av En av höstens stora snackisar är Fredrik Backmans nyutkomna Mina vänner. Den har recensionsdag just idag och vi är några som har läst och konfererar om den. Som alltid när vi konfererar så kommer vi att diskutera hela boken så varning för eventuella spoilers.
Linda: Backmans bok handlar om vänner och om vänskapens påverkan på livet. Vad har ni för tankar om temat? Själv blir jag inte riktigt klok på relationerna mellan vännerna på tavlan.
Ulrica: Det är ett klassiskt tema och Backman förvaltar det ändå ganska bra tycker jag. Det är något visst med att berättelsen centreras kring personerna i tavlan och att vi får en liten bit i taget av deras berättelse.
Anna: De tycks mig som att de mest av allt tyr sig till varandra för att de inte har något annat val, de blir vänner mest av allt för att inte vara ensamma?
Linda: Så kanske det är. Även Louisa hamnar ju i händelsernas centrum för att hon är ensam och för att konstnären upprepar ”hon är som oss”. Henne gillar jag dock väldigt mycket, även om det egentligen är en lite för tillrättalagd karaktär så berör hon mig.
Ulrica: Men så kan det väl ofta vara ändå, att man blir vänner av ganska slumpmässiga orsaker.
Lyran: Jag pendlar mellan att låta mig dras med i temat om den eviga, idealiserade vänskapen mellan trasiga barn/ungdomar och att lyssna på den inre rösten som säger till mig att jag ju vet att detta är saga. I verkligheten har barn som inte upplevt relationer med pålitliga vuxna, inte särskilt lätt att skapa varaktiga relationer till varandra. Den inre rösten är rätt tråkig ibland …
Ulrica: Jag kom på mig själv med att blir sur på författaren för att han spelar så medvetet på läsarens känslor och vet precis vilka knappar han ska trycka på. Det blir något lite för utstuderat i det sättet att berätta på och jag vill streta emot för att bevisa att jag inte är en så förutsägbar läsare, men han gör det ju bra och jag trillar i hans riggade känslofällor hela tiden.
Linda: Vi måste prata om språket. Backman har alltid varit förtjust i att skriva ordrikt och poetiskt, men för mig blir det alldeles för överlastat den här gången. Visst blir det snyggt ibland, men ofta blir jag bara trött. Den som skriver flest ord vinner verkligen inte och jag tror boken hade tjänat på att kortas, både sett till sidantal och antal ord per mening.
Ulrica: Håller med, men det tycker jag rätt ofta om böcker – att de skulle vinna på att vara kortare. Det känns också som ett fall av att en väletablerad och inkomstbringande författare inte ”styrs upp” lika strängt av sin redaktör. Kanske är man rädd för att be författaren stryka i texten, även om den hade mått bra av uppmaningen ”kill your darlings.”
Lyran: Min upplevelse är att berättelsen och huvudpersonerna försvinner lite i alla ord. Jag tappar det tyvärr när det dyker upp en taxichaufför med en namngiven krukväxt i baksätet, där börjar jag uppleva storyn som ansträngt lustig.
Linda: Jag älskar faktiskt taxichauffören, men tycker att det är väl många karaktärer. Djup istället för bredd hade varit att föredra och ja, mer fokus och färre utsvävningar.
Anna: Är det bara jag som tycker att det här har jag läst förut? Backman refererar flera gånger i texten till Donna Tartt och jag kan se många spår av Steglitsan i den här boken. En tavla är i centrum av berättelsen, lojalitet med vänner, uppväxtskildringar med ungdomar i ensamhet och utsatthet ofrivilligt indragna i kriminalitet och så ett slags räddningsuppdrag som skall lösas genom en resa. Livet och framtiden som är beroende av döden – ja det finns så många likheter i handlingen men också i resonemangen om konst och konstens betydelse i livet.
Lyran: Referenser till Steglitsan av Donna Tartt har jag sett nämnas på flera ställen, men det är en bok jag undvikit på grund av sidantalet.
Linda: Jag har ju inte läst Steglitsan (pinsamt nog) så kan inte säga något om likheten. Däremot gick tankarna till Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt som också handlar om en tavla, en död konstnär med en hemlighet och vänskapen mellan en man och en flicka. Samtidigt är Mina vänner en helt annan roman. Tycker nog att Backmans bok känns både unik och väldigt gjord, men har svårt att sätta fingret på vad som är vad. Det jag vet är det här inte är en av mina favoriter bland hans verk. Det är inte en ny En man som heter Ove eller Björnstad.
Ulrica: Jag har inte heller läst Steglisan, men tänker att det bekanta i boken är en speciell Backman-känsla som man känner igen från tidigare böcker i hans författarskap.
Lyran: Ordrikedomen och en del, i mitt tycke, överdrivet humoristiska inslag gör att Mina vänner helt enkelt inte är en bok i min smak, men jag har lätt att förstå att många verkligen älskar den.
Om boken
Titel: Mina vänner
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Norstedts förlag
Utgivningsår: 2025
