Bokbloggaren på släktkalas

Du vet hur det brukar vara va?! Bokbloggaren är oerhört nöjd med att ha duschat, trots att målsättningen var att föna håret och fixa lockarna med plattången. Bokbloggaren läser kanske (kanske?) någon minut för länge innan hen släpar sig in i duschen och sen rusar hen tillbaka till soffan i bästa ”bara-en-sida-till-mood”. Familjen pockar på uppmärksamhet.

[störande svammel i fjärran]… ”SKARÚ ME´ELLER?! NU MÅSTE vi verkligen åka!”

Väl på plats så: a) Tänker du på hur Jenny Offill skrev sin roman eller är det en roman? b) Är inte Outlander säsong 2 något sämre än säsong 1 c) Borde jag kanske ha läst böckerna? d) Konstaterar: man bör alltid ha läst böckerna! c) jag-måste-skriva-inlägg-jag-måste-skriva-inlägg etc. Någon pockar på din uppmärksamhet:
”Vad gör du mer än läser då?”

Personen som pockar på din uppmärksamhet märker tämligen fort att dina intresseområden månne vara något begränsade och ställer några spontana (icke så genomtänkta?) följdfrågor: a) vad bloggar du om då? b) har du många läsare då? c) vad läser du för böcker då? Personen som pockar på din uppmärksamhet sätter på sig skeptikermössan och:
”Är inte ungdomsböcker skrivna för typ ungdomar?”

Hen fortsätter eftersom att hen aldrig har träffat på någon bokbloggare tidigare. ”Bokbloggare alltså?! Att du inte skippar böckerna, XX [insert valfri annan katergori bloggare] har tusen filijoners triljoner läsare.” [du är mållös en stund, men hen ser detta som uppskattning av samtalsämnet och fortsätter] ”Bokbloggare?! Får du betalt? Inte? Varför gör du det då? Fattar inte att du kan lägga så många timmar på det då!”

För att komma ifrån självaste bloggämnet så försöker du ställa lite motfrågor om personen som pockar på din uppmärksamhets läs- och boksmak. Antingen blir svaret: a) ”Sånt skit har jag inte tid med” b) ”Har de inte vunnit nobelpriset är de inte värda min lästid” (hahaha nej har aldrig hänt faktiskt) och c) ”Fifty shades of grey är den enda boken jag läst på fem år. Bästa ju! Eller hur?”

Första sittningen av intag av mat/fika/social utmaning är avklarad och du tänker på: a) Tänker du på hur Jenny Offill skrev sin roman eller är det en roman? b) Är inte Outlander säsong 2 något sämre än säsong 1 c) Borde jag kanske ha läst böckerna? d) Konstaterar: man bör alltid ha läst böckerna! c) jag-måste-skriva-inlägg-jag-måste-skriva-inlägg etc. d) Får jag åka hem nu? DÅ utan minsta förvarning, så dunkar det till i bordet [ett frågespel skramlar ut på bordet] ”Du som är bokbloggare och allt kan ju ALLA frågor om litteratur och kultur, visst?!”

Du använder hela ditt register av självsarkastisk humor för att skämta dig ur situationen och klarar dig tämligen helskinnad ur ”Du-som-är-bokbloggare-och-allt-kan-ju-ALLA-frågor-om-litteratur-och-kultur-visst-situationen”.  Mitt i denna omskakande upplevelse så kommer tant/svägerska/bror fram och skapar ett halleluja-moment:
”Jag fullkomligt ä l s k a d e En bön för de stulna som du tipsade mig om. Har du fler lästips?”

Och då kommer annan tant/svägerska/bror och utbrister: ”Fifty shades of grey är den enda boken jag läst på fem år. Bästa ju! Eller hur? Har du något lästips som är som den?”

Tredje tant/svägerska/bror fortsätter att prata om hur läsning (”Sånt skit har jag inte tid med”), men tacka vet hen spännande filmer som typ Gone girl och Dark places [du rör inte en min men gör en mental:]

När hjärnan är släktsmält, kidsen håller på att avgiftas ur den värsta sockertjacken och du svarar genom enstavliga läten på eventuella frågor – då äntligen fattar sambon dina ”nähäää”, ”jahaaa”, ”vi-kanske-skulle…” och ”det-är-väl-dags…”

OBS! Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är oavsiktliga.