Våldsamma grisar och pappor som snor morötter från varandra – om ombytta roller i barnböcker

Jag undrar om inte det här med ombytta roller blir som allra roligast i barnböcker? Med illustrationer på det där som blir så fel och knasigt och därför så himla roligt att läsa om? Ta till exempel en av mina absoluta favorit-börja-läsa-böcker, den om när Max pappa byter plats med giraffen i djurparken (Max i djurparken av Mari Kjetun):

Efter bokens rafflande inledningssidor (med bland annat en missnöjd zebra)(som fortsätter att vara missnöjd boken igenom) har alltså Max pappa bytt plats med giraffen i djurparken, och sitter så förnöjd med sin laptop och en hög med morötter (medan giraffen sträcker ut sig i soffan hemma hos Max). Ombytta roller brukar ju leda till förvecklingar och/eller problem (ja, helt bortsett från att de har en hel jämra giraff i lägenheten…) och det som händer här är att Max kompisars pappor också vill byta plats med djurparksdjur (zebran får flytta in i lägenhet, men inte fasen blir den nöjdare för det). Först går det bra, men sedan måste papporna följa djurparksreglerna och som de övriga djuren vara utomhus i alla väder, även när det spöregnar (alltså, bilden på dyngsur pappa som står utanför en giraffhydda och ser Frankenstein-dyster ut…). Dessutom blir de snart osams med varandra eftersom konkurrensen om korrekt ergonomiska arbetsplatser i djurburarna är knivskarp, och så får vi veta att Jens pappa snor de bästa morötterna.

Eller bilderboken från vars framsida jag lånat bilden ovan, Barn passar inte som husdjur av Peter Brown:

Här är det lilla björnen som så gärna vill ha ett husdjur, och som till sin lycka hittar ett litet barn i skogen. Hon tar hem det, och ba: ”snälla snälla snälla får jag behålla det jag lovar att ta hand om det” som ju kan kännas igen av ett eller annat barn och förälder. Efter lite tjatande så får hon ta hand om barnet, som mycket riktigt visar sig vara jobbigt att ha i hemmet (väsnas, stökar till och vill inte alls göra som lilla björnen vill) och så småningom måste barnet ifråga släppas fri igen (varpå det återvänder till sin familj som lilla björn upptäcker att barnet faktiskt har.

Sedan kan det vara väldigt trevligt att få höra om föräldrar som handlar i trotsåldern och inte vill någonting alls och bara är Nej! till allt. Så har Tessla det i böckerna Tesslas mamma vill inte! och Tesslas pappa vill inte! av Åsa Mendel-Hartvig:

Och så fullständigt älskar jag bilderboken De tre små vargarna och den stora stygga grisen av Eugene Trivizas:

Dels så vänder den uppochned på sagan om de tre små grisarna som går ut i världen, och som måste bygga sig hus för att skydda sig från stora stygga vargen, den som har så starka lungor att han äntligen ska blåsa omkull deras hus. Här har vi i stället tre små snälla vargar (med ulliga gulliga svansar) och en stor, stygg gris. Men Trivizas vänder även på vad det är som är säkrast att bo i – vargarna börjar med att bygga det där tegelhuset som enligt ursprungssagan ska vara så himla säkert för nedblåsning. Det struntar grisen i – han slår huset sönder och samman med en slägga:

Vargarna bygger allt säkrare (och fulare) hus, med betong, taggtråd, lås och stål, men grisen är helt skogstokig i sin förstörelse, och har sönder allt de bygger. Ända tills de ger upp och tycker att eftersom grisen ändå bara ska paja allt så kan de lika gärna bygga ett hus som består av blommor. Och när de gör det så blir grisen omgående helt snäll när han får andas in blomdoften, lägger alla vapen åt sidan och börjar dansa en tarantella. Joråsåatte…

Bild: Barn passar inte som husdjur av Peter Brown