Det har blivit inne med mens kan tyckas. Liv Strömquist ägnade ett helt sommarprogram till att tala om just mens, ett seriealbum inspirerat av programmet gavs ut i höstas och nu sätter Teater Tamauer i Göteborg upp pjäsen Mens, som beskrivs som en informativ, personlig och humoristisk föreställning. Samtidigt finns det få saker som fortfarande är så tabubelagt att tala om som mens. Att kvinnor har det vet vi alla, men reklamens blod är fortfarande blått, möjligen rosa och vi talar inte om att det är blod, att det finns och att det för vissa kan vara förjävligt. Men i kultur är kanske ett första steg mot en öppenhet som behövs.
Teater Tamauer håller till på Hagateatern och har jag har tidigare sett den fantastiska föreställningen Whatever LOVE means, baserad på Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla. Inte konstigt då att jag såg riktigt mycket fram emot föreställningen Mens, som jag såg igår med ett helt gäng från jobbet. Ribban läggs redan i foajén, där det röda vinet tappas likt mensblod ur en kvinnokropp.
Anders Friberg har regisserat den dryga timmen långa pjäsen och de två rollerna spelas av Åsa Gustafsson och Helena Gezelius. Det är också de tre som skrivit manus, ibland inspirerat av texter skrivna av Frida Ulvegren, Lisa Rydberg, Lotta Sjöberg och Sara Olausson, som alla medverkar i tidigare nämnda seriealbum. Skådespelerskorna har också skrivit texterna till de två fantastiska låter de framför i föreställningen.
Det hela börjar lite trevande med att menscykeln illustreras med hjälp av tejp på scengolvet. Visst fnissar vi i publiken, men det tar ett tag innan alla släpper loss. Snart skrattar vi rejält åt det absurda som vi alla upplevt, själva eller i närheten av andra drabbade. Vi får en lektion i mens, våndorna när de inte kommer, eller när den kommer vid fel tillfälle, eller när den slutar komma av en eller annan anledning. Det är personligt, men aldrig kladdigt, roligt, men inte plumpt. Vi får också veta vad som skulle kunna hända om män hade mens, en riktig Kurt-Olsson-lektion får vi. Lysande roligt. Åsa Gustafsson är verkligen en stor komiker och Helena Gezelius har även hon bra komisk tajming. Båda har också en allvarligare sida och de kompletterar varandra bra.
En dryg timme är lite kort. Det hade varit perfekt med två akter istället och fler perspektiv. Nu blir det biologi, våndan över att bli kvinna och rädslan för att inte höra till, men jag hade lätt kunnat se i alla fall en halvtimme till. Skådespelarinsatserna är lysande och det finns en massa mer att säga i ämnet. Har ni möjlighet tycker jag absolut att ni ska se Mens, som går ett tag till, dock främst som skolföreställningar. Som lärare kunde vi inte låta bli att fundera över hur våra elever skulle uppskatta pjäsen och vi var osäkra på hur reaktionerna skulle bli. Det är en rolig och bra pjäs, men mycket bygger på igenkänning. Frågan är hur mycket unga killar kan känna igen. Därmed inte sagt att det inte är just de som borde se pjäsen.
För er som inte har några elever att ta med som sällskap finns en och annan matinéföreställning under våren, så passa på då.
Foto: Lina Ikse