Kategorier
Aktuellt Kulturkoll

Scott & Bailey

I vintras maraton-tittade vi på Scott & Bailey här hemma. Ni vet den där engelska TV-serien med två poliser som löser det ena brottet värre än det andra, samtidigt som de super, är otrogna och allmänt missförstådda. Låter ju som precis vilken brittisk TV-serie som helst, eller hur? Skillnaden är dock att nästan alla huvudroller spelas av kvinnor. Det slog mig någon gång när jag tittade på den här serien att, vänta, de beter sig ju som män. Hela bunten. Till och med en kvinliga chefen som dricker för mycket och är på tok för hård mot sina anstälda utom när någon bevisat sitt värde och blivit en favorit. Hon håller sina kvinliga kollegor extra om ryggen och Scott och Bailey? Ja, de är ju komplicerade på en helt ny nivå fast på olika sätt.

Janet Scott är en gift tvåbarnsmamma som inte riktigt klättrat så mycket som hon skulle kunna i karriären pga sin familj. Hemma trivs hon inte då det ständigt är problem med barnen som maken alltid får ta hand om. Det är också han som sköter det mesta av hushållet. Scott inleder en affär med en kollega men utran att säga för mycket så kan man väl komma fram till att alla hennes relationer trasslar till sig.

Rachel Bailey har en koplicerad bakgrund. Mannen hon trodde att hon skulle gifta sig med visade sig vara kungen av svin. Han lever inte bara dubbelliv utan saknar helt spärrar och är till och med mer självupptagen än Bailey själv. För det får man nog säga att hon är. Hennes familj är minsta sagt ingen man stoppar i CV:t om man vill göra karriär som polis men det verkar trots det ändå gå oerhört bra för henne. Inte minst för att hennes chef håller henne om ryggen. Genom seriens gång har hon den ena komplicerade relationen efter den andra men hon vill egentligen inte binda sig. Familjelivet lockar inte henne, hon är mest gift med sitt jobb men har gärna en eller annan lös förbindelse.

Det är inte så himla unikt, men det som gör serien så spännande ÄR just att det handlar om kvinnor. Det är som att man tagit en vanlig polisserie, men bytt ut alla männen mot kvinnor och hoppsan så var det plötligt superintressant!

Jag tror tyvärr att det inte blir fler säsonger då det kännts som att det bara varit extra specialavsnitt på sistone, men som tur är så finns det många avsnitt att titta på om man inte sett den tidigare.

Någon som har sett? Vad tycker ni?

Scott & Bailey får avsluta vår vecka med ombytta roller. Hoppas att ni har uppskattat den. Imorgon börjar som vanligt ett nytt tema, vi ses igen då!

Kategorier
Romankoll

Att byta bort det väldigt invanda

helena-top
På senaste tiden har jag råkat läsa två böcker som handlar om kvinnor som kommit så långt i livet att de helt enkelt ger blanka fasen i vad andra tycker, de kastar sina invanda roller åt fanders och lever på ett annat sätt istället. Ellie i En sista semester (av Michael Zadoorian) gör det förvisso i skuggan av en obotlig sjukdom, men hon gör det ändå. Hon slutar vara en sån som gör som folk (läkare) säger och blir en superhjälte som drar med sin demente man på äventyr istället. Och annat. En sista semester är för övrigt en av de smärtsammaste böcker jag läst, välj den inte till en bokcirkel om du varit med om att förlora anhöriga till allvarlig sjukdom eller demens, du slits sönder. Men Ellie älskar jag.

En annan rollbytar-förebild är Joan i Hustrun (av Meg Wolitzer). Herregud som hon kastar av sig maskerna och hinns ikapp av känslor som äckel och ilska på det där flygplanet. Hur hon bildligt talat klär av sin uppburne make och massakrerar honom. Tala om att byta roller, tala om cool. Hon är lite svårare att gilla, men jag gör det ändå. Verkligen.

