Kategorier
Kulturkoll Lyrikkoll Sakprosakoll

En klurig vecka

En vecka har gått och vi har fått väldigt olika inlägg här på kollot. Jag tänkte jag skulle försöka mig på en sammanfattning innan vi imorgon lämnar över till nästa tema. Lotta skriver att hon har svårt för Povel och putslustigt rimmande men att andra ordkonstnärer som exempelvis Tage Danielsson går bättre hem. Och jag är väl benägen att hålla med. Jag har visserligen spexat i många, många år som student och är svag för det där göteborska ordvitsandet men mer som en sorts pinsamt skojande. Tage Danielsson var däremot briljant på en helt egen nivå men så var han också sprungen ur en Uppsaliensisk spextradition. Som jag sörger Tage och det är ofta, ofta jag tänker att Sverige skulle vara bättre om han bara hade funnits kvar.

Helena tog istället upp John Ajvide Lindqvists bok om sitt eget skrivande och hur det är att foga samman rätt ord och bena ut en berättelse. Att en skräckförfattare också kan vara ordkonstnär är kanske inte helt självklart för många men det är verkligen tydligt hur väl JAL väger sina ord när man läser hans böcker. Allt för att skapa rätt stämning, rätt bild.

Fanny skrev om rövarspråket och SOM jag älskade det som barn. Kan fortfarande sjunga Kokalolasosfofinontot-sången när det kniper. Kanske för att jag var omåttligt förtjust i Kalle Blomkvist och Eva-Lotta, präktiga deckare för barn i lite kitchig retromiljö a la 40-tal. Var såld redan som barn. Och om ni missade länken Fanny postade till O Helga natt på rövarspråket så kommer den här igen! Väl värd en titt/lyssning!!

Ni var inte jättemånga som hoppade på veckans utmaning om Lennart Hellsing men de svar vi fick var definitivt värda att läsa. Jag har på senare år insett att jag har en bra mycket större relation tillLennart Hellsing än vad jag trodde. Från barndomen minns jag många böcker och sånger men inte tänkt på hur mycket jag faktiskt lyssnade på Hellsing också. I vuxen ålder har jag mer koll på vilka visor och ramsor som faktiskt är hans och slås av vilken otrolig skatt det fatiskt är. Och hur utbredd. Mina Hellsing-minnen är nämligen inte alls någon sammanhållen bunt med visor utan en sång här, en ramsa där. Något från skolan, något hemifrån, något från en körövning eller teaterföreställning. Hans visor genomsyrade verkligen 80-talet utan att man (jag) tänkte på det.

Carolina skrev om Povel Ramel som jag måste erkänna att jag inte har så stor relation till. Jag tyckte mycket om Gräsänkling blues redan som barn även om den känns lite daterad idag, och gjorde redan då så mitt minne är faktiskt en omgjord version där en kvinnlig artist (som jag för mitt liv inte kan komma på vem det var nu) sjunger den vid något jubileum. Jag kan också förstå att han verkligen var begåvad utan dess like, det är väl bara inte riktigt min smak.

Ja, vi kan väl konstatera att Sverige begåvats med en hel radda fantastiska ordförvrängare och vi har bara tagit upp en bråkdel. Vi har t ex inte ens nämnt några av alla de artister som sjunger på svenska och som gjort sig namn som fantastiska låtskrivare. Jag tänkte inte ta upp några nu för då blir jag tvungen att utelämna så många och det vill jag inte heller. Vi kan ockå konstatera att även om ordlek brukar förnippas med humor så är det aboslut inte nödvändigt. Imorgon tar vi nya tag och kastar oss ut i ett nytt tema. Till dess lämnar jag er med Tage Danielssons fantastiska Sannolikhetslära.

Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.

Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.

Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.

I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrisburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller…

Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.

Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.

Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.

Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Kategorier
Sakprosakoll

Misslyckas igen, misslyckas bättre

helena-top

Hur fogar man samman ord till en berättelse? Det finns naturligtvis inte ett enda svar på den frågan utan lika många som det finns ordsnickrare. Ett riktigt intressant, inspirerande och lustfyllt försök till svar får vi i John Ajvide Lindqvists skrivdagbok Misslyckas igen, misslyckas bättre.

Jag älskar att lära mig mer om hur man kan skriva tillsammans med John Ajvide Lindqvist. Han benar ut de berättelser han vill berätta och så lär han sig efterhand hur man gör (och inte). Det är tydligt att det för honom nästan uteslutande handlar om stämningar och bilder, och om att sen utveckla något ur dessa stämningar och bilder, liksom leka in orden på rätt plats.

En sak som jag också är väldigt förtjust i är hur ärlig han är, hur lite han verkar ha redigerat skrivdagboken för att gömma sig eller skönmåla processen, han har redigerat förstås (herregud, annars vore den här boken flera tusen sidor lång), men inte utifrån förskönande kriteriet. Sen gillar jag förstås att få följa med på den skrivresa som resulterat i flera av de romaner som jag räknar till mina allra största läsupplevelser. Och ett klart extrapoäng för att vi har samma favorit i produktionen, Lilla stjärna.

