Nu är det dags att avrunda veckans tema Är det sant? och jag gör det litegrann som vi började, med Jack Werner. Nedan kan du läsa en väldigt matig intervju med Jack, om källkritik, inspiration och vikten av att inte förtvivla.
Jag är bibliotekarie och historiker, och tillhör alltså två yrkesgrupper som närmast tillber källkritiken, så jag förstår ditt intresse, men hur väcktes din lust att undersöka myter och vikten av källkritik? Har det något med Bengt af Klintberg, som du nämner i din bok, att göra? Och har du andra inspirationskällor?
– Min mormor, salig i åminnelse, var en stor beundrare av af Klintberg och i mina exemplar av såväl Råttan i pizzan som Den stulna njuren står det ”Tillhör Carina Werner” längst fram. Det var i hennes bokhyllor jag upptäckte honom, och fastnade först – som många andra unga läsare nog gör – i de spökhistorieliknande vandringssägnerna. Efter att ha läst dem så många gånger att jag till slut kunde dem utantill så tröttnade jag, och det är där af Klintbergs snille kommer in: han parar varje historia med en metatext där han analyserar och spårar berättelserna så gott han kan. Jag insåg snabbt att de texterna var minst lika intressant, för de berättade historien om historien. Hur de spritts, varför de spritts, och vad de laddats med för att fungera i olika miljöer, tidsperioder och kontexter.
Jag har i min egen bok försökt (och säkert misslyckats) med en egen variant av detta, att locka med historierna och mata med bakgrunden, för jag tror verkligen på det som en form av smyglektion i källkritik. Det af Klintberg lyckades med vad gäller mig själv var att grundmura min insikt att en berättelse alltid vill någonting. Lika genomtänkta som en politikers valaffischer är, är de anekdoter vi återberättar. Det handlar om att illustrera en världsbild men också locka och underhålla åhörare, och då måste vi utforma råmaterialet – de faktiska händelserna – efter den egna ingruppens krav. Läst på detta sätt blir våra berättelser en nakenbild av oss själva, och det är den insikten jag är så tacksam för att af Klintberg gav mig.
För det bästa med ovanstående är att läsningen du gör när du tänker så här är ständigt intressant, ja, till och med rafflande. Du noterar detaljer och deras tillkomst eller bortfall, du lägger märke till tonfall och kontext, du ser förändringar i mikro- och makroperspektiv. Läser man alla berättelser som vandringssägner är det som att gå på detektivjakt – och trots att det är källkritik i sitt prydno du ägnar dig åt känns det aldrig dammigt, duktigt eller trist, på det sättet som källkritik ibland uppfattas. Jag har haft en del kontakt med Bengt i mitt yrke, och är väldigt stolt och glad över att han verkar uppskatta det arbete jag gör. Min allra största dröm är att kunna föra vidare hans arv.
Jag har givetvis också andra inspirationskällor. En jag kan nämna på rak arm just nu är Jonathan Lindström, vars Bronsåldersmordet jag läser lite på samma sätt just nu. Det är en tjock lunta där han analyserar ett skelett från 800-talet före Kristus, upphittat på 50-talet, och drar så många slutsatser han kan om livet på 800-talet i allmänhet och detta skeletts liv i synnerhet. Det är precis samma sak: att med en detalj eller en berättelse som prisma teckna en större bild av en tid eller en plats.
Hur kan vi övertyga de som slutat tro på ”gammelmedia” att förstå vad som är sant och vad som inte är det (och att det faktiskt är en skillnad och spelar roll)? Jag tänker dels på ungdomar som väljer alternativa källor, men även andra.
– Jag tror den polariserade värld vi tycker oss se just nu är ganska gammal: jag tror inte skepsis mot medieföretag eller lokala maktinstitutioner som regeringen eller byns präst är särskilt ny. Vi har trott mest på våra egna förbestämda idéer, och de har stått sig pall mot den annorlunda sanning någon velat pracka på oss, i alla tider. Sannolikt är det tvärtom så att vi ser mer av de grupper vi uppfattar som våra motståndare idag än vi gjort någonsin förut, i och med att de sociala barriärerna som geografisk och kommunikativ isolering innebar rivits ner när vi alla vistas på samma internet.
