor och ögonöppnare och allt det som skulle göra en ung läsare bra rustad för livet om man tänker medmänsklighet, empati och klokhet. Det finns förstås massor. Men jag går i stället praktikens väg:

Gå till avdelning Qc på biblioteket. (ja, jag sa ju att jag är bibliotekarie) Qc står för ”Hem och hushåll”. Här hittar du böckerna med svar på frågor om allt det där som du nu ska fixa själv som vuxen. Kolla till exempel efter Vuxen – Så funkar det (Stefan Ekberg) eller kanske Stora manualen när du flyttar hemifrån (Catarina Rolfsdotter-Jansson). Sedan kan du för all del gå lite längre till höger i Q-hyllan så hitter du mängder och åter mängder av kokböcker på avdelningen Qca – ifall du nu vill ha pappersböcker att bläddra i och inspireras av och inte bara kolla upp recept på nätet.

Gå sedan till avdelning Oe, juridik, och kolla om det inte finns några bra böcker om vardagsjuridik. Leta till exempel efter Vardagsjuridik för unga (Axel af Petersens). Det är inte någon annan som tar hand om allt det där åt dig längre, nej, nu måste du fixa avtalen själv och veta dina rättigheter och skyldigheter, och ta din alldeles egna plats i samhället.

Och sen har vi förstås all skönlitteraturen. Där vill jag råda dig till detta: strunta i alla måste-böcker, och allt det alla andra vill läsa och läs det som du tycker om. Prova gärna andras tips och genrer du inte känner till för att kanske upptäcka böcker och författare du inte visste om att du gillar – men läs aldrig böcker för andras skull, bara för din egen. Men det här: skriv in alla titlar du läser i någon form av läsdagbok! Sååååå roligt att ha när du blir sisådär 50 eller så, och vill se tillbaka på vad du läst genom åren.

Och när vi är inne på det här med att fånga livet: skriv dagbok. Livet går så jäkla fort. Skriv ner lite av det varje dag så du kan hålla fast i de bitarna du vill minnas. Det behöver inte vara den tradtionella fläka-ut-sig-själv-på-många-sidor-skriva-av-sig-dagboken (även om den också är bra för själen). Men: skaffa en 5-års (eller 10 års) dag-för-dag-dagbok med kanske 5 rader att fylla i för varje dag. Det orkar man alltid på kvällen, hur trött man än är.

Och sedan har du det där: livet. I en liten bok med blå eller gröna pärmar. Så värt.

 

Bild: Wikimedia Commons