Jag då, kör jag några rollombyten i mitt liv? Jodå, jag åker till badhuset en gång i veckan, av alldeles fri vilja trots att jag är en sån som fortfarande kan vakna kallsvettig efter mardrömmar om badet på högstadiet och gymnasiet. Nej, skämt åsido så har jag nog kastat av mig lite av den där rollen av duktig flicka såhär efter utmattningen. Jag märker att jag nog läkt tillräckligt för att kunna börja om nu, tidigare har jag mest hankat mig fram, men nu finns utrymme att välja mer. Och jag väljer att göra saker halvbra och istället lägga energin jag spar på sånt som är kul, som att skriva, eller se en superhjältefilm, eller läsa om coola kvinnor som äger.

Jag tror att vi alla mår bra av att i alla fall skärskåda de där rollerna som blivit våra, kanske är det dags att byta dem, kanske är de helt ok. Men att tänka tanken och ifrågasätta är alltid viktigt.

Kategorier
Kulturkoll

: ( : eller Att vända på perspektiven

Lotta

Ibland är det först när man vänder på perspektiven som man blir verkligt medveten om hur galet något är. Det blir som en spegel på ens egna fördomar.

Som till exempel i den här lilla filmen om “Saker vi inte skulle säga till ett heteropar”. Även om de flesta av oss nog inte skulle säga de här sakerna till ett gaypar heller, så känns det ännu mer främmande att säga dem till ett heteropar.

Stors video till Svartskallar fick alla rasisttroll att gå bananas när den kom. Här sitter mörka och icke-blonda svenskar i salongsmiljöer, vältrar sig i lyx. och vitingarna får vara betjänter och fläta hår. Sjukt provocerande. “Det här är verkligheten i Sverige om några år, varning, varning”. Dom såg nog aldrig till slutet. Det var ju bara en dröm. Vilken tur!

Eller varför inte världskartan. Det är inte helt enkelt att få en rund jord på en platt karta. (Om den nu är rund…?). Det blir lite fel med proportionerna. Men så här är vi vana att se den.

Flamländaren Gerhard Mercator utvecklade kartan som heter Mercators projektion, och den har vi använt sedan 1500-talet. Den är hyfsat rätt vid ekvatorn men blir mer fel vid polerna. Det ser till exempel ut som att Grönland och Afrika är ungefär lika stora, men i verkligheten är Afrika 14 gånger större.

Om man istället använder Gall-Peters projektion så får man en bättre bild av storleksförhållandet mellan olika länder.

Och vänder man på en karta och tittar på den upp och ner, med Australien i fokus, ja då blir det ju helt snurrigt. Och Sverige ska ju vara i mitten, precis som vanligt.

Men, det kan vara nyttigt att vända på perspektiven ibland, även om det blir lite snurrigt till en början och man går vilse. Men man vänjer sig. Jag lovar.

Kategorier
Kulturkoll

Är jag vuxen nu?

helena-top

Är jag det? Vuxen? Jag funderar på det här med att byta roller – byta karaktärer (för nog ser jag det så att jag inte alltid är så himla mogen utan får inta karaktär och spela “vuxen”). Ibland vill jag också vägra, skrika ut [insert valfritt tonårsskällsord] och slå i dörrarna (like the old days), men så får jag stanna upp och upprepa mantrat “det är jag som är vuxen här, det är jag som är vuxen här, det är jag…”. Funkar? Tveksamt.

Å ena sidan kommer jag ständigt vara lillasystern som älskar att retas och dra (o)lämpliga skämt, å andra sidan så kan jag kryssa av massor av karaktäristiska drag hos en s.k. vuxen. Det finns vissa saker som inte går att blunda för, som onekligen kom till mig i takt med ökad ålder. Det handlar alltså inte om det uppenbara – den fysiska förändringen, utan om hur preferenserna har förskjutits i takt med åldern. Detta inlägg har för övrigt föga kulturell koppling, men må så vara.

