Minst tre gånger har jag läst igenom hela serien om Kulla-Gulla, och läsningen har varje gång varit annorlunda.
Första gången jag läst den var jag nog inte mer än 9-10 år sådär. Då var det förstås den guldlockiga och väna Gullas liv och upphöjelse som fascinerade mig. En fattig flicka, lägst av alla som blir upphöjd till prinsessa mer eller mindre. Saga! Framgång! Lycka!
Sen tror jag nog att jag läste om serien minst en gång som barn (jag gjorde ofta det med böcker jag gillade) men är inte helt säker. Fortfarande i så fall helt koncentrerad på Gullas godhet och hur synd det var om henne, hur elak Regina var, och tant Emily, och Ivan och de där andra. Torpar Karlberg var rätt läskig, han också. Och den där rättaren som vippade med sitt hakskägg. Jodå, det var svart och vitt vid de där läsningarna.