Glödens färger – del 5 om Bricken på Svartvik

Anna, Lyran och Carolina har läst femte boken om Bricken på Svartvik, Glödens färger, av Vibeke Olsson. Här diskuterar de boken tillsammans.

Anna:
”För Gud är tusen år som en dag och en dag som tusen år”
Åren har gått och livet på Svartvik har förändrats en hel del. I Glödens färger är det arbetarrörelsen som står i centrum för berättelsen. 1909 var året för den stora strejken och på sågverket dras arbetarna med. Ett nytt decennium är kommet på allvar, Bricken har just fyllt fyrtio och hon funderar mycket på hur livet blev som det blev. Glöden som en gång brann i hennes bröst, viljan att förändra har förvandlats till en rädsla att mista det man har. Samtidigt är solidariteten med de svaga, gamla och sjuka stark. Kärlekens glöd finns ändå kvar, Bricken längtar efter att ha någon att bry sig om, att ta hand om och att bli älskad.

Carolina:
Bra sammanfattning av boken, Anna! Visst har det handlat om arbetarrörelsen i de tidigare böckerna också, men här blir den central. Jag fick faktiskt läsa på lite på nätet om strejken 1909, hade inte koll på den alls. Och visst skiljer både den och Bricken sig från strejken i Sågverksungen. Där handlade om det fantastiska i att alla arbetarna enade sig och var solidariska. Här känns det mer som att alla borde vara solidariska men att så många människor drar åt olika håll att det hela faller ihop och blir till mest ingenting. Brickens första reaktion nu är definitivt mest hur hon nu ska kunna ta hand om sin familj och få mat på bordet. Som att hon hoppades på att det inte skulle bli någon strejk. Ändå blir hon så galet förbannad och skräckslagen när Fridas fästman visar sig vara strejkbrytare. Det är många känslor som slåss.

Lyran:
Jag tänker mig att Brickens olika förhållningssätt till strejken i mångt och mycket handlar om hennes egen livssituation. 1879 var hon ett barn, vars föräldrar var bra på att förmedla trygghet och hopp. Nu hänger allt på Bricken, hon måste hålla ihop familjen och försörja barnen. Oron för framtiden skapar en ambivalens hos Bricken som både vill vara solidarisk och värna barnen. Ilskan gentemot Fridas fästman handlar inte bara om ett moraliskt ställningstagande, utan även om oro inför hur hans agerande kommer att drabba Frida och barnet. Jag känner så väl igen mig i Bricken; sedan jag själv blev förälder är jag mindre benägen att riskera allt för ”saken”, samtidigt som det för mitt barns skull känns ännu viktigare att vara med och skapa en bra framtid.

Anna:
”Arbete gör en till en riktig människa, det fick jag lära mig tidigt.”
Bricken arbetar fortfarande hårt för att hennes barn ska få ett bra liv, kroppsarbete värderas och utbildning är främmande. Just det att Bricken inte låter barnen läsa vidare fastän det finns möjligheter blir jag väldigt irriterad på. Rädslan för att de ska bli fina i kanten, att de ska bli herrskap sitter så djupt att hon hellre väljer bort.

Carolina:
Hon är ju också väldigt rädd för att de ska hamna i ett liv där de inte hör hemma någonstans. Att inte riktigt vara herrskap, men inte heller längre höra hemma i arbetarklassen. Att ”skicka iväg” sina barn till någon annan skrämmande plats med universitet och en miljö hon själv inte känner till. Det är som att hon inte kan ta till sig att det finns en möjlighet till ett bättre liv den vägen, även för hennes barn. Jag är precis som du ganska irriterad på henne när hon inte vill se möjligheterna som finns, utan så desperat vill hålla kvar i det invanda och trygga. Det som hon vet funkar för överlevnad. Jag kände det redan i förra boken, när hon gick och bekymrade sig för att magister Sundblad skulle ”ta” Nikanor ifrån henne när han upptäckt att pojken hade läshuvud. Jag kan bli irriterad på henne – samtidigt som jag förstår hur hon tänker.
Det är ju också i skildringen av Brickens och Fridas förhållande. (åh, som jag gillar att läsa om det) Frida som gör sig fri, och använder nya metoder (barnvagn i stället för vagga!). Mamma, det är faktiskt 1900-talet nu. Frida, som har sådan värk att hon inte kommer att kunna sköta ett ”riktigt” arbete, alltså tungt kroppsarbete. Hur ska hon då kunna klara sig? Det är som att sågverket och livet där är det enda Bricken kan föreställa sig. (utöver pigtjänster, men det gillar hon inte alls)

