Lärare är konstiga typer

Linda
Från de klassiska arbetarna, till en annans sorts arbetare tar jag mig idag. Jag vill skriva om lärarna, vilket är ganska naturligt, då jag tillhör denna yrkesgrupp som så ofta skildras i böcker, film och tv-serier. Lärare finns med även i böcker som har många år på nacken. Då bor de i skolhuset, som i Astrid Lindgrens böcker. Inte sällan spelar de orgel och barnen får stå upp när de ska svara. Ibland är de fruktansvärda, som den sadistiske latinläraren i Hets, ibland har de helt kapitulerat, som lärarna i Fjärde Riketoch ibland går de över gränsen på oförsvarliga sätt. I gamla tider drog de fram rottingen, men även dagens lärare kan helt klart göra opassande saker.

Jag minns att jag såg Lust och fägring stor när jag läste på lärarhögskolan och blev ganska illa berörd av förhållandet mellan lärarinnan och hennes elev. Ändå kunde jag hålla lite distans då det inte hände nu. Värre var det att läsa om Oscar i Douglas Foleys Shoo Bre, som inleder ett förhållande med sin unga svensklärare Kristina. Temat är vanligt i böcker och filmer, men är det  så vanligt i verkligheten? Kan det vara det?

Som lärare vill jag självklart helst se mig som en John Keating i Döda poeters sällskap. Han som inspirerar eleverna så mycket och får dem att våga vara sig själva med hjälp av sitt ämne och sin kärlek till litteraturen. Eller kanske som en Louanne Johnson i Farliga sinnen, som får ett gäng värstingar att engagera sig i en Dylan-Dylan-tävling. Läraren som frälser sina elever, de är de jag vill se och läsa om. Och de ska lyckas, inte få elever som blir för exalterade eller knäppa som gänget i Den hemliga historien.

Det finns få skildringar av de vanliga lärarna. De som gillar sitt jobb, men har både bra och dåliga stunder. De som tycker om eleverna, men inte går över gränsen för vad som passar sig. I ett avsnitt i Laura Ingalls Wilders Gyllene år funderar Laura över de elever som hon från början haft ganska stora problem med, men efter en tid börjar tycka mycket om. Hon inser att de är ganska jämngamla och faktiskt hade kunnat vara vänner om situationen varit en annan. Men nu är de lärare och elever och inte vänner. Även vänskap kan vara att gå över gränsen i en relation som ska vara mer professionell, vilket inte betyder att den inte får vara personlig. Svensläraren Anders i Klara Krantz Ge mig arsenik lyckas vara vänlig utan att gå över gränsen, även om jag kan tycka att han balanserar på den ibland. Det är svårt att vara en bra vuxen förebild.

Annars gillar jag Johanna Lindbäcks lärare. De är ganska så vanliga, vilket är tämligen naturligt, då Lindbäck själv är lärare. Hon har till och med lyckats skapa en gympalärare, som faktiskt är helt normal i boken Som om jag frågat. Sådana är det annars ont om. Tänk bara på den minst sagt extrema läraren (eller egentligen coachen) i Glee, som med visselpipan i högsta hugg försvarar sin cheerleadertrupp med näbbar och klor.

Sedan finns den “sköna snubben” även inom lärarkåren. Han som, likt Colin Firths karaktär i Fever Pitch snackar lite sport och är lite lagom schysst och älskas av såväl föräldrar som elever. Jag minns en scen från filmen då lärarna förberett en kväll då eleverna och deras föräldrar kan komma och tala med lärare. Firths karaktär Paul har inte förberett sig speciellt mycket, men har en lång kö vid sitt bord, medan kollegan (och senare kärleken) Sarah planerat allt in i minsta detalj, men knappt får några frågor. Hennes bitterhet kan jag känna igen, speciellt från mina första år som lärare, då jag inte hade lärt mig att det handlar lika mycket om social kompetens som ämneskunskaper för att bli en bra lärare. Rent könsstereotypt återfinns de duktiga flickorna och de slarviga pojkarna bland såväl elever som lärare. Lite tråkigt kan jag tycka.

Tillhör du också en yrkegrupp som brukar porträtteras? Känner du igen dig?

 

4 comments
  1. Psykologer skildras ju också ofta på ett rätt extremt sätt. Själv har jag tursamt nog inte drabbats av att ha ett sexuellt förhållande med någon patient.

    1. Ja hjälp, psykologer kan vara riktigt extremt skildrade. Gillar Robin Williams i Good Will Hunting dock.

  2. Jag är lärare och tycker att (ofta) de där extrema lärarna som skildras i litteraturen inte är några jag någonsin träffat på. Men: jag träffar gaaanska ofta på dem i litteraturen… Visst finns väl de där trötta lärarna som ibland träffas på också, men jag kan bli lite ledsen över att den där ganska vanliga engagerade läraren oftast inte är den som återfinns (för där känner jag nog öndå igen mig i och känner även igen mina kollegor i). Men: är det så att man ofta kittlas av tanken på en extrem lärare och ofta därför slänger sig med dessa? Eller har man en tendens att komma ihåg de där tråkiga/trötta lärarna för att man (om man träffat en sådan) känner igen sig lite grann om man är skoltrött? ;P

    Andra yrkesgrupper som ofta beskrivs stereotypt och ofta med en ram som utgångspunkt: bibliotekarier, psykologer och vårdare/omvårdare/undersköterskor (känns det som). Och en anna grupp som ofta beskrivs stereotyt (som inte är ett yrke): föräldrar (med en stereotyp skillnad på hur en mamma och pappa är ofta)…

    1. Visst är det tråkigt att de “vanliga” inte får plats, men det kanske inte är så spännande. Journalister brukar också vara rätt otrevliga på film, förutom de yrken du nämner.

Comments are closed.