av Dags att utvärdera kulturåret 2025 med en megalista som sig bör. Som alltid är det extremt svårt att välja ut bara en eller i alla fall få titlar, men så här tänker jag om året som snart är slut. Sammantaget har 2025 varit ett riktigt bra kulturår. Jag har läst ungefär så mycket som jag planerat, sett lite färre filmer och gått på något fler konserter än vanligt.
Årets läsupplevelse: Det är som sagt väldigt svårt att välja bara en bok, men om jag måste göra det blir det The Safekeep av Yael van der Wouden som jag väljer. En helt fantastisk bok som kommer på svenska i vår. Missa den inte.
Årets kulturupplevelse: I april upplevde jag och yngste sonen två fantastiska konserter i Stockholm. Först såg vi Billie Eilish som jag absolut gillar, men som var helt otroligt mycket bättre live än jag kunde föreställa mig. Dagen efter såg vi storebror FINNEAS som också dök upp på scenen kvällen innan och sjöng med lillasyster.
Årets teaterföreställning: Jag blev väldigt berörd av Communion på Göteborgs stadsteater. Pjäsen var en av tre som hittades på Lars Noréns skrivbok efter hans död. En helt fantastisk uppsättning.
Årets tv-serie: Svårt att välja, men The Pitt med Noah Wyle var något alldeles extra, liksom miniserien Adolecence.
Årets film: På Göteborg Filmfestival såg jag franska Jouer avec le feu (The Quiet Son) som handlar om en pappa som ensam uppfostrat två tonårssöner. När den ena av dem börjar umgås i våldsamma och högerextra kretsar ändras livet för hela familjen.
Årets låt: En låt jag lyssnat mycket på de senaste månaderna är Olivia Deans The Man I Need, så det får bli mitt val.
Årets album: Enligt Spotify är det FINNEAS For Cryin’ Out Loud som visserligen kom förra året, men i år har jag nästan lyssnat sönder det. Riktigt, riktigt bra. Bästa albumet från 2025 är Lily Allens West End Girl, ett sårigt skilsmässoalbum som känns.
Årets podd: Det är inte riktigt rättvist då det är den enda podd jag följer regelbundet, men Druid & Zimmerman show är fantastisk.
Årets ljudbok: Maria Maunsbachs inläsning av sin fantastiska bok En magisk man. Så väldigt bra!
Årets barnbok: Jag gillade verkligen Augustprisnominerade Vi måste ha ketchup! med fyndig text av Pija Lindenbaum och helt fantastiska foton av Anna Åkerström. Missa inte den om du har barn i din närhet.
Årets ungdomsbok: Jag tyckte mycket om Det finns inget paradis av Oskar Kroon.
Årets grafiska: En riktigt bra grafisk roman var Stinas jojk av Mats Jonsson.
Årets poesi: Nu kom När bror dör av Emilia Aalto inte ut 2025, men det var helt klart något av det bästa jag läste under året. Så drabbande.
Årets självbiografiska: Viktor Norén bjöd på en fin uppväxtskildring i Jag går min väg. Jag gillar när självbiografier är mer tematiska än kronologiska och de nedslag Norén gjorde bildade en fin helhet.
Årets huvudperson: Jag var inte helt förtjust i Alla fyra av Miranda July, men den var fantastisk att diskutera i bokklubben och huvudpersonen för minst sagt fascinerande.
Årets mest oväntade: Att Alex Schulman gick från en habil författare till en fantastisk sådan i 17 juni.
Årets nostalgitrip: Måste vara Kents återförening som jag besökte tillsammans med yngste sonen i mars. Kanske var det inte den bästa konsert jag varit på, men visst var det speciellt att se dem återförenas. Extra kul att göra det tillsammans med nästa generation.
Årets återseende: Det var väldigt trevlig att återse Liv, Matteo och Elle i Berätta allt av Callum Bloodworth.
Årets kvinnokamp: Fjärde säsongen av Hacks släpptes och det är en av de bästa serierna med kvinnor i huvudrollen som jag sett på länge. Se den om du inte redan gjort det.
Årets bladvändare: Det var svårt att lägga ifrån sig Sandslott av Niklas Turner Olovzon som utspelar sig både i Thailand och Dalarna.
Årets obehagligaste: We used to live here av Marcus Kliewer var riktigt obehaglig och till slut var det omöjligt att veta vad som egentligen var sant.
Årets splatterfest: Jag borde verkligen inte gilla tv-serien Färjan, men jag älskade den. Trots alla klunkande och slafsande vampyrer var det lika mycket relationer som skräck i fokus. Skådespelarna var dessutom fantastiska.
Årets aldrig mer: Jag läste en bok av nobelpristagaren László Krasznahorkai. Första punkten kom efter 70 sidor. Det var inte min kopp te.
Årets pristagare: Det var riktigt roligt att Fabian Göranson tilldelades Augustpriset för Tvättbjörnarnas stad.
Årets men-för-helvete: Jag älskar The Diplomat som i år fick en tredje säsong, men det är frustrerande hur mycket karaktärerna trasslar till det för sig själva och varandra.
Årets debut: Sanam Mahloudji debuterade med The Persians som både är en berättelse om den iranska revolutionen och nyrika iranier i USA.
Årets överskattade: Jag blev väldigt besviken på Intermezzo av Sally Rooney som jag inte alls tyckte höll samma klass som hennes tidigare böcker.
Årets underskattade: Visst har Pizzeria Roma av Elin Persson uppmärksammats, men på tok för lite. Det här är en av årets absolut bästa svenska böcker och borde verkligen ha nominerats till Augustpriset.
Årets sönderpratade: Skulle kunna vara Lydia Sandgrens Artens överlevnad. Hon var överallt och jag har verkligen försökt läsa boken men kommer inte igenom den. Det kändes alltså inte som en klockren nominering till ovan nämnda pris.
Årets mest intensiva: Det är nästan lite sjukligt hur intensivt jag knarkat Förrädarna de senaste månaderna. Jag har sett alla de svenska säsongerna, de brittiska som ligger på TV4-play och funderar på hur jag kan få tag på fler säsonger från andra länder. Kanske ska jag stryka nästan, för det är faktiskt inte sunt. Samtidigt är den brittiska VIP-omgången något av det charmigaste jag sett.
Årets titel: Parterapi i Gagnef, vilket fantastiskt, tydligt och udda namn på en trevlig tv-serie. Kanske tyckte jag extra mycket om den då min farmor är född i Gagnef och jag var där varje sommar som barn. I somras var jag där för första gången på många år. Det var ett fint återseende.
Årets avslut: Femte säsongen av Pørni är den sista och där hoppas jag att skaparen Henriette Steenstrup ändrar sig.