Just det att vi ser mer av varandra kan vara skälet till att vi uppfattar världen som mer polariserad idag. Plötsligt händer det ju att vi stirrar allsköns idioter som inte alls tycker som vi i vitögat – det händer till och med att vi letar upp dem för att aktivt sitta och störa oss på dem – och det är väl inte omöjligt att det på ett sätt bidrar till att skapa en bild av motståndarsidan som ännu dummare och mer avlägsen. Dessutom finns det idag en tendens till att lyfta fram de allra största idioterna på motståndarsidan närhelst tillfälle erbjuds – tänk alla tweets, Facebookstatusar och till och med artiklar du sett med andemeningen ”kolla vad den här åsnan säger” – och jag tror den ovanan gör oss mindre benägna att lyssna på de väl underbyggda och mer svårbemötta argument den mer eftertänksamma majoriteten av våra motståndare har.
Det är viktigt att inse att de som är skeptiska till journalistiska medier har många snedsteg, misstag, dumheter och felaktigheter i tidningen att peka på för att bevisa att deras egna föredragna informationskällor är bäst. Så kommer det vara så länge de – som nu – identifierar sitt uppdrag som att erbjuda både högt och lågt och den tjänar pengar på popularitet och inte kvalitet. Med andra ord kommer det inte fungera att bara säga ”ni måste läsa tidningen, den har rätt!”, för i deras världsbild är det vi som tror på tidningens innehåll som är de blåsta idioterna. Jag tror snarare på att peka ut enskilda journalister på dessa redaktioner som värda sina löner, och att med hjälp av dessa säga att en tidning kan rymma både bra och dåliga publiceringar och att utmaningen ligger i att lära sig skilja på dem.
En av de saker jag tycker bäst om i “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är att du är självreflekterande och självkritisk, vilken är den viktigaste lärdom du dragit under dina år i viralgranskningens tjänst?
– Det är nog just detta att vi är som bäst på att peka ut dålig källkritik när den förekommer på andra sidan debatten. Jag citerar ju George W. Bush i boken, när han säger detta om att vi dömer våra motståndare efter deras värsta exempel och oss själva efter våra bästa intentioner, och jag tror att denna insikt fordrar en ödmjukhet på djupet som jag själv inte kommit nära än. Men att sträva efter den ödmjukheten och därför döma mig själv hårdare än andra som tumregel, det tror jag åtminstone är en metod för att komma framåt.
Om du fick välja en myt från din bok (eller något som inte finns med där) som du tycker säger extra mycket om vår samtid och vår digitala verklighet, vilket skulle det vara?
– Jag gillar ju verkligen ”Käre John”-historien, av den anledningen att den går igenom mitt eget liv som en sorts röd tråd: först som lillgammal underhållning när jag var liten och plötsligt som dagsaktuell verklighetsskildring på nätet. Jag tycker den säger något om vår tid i den meningen att den är tidlös i annat än detaljerna, och därigenom skildrar det viktigaste: vi förändras så väldigt lite, vi människor. Däremot vill vi alltid, av någon anledning, peka ut vår egen epok i historien som den yttersta tiden. Det är ingen slump att vi pratar om ”post-truth”, för det bygger ju på idén att vi någonsin levat i ”truth”. Det är liksom Adam och Evas förvisning från Paradiset och alla andra berättelser om hur vi står på gränsen till katastrofen som människans historia alltid varit kantat av right there.
Som gammal historiker tänker jag en del på den historiska aspekten. “Förr i tiden” spreds kanske inte rykten så snabbt (i alla fall inte så att de fick geografisk spridning att tala om med någon hastighet), men svårigheten att faktagranska bör ha varit större, idag är det ju som oftast bara några få klick bort. Hur tänker du om den historiska aspekten – var det bättre förr?
