av Så var det återigen dags att summera ett år här i livet. 2025 har varit smått kaotiskt, eller i alla fall turbulent på det personliga planet. Ett barn slutade att vara barn genom att flytta hemifrån (roligt, konstigt och lite jobbigt) och det andra slutade genom att bli myndig.
Årets modigaste var att jag vågade tänka nytt när jag sökte, fick och började på ett nytt jobb. Och lämnade mitt gamla efter fjorton år. Det har också varit konstigt, jobbigt, sorgligt och alldeles, alldeles underbart.
Och nu ska alltså det kulturella året sammanfattas. Jag kan redan nu säga att jag läst färre böcker och många av de jag faktiskt läst har varit historisk fakta om tudortidens engelska hovliv (ett så kallat specialintresse). Jag har inte varit på bio en enda gång, men teater två. Jag har besökt ett fåtal konstutställningar och jag har inte sett annat än mycket outmanande tv-serier (av typen Hela Sverige bakar) från början till slut. Det har varit lite sparsmakat helt enkelt. Men i alla fall, här kommer min sammanfattning.
Årets charmigaste: Julie Caplins bokserie som tar oss runt i världen och bjuder på mat och fika. Första boken Det lilla cafét i Köpenhamn var förvånansvärt ljuvlig och sedan kom det flera mysiga böcker från olika platser. Jag har läst fyra böcker i serien och har ungefär 358 kvar.
Årets klassiker: Thornhedge av T. Kingfisher. En vildsint och ljuvlig tolkning av Törnrosa måste väl kunna räknas som en sorts klassiker även om den bara är en variant av en?
Årets mest känslosamma och årets teaterupplevelse: Kejsarn av Portugallien i Västanå teaters tappning. Jag njöt, jag grät, jag hämtade mig långsamt efteråt.
Årets konst: Anton Corbijn-utställningen på Fotografiska var ganska magisk.
Årets mest förvånande: när jag såg Kärleksbrev på Scalateatern i Karlstad och trodde att jag skulle älska Krister Henriksson (han var bra men blev ändå överskuggad) men kom därifrån full av kärlek och beundran för Ulla Skog. Herregud så bra hon är!
Årets historiska: var nog en faktabok, sådana läste jag många av, men historiska romaner betydligt färre. Ska jag välja någon av romanerna så blir det Vampires of El Norte av Isabel Cañas. Det är en berättelse om en viktig period i Mexikos historia, en kärleksberättelse och monstervampyrdrama i ett. Riktigt bra och ruskigt.
Årets fantasy: Where the dark stands still av A. B. Poranek. En underbart melankolisk sagofantasy som för oss in i skogens (och mörkrets) hjärta.
Årets folkbildning: Total metal på Kulturhuset i Stockholm var en genomgång av den svenska hårdrockens historia för alla sinnen. Jag gick runt där i vad som kändes som en evighet och hade nog kunnat stanna en evighet till om det inte hade varit dags för stängning.
Årets mest intensiva: min bekantskap med P. D. James detektiv Adam Dalgliesh. Jag har under året (från senvåren till oktober) läst 10 böcker. Det märkliga är att jag inte ens älskat särskilt många av dem… Men Ett expertvittnes död var rätt så formidabel.
Årets återseende: Att få återvända till Vitön med Bea Uusma var oväntat och intressant. Vi fick återigen lära oss nytt och den här gången om hur forskning kan bedrivas och hur besatthet kan se ut.
Årets nästan-återseende: Sunrise on the reaping av Suzanne Collins är ju en prequel så något återseende är det kanske inte, men en nypåhälsning i en fascinerande värld. Boken är inte särskilt läsvärd som något annat än kuriosa för den inbitna Haymitch Abernathy-hejaren (jag då), men bättre än den förra är den absolut och ett måste om man vill se filmen som komma skall. Och det vill man på grund av ett galet spännande skådespelargalleri.
Årets serie: Dorothy Sayers serie om Lord Peter Wimsey. Jag kom äntligen varvet runt och har nu läst alla delar. Det går inte att komma undan att nästanavslutningen med Murder must advertise, The nine tailors och Gaudy night är helt fantastisk. Jag tycker också om sista hela boken Sayers skrev om Peter och Harriet, Busman’s honeymoon även om den inte är riktigt lika bra.
Tv-serie 1: Brooklyn nine nine som sonen introducerade i början av hösten är en fantastiskt rolig bekantskap som förgyller våra fredagkvällar med massor av skratt.
Tv-serie 2: Traitors VIP som är en av få tv-serier jag faktiskt sett från start till mål i år. Och jag tyckte så mycket om den! Det är ljuvligt att se Stephen Fry, Alan Carr och de andra försöka lösa gåtan vem som är förrädare och vem som inte är det.
Årets besvikelse: att nobelpristagaren inte kunde sätta punkt kanske… Den sista vargen av László Krasznahorkai talade inte direkt till mig. Den var intressant i vissa stycken men andnöden (på grund av inga punkter) i första delen överskuggade det mesta.
Årets mest klaustrofobiska: Orbital av Samantha Harvey. Vindlande, svindlande, långsamt filosofisk bok om jorden och livet där sett från en rymdstation i omloppsbana. Rymden och rymdstation är två ord som väcker klaustrofobiska reaktioner i mig och jag mådde inte helt bra under läsningen av den här boken.
Årets apokalyps: All the water in the world av Eiren Caffall. Långsamt svallande och mardrömslik om världen som den blev efter att glaciärisarna smälte. Vacker, förfärlig, sorglig och oförglömlig.
Årets avslut: Jag tycker att Håkan Nesser sydde ihop sin Barbarottiserie snyggt med Det finmaskiga nätet i somras. Jag läste alla tio delarna under ett år ungefär och jag var redo att säga farväl när det blev dags.