Numera föredrar jag:

Mörk choklad före ljus

En helg framför Netflix före utekväll

Sötlakrits före saltlakrits

Läshelg på hotell med vänner före en festweekend med desamma

Varannan vatten före inget vatten

Mössa före frisyr

Mat är såväl gott som ett nöje före mat behövs bara för att överleva

Sömn är ett primärt behov före sömn är ett sekundärt behov

Älskar att vara själv före umgås hela tiden

Hatar att prata i telefon före prata i telefon i flera timmar

Fattar att jag inte fattar någonting före jag fattar allt

Skor till att gå i före skor som man är snygg i

Bok före film

Hotellrummet före Park

Håller ni med?

Foto: “When Will I Grow Up?” av Rick Cameron

 

Kategorier
Aktuellt Barnbokskoll Kulturkoll

Veckoutmaning: Ombytta roller

Denna vecka ägnar vi oss åt att byta perspektiv här på Kulturkollo. Därför är veckans utmaning ganska given: Om du fick byta plats med någon annan för en dag, vem skulle du välja då? Eller kanske vill du byta plats helt och hållet? Leva livet som Leonardo Da Vinci, Leonardo Di Caprio eller kanske Lady Gaga? Eller Stefan Löven? Din mormor? Valet är helt fritt och upp till dig. Själv väljer jag en ganska otippad person, nämligen Lisa Bjärbo. Jag insåg nämligen vid något tillfälle när jag satt och myste över fina instagrambilder att jag satt och tänkte: så där skulle man bo. Ett fint litet hem som ser sådär genomtänkt inrett ut och dessutom är hon ju galet otroligt begåvad och verkar ovanpå det ändå TREVLIG? OCH har gjort värsta fina veggokokböckerna! Hur är det möjligt? Tänk om man fick en liten smula av hennes talang. Om vi bytte plats en dag så kanske jag skulle förstå hur hon gör det! Hon kanske skulle kunna få lite ordning här hemma hos mig dessutom om vi ändå skulle byta plats en dag.;)

Vem skulle du välja? Och varför?

Kategorier
Barnbokskoll

Våldsamma grisar och pappor som snor morötter från varandra – om ombytta roller i barnböcker

carolina-top

Jag undrar om inte det här med ombytta roller blir som allra roligast i barnböcker? Med illustrationer på det där som blir så fel och knasigt och därför så himla roligt att läsa om? Ta till exempel en av mina absoluta favorit-börja-läsa-böcker, den om när Max pappa byter plats med giraffen i djurparken (Max i djurparken av Mari Kjetun):

Efter bokens rafflande inledningssidor (med bland annat en missnöjd zebra)(som fortsätter att vara missnöjd boken igenom) har alltså Max pappa bytt plats med giraffen i djurparken, och sitter så förnöjd med sin laptop och en hög med morötter (medan giraffen sträcker ut sig i soffan hemma hos Max). Ombytta roller brukar ju leda till förvecklingar och/eller problem (ja, helt bortsett från att de har en hel jämra giraff i lägenheten…) och det som händer här är att Max kompisars pappor också vill byta plats med djurparksdjur (zebran får flytta in i lägenhet, men inte fasen blir den nöjdare för det). Först går det bra, men sedan måste papporna följa djurparksreglerna och som de övriga djuren vara utomhus i alla väder, även när det spöregnar (alltså, bilden på dyngsur pappa som står utanför en giraffhydda och ser Frankenstein-dyster ut…). Dessutom blir de snart osams med varandra eftersom konkurrensen om korrekt ergonomiska arbetsplatser i djurburarna är knivskarp, och så får vi veta att Jens pappa snor de bästa morötterna.

Eller bilderboken från vars framsida jag lånat bilden ovan, Barn passar inte som husdjur av Peter Brown:

Här är det lilla björnen som så gärna vill ha ett husdjur, och som till sin lycka hittar ett litet barn i skogen. Hon tar hem det, och ba: ”snälla snälla snälla får jag behålla det jag lovar att ta hand om det” som ju kan kännas igen av ett eller annat barn och förälder. Efter lite tjatande så får hon ta hand om barnet, som mycket riktigt visar sig vara jobbigt att ha i hemmet (väsnas, stökar till och vill inte alls göra som lilla björnen vill) och så småningom måste barnet ifråga släppas fri igen (varpå det återvänder till sin familj som lilla björn upptäcker att barnet faktiskt har.

