av Foto: Pavel Koubek, norstedts.se
Alltså, vad tänker du om ordet spökskrivare?
Jag gissar att du undrar om jag har något problem med ordet, och det har jag inte. Ordet ger en tydlig bild av vad det handlar om, det vill säga att man skriver som om man vore någon annan. Jag tror däremot att jag har bidragit till att göra spöket synligt, och att kanske lyfta des status några snäpp. Jag har ju själv haft mitt namn på omslaget till de två böcker jag spökskrivit, vilket inte var särskilt vanligt innan, och sedan gjorde David Lagercrantz samma sak med Zlatanboken. Jag att tycker att det är bra. Det blir ärligt och tydligt gentemot läsaren, och det visar vem som faktiskt har gjort jobbet.
Jag vet att det finns svenska kändisar som har vägrat att ha sin medförfattares namn på omslaget, och det har jag ingen större förståelse för. Vill man inte dela namnskylt med den som har gjort jobbet får man jävlarimig skriva själv.
Jag hörde ditt namn första gången i samband med boken El Chocco som handlar om en ung svensk man i Bolivianskt fängelse. Jag arbetar med ungdomar i Kungälv och där var boken mycket omtalad och läst av alla åldrar. Sedan följde Det du inte såg tillsammans med Patrik Sjöberg och boken om Per Holknekt i höstas. De är väldigt olika sorters människor kan man tänka? Hur kom det sig att du ville vara med och skriva deras historier?
Mitt författarskap började med att jag och min hustru Malin mutade oss in i San Pedro-fängelset och träffade den svenske fången Jonas Andersson. Vi visste inte vem han var utan gick dit av ren nyfikenhet. Men Jonas historia och den fullkomligt absurda miljön han befann sig i gjorde att jag med detsamma insåg att detta var en fantastisk historia. Och det tycker jag fortfarande.
Att få skriva en hel del bok om hans öde – och om boliviansk kokainpolitik – var ett oerhört roligt sätt att få arbeta med berättande journalistik. Jag har alltid gillat Tom Wolfe och andra amerikanska journalister som har skrivit klassiska reportageböcker stöpta i romanens form.
När min förläggare på Norstedts några år senare ringde och frågade om jag ville skriva Patrik Sjöbergs historia var jag desto mer tveksam. Patrik kändes uttjatad och hade ett rykte om sig att vara svår att samarbeta med. Men så kittlade Patrik mig med att det fanns något ”nytt” och viktigt att berätta, även om han först inte ville avslöja vad. Jag läste dessutom han första bok ”Att leva på hoppet” och kände att detta var något jag skulle kunna göra bättre och på ett annat sätt. När Patrik och hans mamma skrev ”Att leva på hoppet” var han fortfarande aktiv idrottsman. jag förstod att han skulle kunna prata mer ärligt och öppet om sin karriär när han han kunde se tillbaka på den med distans.
Per Holknekt så. Ärligt talat visste jag knappt vem det var när förlaget frågade om jag ville skriva hans historia. Men det räckte med att läsa en kort sammanfattning av hans liv för att få mig att tacka ja. En bra historia ska innehålla minst en hög topp och en djup dal, och Pers liv är som en berg- och dalbana av toppar och dalar.
Alla biografierna innehåller nakna och avslöjande texter om både droger, våld och övergrepp. Kröp deras berättelser under ditt skinn? Kan man värja sig?
Svärtan i de här människornas liv var viktig för mig. Det gör deras liv intressantare och det är också väldigt tacksamt dramaturgiskt. Då kan man skildra en utveckling, från botten och upp (eller åt andra hållet), och förhoppningsvis också beskriva hur den resan förändrar en människa. Jag har inga större problem att skildra våld och knark, men sexuella övergrepp är väldigt otäckt. Innan jag skrev ”Det du inte såg” hade jag skrivit boken ”Utsatt”, om en adopterad kvinna som blir utsatt för sexuella övergrepp av de fosterbarn hon växer upp med. Den processen var oerhört jobbig, men erfarenheten var viktig för mig under arbetet med Patriks bok.
Men kan man värja sig? jag vet inte riktigt. När man skriver om verkliga människor bär man dem med sig i huvudet i stort sett dygnet runt. Det gäller nog att hela tiden försöka fokusera på den berättelse man vill nedteckna.
I Patriks Sjöbergs bok så blev ju en stor del av uppmärksamheten kring den riktad på de övergrepp han berättar om. Var de avslöjandena en förutsättning för att boken skulle skrivas?
Berätta, hur gick det samarbetet till?
Jag var som sagt tveksam till samarbetet till en början, men vi bestämde i alla fall att vi skulle ses och prata. Jag tog med mig en biografi jag verkligen gillar, ”The Dirt”, en oerhört närgången och avslöjande skildring av rockbandet Mötley Crüe, och frågade om Patrik hade läst den. Det hade han, och då sa jag: ”Bra, om vi ska jobba ihop vill jag att vi ska gå åt det hållet.”
Det jag menade var att jag inte ville skriva någon renodlad sportbok, utan en naken skildring av hans liv, med alla kort på bordet.
Patrik verkade gilla den idén, och då kände jag att: ”Nu kör vi”. Det var först efter att vi hade skrivit kontrakt som jag fick veta vad ”nyheten” bestod i, och då kände att att boken fick en ytterligare dimension och att den skulle bli relevant för en större läsarkrets. Övergreppen och Patriks sätt att hantera dessa blev också på sätt och vis bokens röda tråd, även om antalet sidor där Viljo Nousiainen förekommer är ganska få.
Under de första månaderna träffades Patrik och jag en dag i veckan och pratade fem-sex timmar. Jag bandade alla intervjuer och skrev sedan ut dem när jag kom hem. Det är ett extremt tidsödande arbete, men jag insåg att jag behövde göra så för att försöka komma nära Patriks eget sätt att uttrycka sig på. Sedan skickade jag över ett gäng kapitel i taget, så att Patrik fick läsa, godkänna och komma med synpunkter, och det fungerade bra. Ibland kom han på fler detaljer när han läste, vilket var tacksamt.
Just nu skriver du på en serie kriminalromaner tillsammans med Mons Kallentoft, alltså ännu ett projekt tillsammans med någon annan. Föredrar du att jobba ihop med någon?
Jag har aldrig jobbat på något annat sätt, så jag antar att svaret är ja. Fördelarna är många. Man har alltid någon att bolla med, man får känslan av att jobba i ett litet lag i stället för att sitta ensam på kammaren, och man blir kanske bättre på att hålla deadline. (Det sistnämnda är i och för sig inget större problem om man har jobbat i femton år på dagstidningar.)
Har du plockat med dig erfarenheter från ditt arbete med biografierna in i ditt skönlitterära skrivande?
Ja, det tror jag. Jag har i biografierna aktivt försökt jobba med knep för att hålla ett högt tempo och få läsaren att vilja läsa vidare, och det jobbar även Mons och jag hårt med.
Och även om Zack är en påhittad och rätt skruvad historia så gör jag en del research, precis som under arbetet med biografierna.
Till sist: Vad tycker du att Kulturkollos läsare ska läsa i vår? Har du något boktips?
Min skönlitterära favoritbok är ”The Road”, av Cormac McCarthy. En lågmäld och nästan poetisk nagelbitare. (Bara en sån sak!)
Bland biografierna tycker jag fortfarande at ”The Dirt” är svårlagen. Vansinnig, och vansinnigt underhållande. Säger väldigt mycket om rockbranschen och åttiotalets Los Angeles.
/Markus