Misslyckas igen, misslyckas bättre – anteckningar om skräck och skrivande
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront (2018)

Bild från Pixabay

Kategorier
Kulturkoll

Bara för barn?

Lotta

Rim och ramsor, det är mest bara för barn och hör hemma i barnkammaren. (Det finns inga ord som rimmer på vuxna, det måste väl ändå vara ett tecken?)

För mig blir vuxenrimmande något lustigt och buskisaktigt, Povel Ramel ger mig eksem, och vi ska inte tala om folk som envisas med att rimma på sina julklappar. Vad är poängen med det? Uäh, jag ryser och fattar verkligen inte grejen.

Men om jag lämnar det “lustiga” rimmandet därhän så kan jag ändå uppskatta trolleri med orden. Ordkonstnärer som finurligt kan vända och vrida på betydelser, få in en rytm och en klang, eller till och med en dålig ordvits ibland, det kan jag uppskatta. Och där är Tage Danielsson en av de bästa.

Dom som far väl far väl
för att dom som far illa far illa

Jag tänker, alltså gör jag mig till.

Utan tvivel är man inte klok.

Grundvalen för det svenska samhället är iblandekonomi: ibland går det, ibland går det inte alls.

Just så.

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll

Jojagog kokanon rorövovarorsospoproråkoketot. Gogöror dodu?

helena-top

Åtottotiototaloletot. Totidodenon sosomom inonnonebobaror bobegogrorepoppop sosomom momelollolanonsostotadodiedodisoscoco, Fofemom vovarorvov rorunontot hohusosetot ocochoh “fofrorågoga cochohanonsos” lolågog i lolufoftotenon. Äh det funkar inte så bra i skrift va?! Vi börjar om.

Åttiotalet. Tiden som innebar begrepp som mellanstadiedisco, Fem varv runt huset och då “fråga chans” låg i luften. Tweenietiden då man började med process “klippa navelsträng” och hittade mången väg att kommunicera utan att “andra” förstod (behöver väl inte ens påpeka att detta var pre-sms).

Tiden var rövarspråkets tid. Detta fantastiska språk som om du övade på det kunde prata med vännerna i rasande tempo och de som fattade fattade så att säga. Om det var en vuxen som inte fattade var det såklart extra kul.

Rövarspråket sägs ha kommit från Astrid Lindgrens make, Sture Lindgren, som använde det med sina kompisar som barn (d v s språket är därmed över 100 år). Språket blev populärt när Astrid Lindgrens romaner om Kalle Blomkvist kom (1946-53) och nedan kan du se ett fint exempel på språket från filmatiseringen av böckerna.

https://youtu.be/OcuDxETzGhU

Reglerna är i sig enkla – efter varje konsonant lägger du till ett o och därefter samma konsonant igen, till exempel byts f ut mot “fof” och n mot “non”. Med vokalerna händer ingenting. Mitt namn blir alltså Fofanonnony. Rövarspråket fungerar bäst i talad form då orden och meningarna blir väldigt långa.

Våra barn är totalt ointresserade av detta mästerliga språk. Kanske för att de redan har sitt hittepåspråk som de kommunicerar via chatt/sms/snap där vi vuxna inte riktig hänger med. Äh jag håller mig till rövarspråket jag.

Lyssna också på O Helga natt på rövarspråket

Nyfiken på andra hittepåspråk så kan du hitta en lista här.

 

Foto: “Whisper” av Abhijit Kar Gupta (CC BY 2.0)

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Lyrikkoll

Veckoutmaning: Ordlekar

Denna vecka pratar vi ordlekar och att leka med orden här på Kulturkollo. Det finns många sätt man kan leka med språket på, antingen via dikt och ramsor men också genom att välja sina ord väl när man skriver en roman. Denna tisdag tänkte vi dock ta fasta på just ramsandet och titta närmare på en särskild jubilar. Lennart Hellsing har följt många av oss genom barndomen och även långt upp i vuxen ålder. I år skulle han ha fyllt 100 år. Jag läste hans ABC-bok om och om igen som barn, vilket innebär att min mamma gjorde det samma. Idag sitter jag åter igen och läser om Daniel Doppsko i Sålunda stad, fast för mina egna små ordkonstnärer. Få författare sträcker sig så över generationerna och känns så där tidlösa som bara riktiga klassiker kan. Vår utmaning denna vecka handlar därför helt enkelt om Lennart Hellsing. Har du någon favoritramsa? Ett minne? Ett rim? Kanske en sång?

Här hemma lyssnar vi jättemycket på en CD-skiva med moderna artister som Britta Persson och Stefan Sundström. Det här en skiva som föjde med en bok som kom för några år sedan, “Visor och ramsor i Hellsingland”. Min favorit är definitivt Britta Perssons version av Ticke Tack. Vi snackar öronmask, men på det bra sättet. Barnen har dock fått mig att upptäcka visan om de Tre rädisorna som vi har fått spela om och om igen i bilen. Den minns jag inte alls från min egen barndom. Roligt när man faktiskt kan upptäcka nya klassiker i vuxen ålder.