Sedan kan det vara väldigt trevligt att få höra om föräldrar som handlar i trotsåldern och inte vill någonting alls och bara är Nej! till allt. Så har Tessla det i böckerna Tesslas mamma vill inte! och Tesslas pappa vill inte! av Åsa Mendel-Hartvig:

Och så fullständigt älskar jag bilderboken De tre små vargarna och den stora stygga grisen av Eugene Trivizas:

Dels så vänder den uppochned på sagan om de tre små grisarna som går ut i världen, och som måste bygga sig hus för att skydda sig från stora stygga vargen, den som har så starka lungor att han äntligen ska blåsa omkull deras hus. Här har vi i stället tre små snälla vargar (med ulliga gulliga svansar) och en stor, stygg gris. Men Trivizas vänder även på vad det är som är säkrast att bo i – vargarna börjar med att bygga det där tegelhuset som enligt ursprungssagan ska vara så himla säkert för nedblåsning. Det struntar grisen i – han slår huset sönder och samman med en slägga:

Vargarna bygger allt säkrare (och fulare) hus, med betong, taggtråd, lås och stål, men grisen är helt skogstokig i sin förstörelse, och har sönder allt de bygger. Ända tills de ger upp och tycker att eftersom grisen ändå bara ska paja allt så kan de lika gärna bygga ett hus som består av blommor. Och när de gör det så blir grisen omgående helt snäll när han får andas in blomdoften, lägger alla vapen åt sidan och börjar dansa en tarantella. Joråsåatte…

 

Bild: Barn passar inte som husdjur av Peter Brown

Kategorier
Aktuellt Kulturkoll

Ombytta roller

Välkomna till en ny vecka här på kollot då vi väljer att gå utanför våra invanda roller och helt enkelt byta fokus. Kanske byter vi roller med varandra? Fanny skriver feelgood, Lotta tar sig an det litterära mörkret och Helena kanske börjar läsa afrikansk litteratur? Vem vet? Denna vecka handlar allt om Ombytta roller. Kommer ni ihåg filmen Freaky Friday? Där Jamie Lee Curtis och Lindsay Lohan byter kropp med varandra. Mamman får överleva high school och dottern får klara av att jobba. Detta är ju inte första gången man väljer att låta två skådespelarare byta kropp med varandra. Dels var ju detta en nyinspelning. Originalet var med Jodie Foster. Och var det någon som såg filmen Ombytta roller på 80-talet? Med Eddie Murphy och Dan Aykroyd? En variant på den gamla sagan “Prinsen och tiggaren”. Lustigt nog är Jamie Lee Curtis med även här.

Själv har jag en Tv-serie som som automatiskt poppar upp i närminnet när jag tänker ombytta roller. Och nu kommer jag sitta fast med ledmotivet som öronmask igen hela dagen. Småbarnen här hemma ÄLSKAR nämligen en serie som heter “Pappa på förskolan” där en liten kille byter roll med sin pappa och pappa får gå på förskolan istället. Det hela är ganska märkligt men har nog mest som syfte att få små barn att skratta åt den knasige vuxne. Det är nämligen en pappa som fortfarande befnner sig i sin pappakropp men han har förskolekläder på sig. Inuti blir han däremot ganska barnslig och vill genast slaska med maten och ha napp och humorn ligger i att en vuxen uppför sig precis som ett barn. Och som sagt, ledmotivet kan få vem som helst att klösa sig i öronen för den är HELT omöjligt att få bort när man väl fått den på hjärnan. Lyssna själva får ni se.

I veckan som kommer så kommer vi få läsa om fler personer som byter roller på olika sätt. Ni hänger väl med?