av Den här månaden har vi försökt få tummen ur att göra allt det där vi skjutit upp, men det finns också tillfällen då i alla fall jag inte alls vill få tummen ur. Det handlar om att läsa sista boken i en bokserie, se sista avsnittet i en tv-serie eller den sista filmen. Att lämna saker helt enkelt. Karaktärer och platser i det fiktiva universum som varit en fin plats att hänga i. Jag vet inte hur många slut jag har kvar att läsa eller se av den enkla anledning att jag vill ha en chans kvar att återvända. Till exempel har jag läst nio av tio böcker i Söderbergasviten av Eli Åhman Owtz, nio av tio böcker i serien Ellens val av Helena Dahlgren med flera och jag skjuter hela tiden upp att se den femte och sista säsongen av den fantastiska norska serien Pørni. Redan nu funderar jag på om jag verkligen ska se den tredje Downton Abbey-filmen som kommer senare i höst, eller om jag ska spara den till ett tillfälle då jag verkligen behöver återvända dit.
Det finns fler exempel som Skulden man bär av Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth, sista boken om Sebastian Bergman på Rikskrim. En bok jag inte läst, trots att jag tyckt mycket om de andra böckerna i serien. Det enda som gör mig mer upprörd än en avslutad serie är dock när en serie avslutas och sedan återuppstår. Det finns en risk för det även i fallet Sebastian Bergman om man får tro författarna. Nu har jag som sagt inte läst den bok som ska avsluta serien, men kan inte tänka mig att det är lika illa som i fallet med Erik Winter. Honom tog författaren Åke Edwardson död på 2008 i boken Den sista vintern då han lät honom sjunka till botten i en pool, för att sedan återuppväcka honom i bok nummer 11 fyra år senare i Hus vid världens ände. Det låter allt som en efterkonstruktion att Edwardson redan från början visste att Winter troligen överlevde och jag blev så förbannad att jag vägrat läsa någon av de andra böckerna. I juni kom återigen den sista boken om Erik Winter ut. Den här gången heter den Den smutsiga floden och kanske är det dags för mig att läsa de fyra böcker om kommissarien från Göteborg som jag har kvar. Eller så fortsätter jag att sura lite till.
En risk med att avsluta en serie man gillat är att slutet är riktigt dåligt. Så var till exempel fallet i Felicity som i slutet av den fjärde och sista säsongen förvandlades till en mycket märklig tidsresa eller dröm eller något annat konstigt. Efter drygt 80 lysande avsnitt höll slutet på att förstöra allt. En serie vars sista avsnitt faktiskt var riktigt fint var det som avslutade underbara Somebody Somewhere. Även i detta fall sparade jag den tredje och avslutande säsongen till ett riktigt bra tillfälle och då slukade jag alla avsnitt i ett nafs. Efteråt kände jag mig faktiskt rätt nöjd, för även om jag älskade karaktärerna lämnade vi dem på en bra plats och serien hann inte spåra ur det minsta. Det händer tyvärr ganska sällan då det snarare är regel än undantag att tv-serier, och även bokserier, håller på lite för länge. Ändå har jag lika svårt att ge upp som att avsluta. Troligen två olika sidor av den separationsångest jag känner när allt tar slut.
Hur gör ni? Avslutar ni serier ni påbörjat eller sparar ni sista delen för att slippa ta avsked?
Photo by Jan Tinneberg on Unsplash