Men nu vill vi veta vad ni har för minnen och favoriter. Vad tänker ni på när ni tänker på Lennart Hellsing?

Kategorier
Kulturkoll

Hördu, Povel Ramel, vad ÄR ens ett lingonben?

carolina-top

När jag var ovuxen var Povel Ramel en sån där som dök upp lite varstans på TV och radio. Jag tyckte inte särskilt mycket om honom då (alltså… hattarna? Pianohamrandet? Hela uppenbarelsen? Hur ocoolt när Depeche Mode fanns, liksom?) – men långt senare hittade jag boken Lingonben med hans samlade texter. Jag bläddrade, roades och impades – var fick karln allt ifrån? Attackerade orden honom? Och så många texter som var hans som jag hade hört framföras av andra. Det var ju så: Povel Ramel (1922-2007) var själv artist, revyförfattare och kompositör men mest känd var han för alla sina texter fulla av ordlekar.

En del är bara helt knasigt associerande (och jag gillar det), som t ex just Lingonben som fått ge namn åt hela samlingen. Här är tre av de nio stroferna i den:

Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hipp och hopp och huppla
Hästen heter Sverker!

Stora slottet Drummeldimp
ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in
som ej kan baka struvor

Kungen är full av stock och sten
Skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar
Hur ska Lillan orka`

(Lingonben 1957)

Några visor är rena VM i ordvrängeri, och jag avundas inte den som ska försöka framföra dem på någon scen utan att sjunga fel eller råka knyta ihop tungan med slipsen eller så. Här är strof 2 och 3 i Släkthuset:

Här bodde Morfar och Morfars gamla mor
Morfars Farfar och Morfars Farfars bror
Farfars Farfar men även Farfars Far
Farfars Morfars Far och Morfars Farfars Mor
Morfars Svärfar, som reste till och från
Morfars Faster och Farfars Mosters son
Svärmors Farfar och Morfars Fars kusin
och så Farmors Mormors Morfars Farfars svåger

I Gula Kammarn, där lyckan alltid grott
Farfars Farfar och Farfars Farmor bott
Dom fick flytta när Farfars Far blev stor
och fick bråttom in en dag med Farfars Mor
Men när Farfar och Farmor kom till slut,
fick som vanligt de äldre flytta ut.
Farfars Far bytte plats med Pappa sin,
som fick bo ihop med resten uppå vinn.

(Släkthuset 1951)

Allra mest gillar jag när Povel Ramel går bananas i namnmakeri, eller name-dropping-bonanza, som i Svarta Malin och alla dessa kaptener… detta är bara en strof ur den långa visan om Svarta Malin, Salmonellahavets fasa:

Kapten Enben och kapten Tvåben och kapten Träben
kapten Modig och kapten Blodig och kapten Frodig
kapten Ryter och kapten Skriker och kapten Döver
och löjtnant Spader
och kapten Klöver
kapten Svartskägg och kapten Blåskägg och kapten Rödskägg
och kapten Rötägg
och kapten Lösskägg
kapten Orre och kapten Hurring och kapten Råsop
och kapten Erland
knappt en tvärhand!
Kapten Kosing och kapten Rosing och kapten Krasse
kapten Herman och kapten Wedholm och Tjocka Lasse
kapten Svensson och kapten Plåthorn och kapten Platen
och kapten Nilsson –
Piraten!
Kapten Prygel och kapten Dunka och kapten Banka
och kapten Planka
och katten Felix – förlåt, Kalle Anka!
Kapten Akter och kapten Nykter,
ja nog var det en besvärlig fight!
Men vem var det som stod rycken allright?

(Svarta Malin i Funny Boy 1959)

Här är förresten en klassiker: Martin Ljung när han framför Svarta Malin:

Bild: Pixabay

Kategorier
Barnbokskoll Kulturkoll Lyrikkoll

Agare bagare kopparslagare

Den 5 juni i år så skulle Lennart Hellsing ha fyllt 100 år. När jag först läste om detta så tänkte jag att vi verkligen haft tur som begåvats med en sådan ordkonstnär i Sverige men sedan slog det mig att han ju verkligen inte är ensam. Vi har en hel stab av begåvade ordförvrängare i Sverige. Hans Alfredsson och Povel Ramel t ex, och även mer moderna som Emma och LIsen Adbåge som ju kom med en modern ramsbok för något år sedan: “Halsen rapar, hjärtat slår: rim för 0-100 år.”

Vi har en lång, fin tradition av att leka med orden i litteraturen. Både genom dikt, musik och prosa. Vi har också många priser för att uppmärksamma och uppmuntra fortsatt ordlek. Jag tänker till exempel på Karamellodiktstipendiatet och Piraten-priset t ex. Den här veckan tänkte vi på Kulturkollo också ägna oss åt just det, att leka med orden. Ni hänger väl med?