Lyran:
Det är svårt för Bricken föreställa sig ett liv som är annorlunda än hennes och föräldrarnas. Och det okända snarare skrämmer än lockar henne. Hon är nog rädd både för hur det ska gå för barnen om de går nya vägar och för att själv då inte ha något att bidra med. Jag håller verkligen med dig Carolina om att det är fantastiskt att läsa om Fridas frigörelse och Brickens oro över att första barnbarnet inte ens kommer att bli vaggat. Den älskade makens vagga blir ratad för konstiga nymodigheter.

Anna:
”Jag tror att de menade att det är genom arbete man blir sig själv, blir fostrad till människa när man växer upp.”  
Så säger Bricken i boken och jag tror att det är ett tänk som lever starkt kvar i den äldre generationen och man kan fundera på om det är ett sätt att se på arbete som är på väg bort.

Carolina:
Jag tror att det kan vara det. Jag känner igen tankesättet från äldre släktingar, men det känns så främmande att hylla arbetet i sig nu, i våra och yngre generationer. Det handlar mer om att arbetet blir ett sätt att förverkliga sig själv, att berika ens jag. Inte att liksom härda en till människa eller fostra en till det.
Dessutom är våra liv så väldigt annorlunda nu att det vore konstigt om vi inte tänkte på nya sätt. Tänk bara på all  ledig tid vi har som Brickens människor inte ens kunde drömma om. För dem var det bara arbetet. Alla dagar, alla timmar. För oss är det bara en del av dagen – och alltså måste vi göra något meningsfullt med vår fritid för att känna oss som människor. Eller?

Lyran:
Brickens arbete i hemmet och stolthet över renskrubbade golv kanske idag motsvaras av intresse för köksrenoveringar och designade prylar. När det gäller lönearbete tänker jag att hur man ser på det i hög grad beror på vad för slags arbete man har. Har man möjlighet att vara med och påverka ökar engagemanget och viljan att utföra arbetet väl. Och om man arbetar med saker man tycker är angelägna (min erfarenhet här handlar mestadels om kvinnor i vård- och omsorgsyrken) arbetar människor hängivet. Men inte värderar människor sig själva utifrån arbetskapacitet på samma sätt idag som på Brickens tid.

Anna:
För mig är böckerna om Bricken både härlig läsning och viktig historieskildring och jag tycker att Vibeke Olsson gör det på ett både innerligt och äkta vis. Jag känner med Bricken, lever med Bricken och noggrannheten med detaljer gör att det blir mycket trovärdigt. Jag är avundsjuk på de som har berättelsen om Bricken kvar att läsa.

Lyran:
Jag älskar böckerna om Bricken (och Vibeke Olssons andra böcker) framför allt för de nyanserade, omsorgsfulla personskildringarna. Textens människor blir levande inuti mig, en del av dem har följt mig under många år. Vibeke Olsson skriver också om kärlek och sorg på ett sätt som gör mig delaktig och mycket berörd.

Carolina: 
Ja, verkligen! Vibeke Olsson lyfter fram alla de där gråa människorna som finns i bakgrunden på alla Bricken-omslagen, och får dem att leva. Och som hon kan skildra det dagliga slitet – här som i sina böcker om romartiden. Ständiga rundor till vedboden, till brunnen, skölja upp tvätten, lägga ärtor i blöt. Allt går i ett från fem på morgonen till sena kvällen, och Olsson får mig att se och gå med i allt det, och samtidigt höra Brickens inre tankar där hon drömmer och ängslas och ibland ältar samma tankar om och om igen. Som vi människor gör. Detta är så bra!

 

Vill du läsa Carolinas recension finns den här. Lyrans recension finns här.

anna-lyran-carolina

Titel: Glödens färger

Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Libris Förlag
Utgivningsår: 2014

Dela gärna: Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Pin on PinterestEmail this to someone
Föregående inlägg:
Nästa inlägg:

Skrivet av:

Publicerat: 15 januari, 2015

Kategori: Aktuellt, Romankoll

Visningar: 2121

Taggar: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *