Etikett: Sally Rooney

2019 har i allmänhet varit lite av ett mjä-år – ett mellanår där det mesta bara har varit. Varken bu eller bä så att säga. Läsmässigt så har 2019 i alla fall mot slutet varit ett toppenår. Jag har fått ett oväntat och sällan skådat läsflow under den hemska, hemska hösten. Så i jämförelse med föregående år så har jag faktiskt fördubblat antal lästa böcker, vilket känns ovanligt bra så här års när årets ska bedömas, listas och kategoriseras. Här följer min lista över 2019:

Årets mest oväntade: Att jag lyckades underhålla läslusten hela hösten. Dock till priset av att inte stanna upp och blogga om det jag läst.
Årets klassiker: Jag har inte läst en endaste klassiker under året – bara nyutgivet. Den jag dock tror kan kvala till att bli en modern klassiker är Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.
Årets kvinnokamp: Kring denna kropp av Stina Wollter 
Årets historiska: Själarnas ö av Johanna Holmström. Det är en sådan jäkla viktig del i vår historia. Och sanslös! Hur vi såg på kvinnans frigörelse som ett hot mot samhället, mot folkhemmet, mot världsordningen, så att den bästa lösningen var att kasta in, låsa om och lämna dem bakom tjocka stenväggar. Hur depression, sorg och ”gränsen-är-fan-nådd” kunde klassas som mentalsjukdom. På samma sätt som sexualitet och bryta mot gängse normer. Eller epilepsi. Eller…
Årets obehagligaste: Klubben av Matilda Gustavsson. Jag har ännu inte bloggat om boken, men jäklar i min låda vad jag jag fick uppleva skenande känslor under läsningens gång. Raseri, förtvivlan, uppgivenhet och kamplust. Allt väcktes på en och samma gång.
Årets dystopi: Margaret Atwoods Oryx och Crake, som skildrar en värld som gick under i genmodifieringens spår.
Årets nya bekantskap: Sally Rooney och hennes Normala människor.
och Celeste Ng och Små eldar överallt.
Årets ögonöppnare: Lisa Wingates Innan ni tog oss, som handlar om Memphis barnhem (Tennessee Children’s Home Society) och föreståndare Georgia Tann, som under första halvan av 1900-talet sålde fattiga barn till rika familjer över hela landet. Det är en vansinnigt gripande historia som Wingate har skrivit. Den skräck som de här barnen tvingas känna när de först slits från sina föräldrar och senare från varandra i takt med att de blir bortadopterade och/eller sålda.
Årets återseende: Jonas Brun. 2012 blev jag helt betagen av hans intensiva och fängslande språk i Skuggland, men sen har jag inte kommit mig för att läsa mer av honom. Häromdagen läste jag dock hans Ingen jämfört med dig. Och. Den. Var. Så. Bra.
Årets huvudperson: Vissa huvudpersoner gillar jag att ogilla och andra gillar jag att gilla. Eleanor Oliphant i Gail Honeymans Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt tillhör gillar att gilla-kategorien. Hon bryter normer, hon bryter mot de osynliga sociala reglerna och hon är obarmhärtig i sitt sätt att uttrycka sig.
Årets kan-inte-släppa-den: Testamente av Nina Wähä. Kan inte sluta tipsa om den.
Årets läskigaste: Slutet av Mats Strandberg. Den dödsskräck som väcktes i mig var helt orationell. Ångestpåslaget ökade successivt och den sista natten innan jag läste klart boken drömde jag mardrömmar.
Årets debut: Allt jag fått lära mig av Tara Westover 
Årets skandal: You did it again! Svenska Akademien. Nobelpriset i litteratur. Peter Handke.
Årets underskattade: Det här är kanske inte en helt klockren utmärkelse, men jag tänkte passa på att tipsa om en bok som inte allt för många verkar ha läst än. De trasiga flickorna av Simone St. James. Det är internatskola, hemligheter och mord. Det handlar om oönskade flickor, om vänskap och rädslan för Mary Hand.
Årets spontanaste: Om jag inte missminner mig så tipsade Malin Persson Giolito om The Mars Room på något socialt flöde. Jag var för stunden mellan böcker och högg direkt tag i nämnda bok och jag ångrar inte en sekunds läsning. Det är ett osentimentalt och skrämmande porträtt av Romy, som avtjänar dubbla livstidsstraff, och fängelsevärlden i USA. Boken är officiellt bannlyst i rättvisesystemet i Kalifornien, vilket gör läsningen än mer intressant så klart.
Årets sönderpratade: Det här är absolut ingen kritik utan en otålighetsgrej. Jag väntar på att hajpen och snacket kring Elin Olofssons Herravälde ska lägga sig så jag kan börja läsa.
Årets scen: Bullar och bång på Stålboms konditori körde sin final sommaren 2019. Nu blir det inge mer. Bäst i år på den scenen var Thomas Di Leva som tolkade Bowie.
Årets artist: Föll som en fura för Billie Eilish
Årets låt: Enligt Spotify så var det tydligen den här, så den får lämpligt nog avsluta min årslista:

Vi ser fram emot att få läsa era årssammanfattningar! Publicera dina egna svar på din blogg, men glöm inte att länka så att vi hittar till dig!