Döden och litteraturen

[quote]Problemet är, vem skulle någonsin kunna vikariera för mig? Vem skulle kunna träda in i mitt ställe medan jag vilade upp mig på något sådant där standardsemesterställe av typisk rekreationsortskaraktär, antingen det nu är tropisk- eller skidresevarianten? Svaret måste givetvis bli att ingen skulle det, vilket har tvingat mig att fatta ett medvetet, noga övervägt beslut – att låta distraktionen bli min semester.[/quote]

Kan döden berätta en historia? I Markus Zusaks Boktjuven är Döden inte bara högst närvarande utan också berättare av historien om den nioåriga Liesel som bor hos en fosterfamilj då hennes familj tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror dödats. Liesel är boktjuven, som tar böcker från nazisternas bokbål och från borgmästarens bibliotek och delar historierna med den judiske man som gömmer sig i hennes källare. Det är en originellt berättarperspektiv där Döden tar hjälp av färger för att beskriva det den ser och upplever. Döden som utan samvete och känslor tar människor till sig men som inte står ut med att titta på de kvarlämnade människorna, överlevarna:

[quote]jag bevittnar dem som har lämnats kvar, just när de faller samman bland pusselbitarna av insikt, förtvivlan och häpnad. De har punkterade hjärtan. De har sargade lungor.[/quote]

Döden är ett jobbigt ämne som författare genom alla tider har försökt att bearbeta. Inte minst 1600-talets poeter som vältrade sig i livets förgänglighet och tyngden av den insikten nästan begränsade livet. Jag känner mig ibland som en sådan. En sextonhundratalspoet som grämer mig över att allt en dag ska ta slut. ”Men går den att bemästra?”, kan man fråga sig. Detta handlar bland annat Mary Shelleys Frankenstein eller den moderne Prometheus från 1818. Shelley som lär ha inspirerats av litteratursamtal med sin make Percy Bysshe Shelley och med Lord Byron och som blev en del av den period som vi idag kallar romantiken (som var en motreaktion mot Upplysningens vetenskapliga skrifter). Romanen väcker också frågor om människan verkligen bör försöka bemästra naturen, i detta fall liv och död. Frankensteins monster har sedan dess blivit odödlig då den omskrivits och filmatiserats flertalet gånger.

På senare år har vampyrer varit ett populärkulturellt fenomen och som möjligtvis kan ses som en symbol för att litterärt bemästra döden. Bram Stokers Dracula från 1897 satte tonen för hur dessa varelser senare har gestaltats. Vampyren gjorde dock sin litterära debut redan under 1700-talet och spelade från början rollen som ”the bad guy” inom skräcklitteraturen och har därefter utvecklats till en egen litterär genre under 1970-talet. Sedan 1700-talet har vampyren blivit såväl sensuell som farligt spännande. Idag kan vampyren vara både romantisk, skimrande och älskvärd och är nog ganska långt ifrån Stokes tankar om vampyren antar jag. Som motvikt till detta finns dock även de mer apokalyptiska, sprungna ur militära experiment, splatter-vampyrerna i till exempelvis Justin Cronins Flickan från ingenstans. Hur som haver verkar vi alltjämt söka ett svar på om vi kan finna en väg bortom Döden.

I bokens värld kan Döden vara både hemsk, bitter, sorgfull, vemodig och vacker (som döden i livet så att säga). Eller ja, vacker är Döden sällan antar jag, men det passar dramaturgiskt in i litteraturens och filmens värld. Döden kan vara väntad som i Förr eller senare exploderar jag eller chockartad som i Vi måste prata om Kevin, vemodig som i Tiden, full av kärlek, sorg och ändock frånvarande som i Låt vargarna komma. Den kan också vara ofantligt hjärtskärande som i Innan jag dör och smärtsam och befriande som i Torka aldrig tårar utan handskar. Döden kan också vara dramatisk och kvardröjande som i Alice Sebolds Flickan från ovan, som har en ganska ovanlig berättarröst; den mördade Susie berättar sin historia från himlen där hon stilla följer polisutredningen samt sin sörjande familj.

Avslutningsvis vill jag även lyfta fram en högst levande Döden, som inleder en av mina tidlösa favoritböcker (men som senare försvinner i handlingen):

[quote]I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden. Döden kom som i en tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osvikliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. döden som trampar fram i rasande fart. Döden som i en robust korg på pakethållaren hade med sig ett paket märkt *SPECIALLEVERANS AKTAS*.[/quote]

Bilden av den personifierade och cyklande Döden som susar fram på Fifth Helena Drive och ska leverera ett paket till ”MM” är en minnesvärd inledning på Joyce Carol Oates fria porträtt av Marilyn Monroe i romanen Blonde. Döden som hade ”T-shirt från Cal Tech, i tvättade men ostrukna kakisshorts, i gymnastikskor men utan strumpor. Döden, med muskulösa vader och mörkhåriga ben. En böjd, knotig ryggrad. Tonårsfinnar och röda fläckar i ansiktet.” Vi vet hur historien om Marilyn Monroe slutar så att det just är Döden som inleder detta berättelse är såväl självklart som litterärt mycket effektfullt.

Har du fler exempel på böcker där Döden är personifierad, berättare eller högst närvarande så tipsa gärna i kommentarsfältet.

Foto: ”Books” av Michael Fung (CC BY-NC-SA 2.0)