– Jag tror du kan hitta svar på detta i någon av svaren ovan: vi var likadana förr. Men med utgångspunkt i texten om Anders Borg och hans Facebookkonto vill jag säga att möjligheten att faktiskt få ta del av vad folk tänker om saker och ting utan att behöva genomföra ett stökigt, tidskrävande och kostsamt fältarbete är revolutionerande och av stor nytta. Det gäller bara att komma ihåg att det är tusentals individers tankar man läser, och att man inte bör använda en eller annan av dem godtyckligt som bevis för någonting.
Finns det andra aspekter i ryktesspridningen idag i och med den nya tekniken, i relation till exempelvis Bengt af Klintbergs vandringssägner?
– Jag funderar ju kring det, i det att jag skissar på termen ”delningssägen”: en vandringssägen som delas utifrån en central publicering istället för att gå från person till person och därigenom får större genomslag i ett enskilt utförande. En sådan historia är intressant eftersom den då kan anses representera en större grupp som inte känner att den måste förändra historien för att kunna stå för den, men i övrigt är nog skillnaden marginell. Vi berättar våra historier som vanligt.
Upplever du att det blivit svårare eller lättare att viralgranska under dina år i branschen?
– Det är ju många fler som tänker i dessa banor idag än 2013, och tack vare att enorma händelser som Brexit och Trump har förklarats med den grovt förenklande idén att människor inte är tillräckligt källkritiska (skriver mer om detta här) är det också ett ämne som är glödhett just nu. Dessutom har journalistiken dragit ner på de korkade nybörjarmissar den gjorde när den först trädde ut på nätet och inte förstod hur det fungerade, och det underlättar ju också. Och så får jag väl också säga att jag är en optimist: jag tror på den yngre generationen.
När jag läser din bok överväldigas jag till slut av hur snabbt allt ska gå. Hur kan vi hantera den här känslan av att snabbheten (i publicering och tyckande) är nödvändig?
Snabbheten i sig är egentligen bara en förlängning av samma utveckling som syntes i telegrafen, radion, teven och så vidare. Vi har lärt oss hantera den förut och kommer nog lära oss det nu också. Men det finns en omständighet i synen på vårt ansvar som kommer tvinga oss till ett binärt beslut den här gången: antingen ser vi våra publiceringar som något vi inte behöver ta ansvar för, på samma sätt som vi tillåts bortförklara eller komma undan saker vi sagt, och fortsätter publicera oss som idag. Eller så börjar vi se på våra publiceringar som något vi ska ta ansvar för, på samma sätt som när vi skriver dem i tidningar och böcker, och börjar publicera oss annorlunda. Godtyckligheten där vi velar mellan dessa två synsätt som präglar vår kommunaktion idag håller inte i längden.
Min vän Marcin de Kaminski brukar tipsa om att ta ett par minuters paus innan man publicerar sig på sociala medier, när man känner att man är arg eller upprörd. Det kan nog vara en bra idé även framledes.
Förlorar du hoppet om mänskligheten ibland, när du utforskar flashback, mottar hat och kanske hot? Hur hanterar du det i så fall och hur kan man gå vidare från den där uppgivenhetskänslan (som jag tror att vi alla faller ner i ibland)?
– Jag kan såklart bli trött på mig själv och andra, men i grunden handlar mitt engagemang om att hitta och berätta bra historier. Och sådana kan komma från de mest oväntade håll – och det bibehåller mitt humör gott, allt som oftast!
Har du några råd inför stundande valrörelse? Hur ska vi mediekonsumenter tänka och agera i den informationsstorm som komma skall?
– Somliga säger att de önskar att alla dagar var som första april, eftersom vi är mer källkritiska då. Jag har börjat tänka att jag vill att alla år ska vara valår, eftersom vi ju faktiskt är mer skeptiska till politiska budskap då – det är ju helt uppenbart att de är formulerade för att förtjäna vår röst. Jag tror helt enkelt att det vore bra om vi lånade av den skepsis vi känner 2018 och fortsätter applicera den på 2019, 2020 och 2021.
Fotograf: Kate Gabor
